Cykelsnack

Cykelsnack

Om bloggen

I denna blogg skriver jag om cykling, cyklar och cykelteknik

Super Randonée Pyrénées-Pirineos

TurerPosted by Bengt Sandborgh Sun, July 19, 2015 20:45:46

De så kallade ”Super Randonée” (SR) är Audax Club Parisiens senaste tillskott i loppfloran. En SR ska vara minst 600 km lång och innehålla minst 10 000 m klättring. De ska klaras av på max 50 timmar. För de SR som har mer klättring än 10 000 m får man en timme till på sig för varje tillkommande 500 m.


Det som skiljer en SR från andra brevetlopp är:
- De är permanenter, dvs deltagaren bestämmer själv när hen startar.
- Ingen support alls är tillåten, inte ens på kontrollerna. Man ska vara helt självgående.
- Man stämplar inte sitt startkort som vanligt utan verifikationen sker genom att man fotograferar sin cykel lutad mot specificerade skyltar på kontrollställena.


För den som inte kört någon SR kan 50 timmar verka vara väl tilltaget. Det är det inte!


Inför denna säsong var jag sugen på att köra min andra SR (jag och Niklas W körde en 2012). Dels är backträning bra inför PBP och dels skulle jag vara kvalificerad för min andra ”Randonneur 10000” utmärkelse om jag klarade av den. Det finns ca 25 SR världen runt att välja på i skrivande stund. Närmast ligger ”SR Jotunheimen” i Norge men risken för dåligt och kallt väder gjorde den inte så lockande. Mitt val föll på ”Pyrénées-Pirineos” med start och mål i Argelès-Gazost i departementet Haute-Pyrénées (65) i Frankrike. Det kan vara den SR som har mest klättring av alla (15 000 m) men å andra sidan får man då 60 timmar på sig.


SAS kör en sommarlinje till Biarritz med direktflyg från Stockholm/Arlanda som jag valde. Sedan buss, tåg och taxi till hotellet i Agos-Vidalos, 6 km från startpunkten.


Efter ankomst till hotellet på eftermiddagen monterade jag ihop cykeln i korridoren utanför mitt rum. Det var otroligt varmt och fuktigt och jag blev helt sjöblöt av svett. Det var så varmt att eltejpen jag använde för att isolera kopplingen på strömkabeln till baklampan i underröret inte riktigt ville fästa men efter lite strul tyckte jag att jag fick till det. Monterade ihop resten av cykeln utan större problem men när jag testade belysningen funkade ingenting. Varken fram eller bak. Blev lite nervös för utan belysning var start utesluten. Jag hade dock kopplingen i underröret som huvudmisstänkt och när jag kopplade bort kopplingen till baklampan helt (den utgår från en kontakt på framlampan) fick jag i alla fall framlampan att fungera. Så då var det bara att dela ramen igen och isolera kopplingen bättre. Denna gång använde jag silvertejp och det löste problemet.


Dagen innan jag skulle starta körde jag en runda dels för att reka till starten och dels för att testa igenom cykeln ordentligt.

Det blev en del höjdmeter eftersom jag cyklade upp till Hautacam, en känd målgångsort för Touren.

Sedan hittade jag en cykel- och gångväg som gick på en gammal nedlagd järnvägslinje som jag följde in till Lourdes innan jag tog en annan väg tillbaka till hotellet. Eftermiddagen ägnades åt att titta på Tourens prolog tillsammans med en massa andra cyklister i foajén.


Jag hade förstått att samma dag som jag tänkte starta (sön 5/7) gick ett stort motionslopp av stapeln. ”La Pyrénéenne” med många hundra deltagare. Den långa banan, 185 km och 4 klättringar, startade kl 07:00 och den korta, 115 km och 2 klättringar, startade kl 08:00. Eftersom både långa och korta banan började med Col du Tourmalet-stigningen så insåg jag att jag skulle få sällskap från början.
Min cykelväska, som nu innehöll allt annan packning jag inte behövde under cyklingen, fick jag vänligt nog förvara kvar på hotellet.


Jag kommer till startpunkten strax före 08:00. Jag tycker det är lika bra att vänta tills motionsloppsåkarna kört förbi innan startar. Det dröjer inte många minuter innan de första susar förbi. Det gick undan. Det tar nästan 10 minuter innan alla åkare och kvastbilen passerat. Kl 08:09 tar jag första bilden och jag har startat!


Det tar inte lång stund innan jag är ikapp kvastbilen som står och hjälper någon med kvaddat bakhjul. Jag trampar på i mitt tempo och kommer i kapp fler och fler åkare. Det var ju inspirerande så jag tuggar på. Det går ganska snällt uppför hela vägen till Luz-St Sauveur där man svänger vänster och den riktiga klättringen till Tourmalet börjar. På 18 km stiger det 1450 m.

Jag passerar en strid ström av åkare hela vägen upp till passet. I och för sig var det ju de som låg sist jag knäckte men det var lite kul att komma med randonneurcykeln av stål med stänkskärmar och styrväska. Kan tänka mig att mitt ekipage med packning, mat och vatten vägde kanske dubbelt så mycket som deras nakna kolfibercyklar.


På Tourmalet är det kaos med alla åkare som ska rasta och fotografera varandra. Jag tar fort mitt kontrollfoto och rullar utför. I la Mongie tar jag en lite paus och äter en banan innan jag rullar på utför. I Ste Marie-de-Campan börjar nästa klättring. Efter den långa utförskörningen är benen kalla och stela. Rent plågsamt att börja trampa igen. Till nästa kontroll col de Sarrat de Gaye leder en liten slingrande väg. Hyffsat brant på några ställen men inga problem.

När jag kommer ut på stora vägen börjar jag möta motionsloppsåkare igen. Det är de som kör långa banan som precis har klarat av sin tredje klättring. Det har en matdepå på min nästa kontroll Hourquette d’Ancizan. Under utförskörningen möter jag några få åkare och slutligen även kvastbilen.


Nu var det några km plattåka innan nästa stigning upp till Col de Peyresourde började. Får sällskap med en ung fransman några kilometer och jag försöker konversera på min bristfälliga franska. Tror i alla fall att han förstod vad jag var ute på för runda.
Creperiet på passet var stängt för ombyggnad. Lite synd, jag hade sett fram mot en kopp kaffe.
I Bagnères-de-Luchon var det dags för mat tyckte jag men jag hittade inget på min väg genom samhället. Jag hade ingen lust att planlöst åka runt och leta så jag fortsätter. Nu följer jag skyltarna som pekar mot Spanien.

Ännu ett pass på gränsen, Col du Portillion, där jag vilar lite på en bänk. Jag börjar känna mig seg och tom på energi. Jag har nog ätit i minsta laget.
De spanska vägarna var i betydligt bättre skick än de franska och jag rullar på ganska lätt. Hittar en öppen bensinmack och fyller på vattenlagret och köper en läsk och lite godis. Men det var en minimal kiosk så utbudet var klent.


I Vielha hittar jag en öppen hamburgerrestaurang där jag äter loppets första sitta-ner måltid. Det smakade bra och kaffet efteråt ännu bättre. Nu har jag loppets näst högsta pass som nästa mål, Port de la Bonaigua 2072 m. Vägen är bred och fin utan större lutningar så jag kommer upp utan problem.

Klockan är nu strax efter 22 och jag har kört med lamporna tända den sista halvtimmen. Uppe på passet klär jag på mig arm- och knävärmare och sätter på mig reflexvästen och reflexband på vristerna.
Nu börjar en fantastisk nattkörning. Vägen är i perfekt skick med felfri asfalt och mycket tydliga mitt- och kantlinjer. På många ställen är det även räcken med reflexer. Edelux II-lampan lyser otroligt bra. Kantlinjerna och reflexerna syns på ett par hundra meters håll. Det känns som om man var på väg ner för landning på en flygplats ibland. Efter den första brantare delen ner från passet är lutningen nu lagom utför och man mer eller mindre rullar ett par mil utan ansträngning. Det enda som störde idyllen var kor och åsnor som tyckte vägen var ett bra ställe att tillbringa natten på. Det blev några extra inbromsningar…


GPSen varnar för en högersväng men jag missar den i alla fall. Kunde inte tro att det var den smala och branta gränden till höger som gällde med det var det så jag fick vända efter 50 meters felkörning. Nu är det en liten väg igen. Kolmörkt och uppförsbacke. Strax innan kontrollen i Peramera är det en hund som skäller ilsket när jag kommer. Den kommer även utspringande och jagar efter några 10-tals meter. När jag sedan ställer cykeln vid skylten för fotot ser jag hur står på vägen 100 meter bort och blänger efter mig. Inne själva Peramera finns en vattenkälla med dricksvatten. Sitter en stund och vilar och äter av matsäcken. Det är totalt öde i hela byn.


Fortsätter på den lilla vägen som slingrar sig upp och ner hela tiden. I en utförsbacke hör jag plötsligt hovklapper snett bakom mig till höger och en hjort hoppar fram i ljusskenet. ”Det här kommer att göra ont” hinner jag tänka men den är blixtsnabb och jag touchar den bara lite på ena bakhoven. Det hela gick så fort att jag inte ens hann bli rädd. Lite senare var det först en och sedan en till grävling som fick för sig att kuta över vägen precis när jag kom. Nr 2 var väldigt nära och den fräste till och med åt mig!
I noterna varnas för trafiken genom El Pont de Suert.

Kanske på dagen men kl 4 på morgonen är det helt öde. Jag hade riskfritt kunnat ta mig en tupplur mitt på gatan. Hittar en läskautomat så jag rastar några minuter extra.
Precis i gryningen fotar jag cykeln för kontroll 8, Puerto de Bonansa. Nu när det ljusnar ser jag att landskapet är helt annorlunda mot det jag cyklat igenom tidigare. Det är öppnare och inte bergigt längre. Brunbränt jordbrukslandskap.

Jag känner att det är dags för turens första tupplur och kör av vägen ner på en traktorväg och lägger mig ner i gräset, ställer timern på 30 minuter och somnar fort. Men innan klockan piper kommer den en gubbe i en Landrover förbi på traktorvägen och jag samlar ihop mig och fortsätter.
När solen stiger högre på himlen stiger temperaturen lika snabbt. Det blir otroligt varmt. Nästa kontroll (och pass) heter Puerto de Laguarres. Här var det dags för tupplur nr 2 under några träd.


Värmen börjar bli outhärdlig. GPSen visar 36 grader när cykeln stått i skuggan en stund. Solen står också så högt upp på himlen så det är svårt att hitta någon skugga. När jag ser ett ganska stort skjul som lämnar hygglig skugga på marken tar jag tupplur nr 3 där. Det är helt enkelt för varmt för att cykla. I en liten by som hette Los Molinos hittar jag en vattenkran i skugga och jag duschar av mig så gott det går. Fyller alla vattenkärl och sköljer även upp cykeltröjan. Jag vrider bara ur den nödtorftigt innan jag tar på mig den. Det svalkade skönt.

Efter vad som kändes som en evighet kom jag till kontroll 11 San Lorien. I nästa by, Escalona som var lite större, ser jag en krog där det fanns pizza. Härligt att sitta i skuggan och äta tänkte jag men när jag fått pizzan känner jag direkt att jag har vätskebrist. Den smakar inte och jag får tvinga i mig den bit för bit. Typiska tecken på uttorkning…
Jag känner även när börjar cykla att det går segt. Vägen går nu upp igenom en makalöst vacker kanjon, Canon de Aniscla. Vägen gick mer eller mindre på en hylla på sidan om.

Men är helt orkeslös och väljer att gå uppför det är som brantast. Tur man har SPD-skor. Jag dricker en mun vatten var 10-minut men det går som vanligt långsamt att komma i kapp med vätska så länge man fortsätter att anstränga sig. På toppen av stigningen ligger kontroll 12, La Tella. På vägen ner hittar jag en brunn där jag kan fylla på med vatten igen. Jag tog vatten var som helst så länge det inte var märkt med ”icke dricksvatten”.


Vägen till kontroll 13, Gavin, gick segt. Jag valde att gå i många backar där det var som brantast. Klockan är strax efter midnatt när jag fotar cykeln mot ”Gavin”-skylten.
Efter några kilometer kommer jag ner till Biescas och stora A136 norrut mot Frankrike. Nu stiger det hela tiden igen upp mot Col du Portalet. En tupplur tog jag på vägen upp och en på passet. Klockan är 5 på morgonen när jag startar nedfärden. Det är kallt och jag skakar i hela kroppen. Får klämma överröret mellan knäna för att cykeln inte ska wobbla.
Efter en nästan 3 mil utförslöpa är det dags att ta sig an rundans sista stigning, Col d’Aubisque. Den har jag kört både uppför och nedför så jag vet vad som väntar. Precis innan den brantaste biten (13%) tycker jag ett picknickbord ser väldigt inbjudande ut och tar min 6:e och sista tupplur.


Stigningen går förvånansvärt bra och jag är snart framme i skidorten Gourette där jag tar en morgonkaffe. Tyvärr har inte brödbilen kommit än så jag får klara mig utan något tilltugg.


Kockan är 9:30 när jag lutar cykeln mot passskylten. Det blåser hårt på toppen så jag skyndar mig nedåt. Nu kör man ”Cirque du Litor” som är en väg som på många ställen går på en sprängd hylla i bergväggen. Ett par kortare tunnlar finns det också. En kortare stigning och jag är uppe på Col du Soulor och har bara knappt 3 mil utförsbacke kvar.
11:00 tar jag sista bilden och det hela är avklarat. 50 timmar och 51 minuter tog det.


Det är marknadsdag i Argelès-Gazost och allmänt kaos i staden. Försöker hitta någonstans att få lite mat men ger upp och cyklar till hotellet istället. Rummet är klart och jag får checka in i förtid. Resten av dagen och i stort sätt nästa dag också såg ut så här: sova-äta-sova-äta-sova, osv.
Men dagen därpå tog jag en tur på 75 km och 2300 m klättring. Man kan ju inte ligga i koma på hotellrummet med så mycket fin cykling utanför dörren!


Jag använde min nya Tegnér randonneuse (med 622 hjul). Utväxling 46/30 fram och 12-28 bak. Jag hade inga mekaniska problem eller punkteringar. Jag spände bromsvajern fram en gång, det var det enda.


Däck: Grand Bois ”Cypress” Extra Leger, 32 mm
Belysning: SON Edelux ll fram och Compass baklykta.
Bromsar: MAFAC Racer med Kool-Stop bromsgummi. Renoverade med Compass ”hardware kit”.














Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Håkan Mon, July 20, 2015 12:30:39

Imponerande bedrift och snygga bilder.