Cykelsnack

Cykelsnack

Om bloggen

I denna blogg skriver jag om cykling, cyklar och cykelteknik

Super Randonnée de Haute Provence

TurerPosted by Bengt Sandborgh Mon, October 15, 2012 22:06:48

Varför gör man en blixtvisit till Provence en helg i oktober för att cykla en 60-milare? Jo, för Medaljen! Någon gång i början på sommaren blev jag uppmärksammad på att Audax Club Parisien hade instiftat en ny utmärkelse: ”Randonneur 10000”. En snabb genomläsning av kvalifikationsreglerna visade att det enda jag saknade innan jag kunde ansöka var en ”Super Randonnée”. En ”Super Randonnée” är en 600 km lång permanent med minst 10 000 m total klättring som ska klaras av på max 50 timmar. En permanent betyder att den går när som helst. Du bestämmer själv datum och klockslag när du startar. Det betyder så klart också att den är helt utan support från organisatören (förutom vägbeskrivningen och skriftliga råd och tips. Fn finns det två stycken ”Super Randonnée” att välja på. Super Randonnée de Haute Provence med start/mål i Carcès, Provence och Super Randonnée Le Dauphiné Gratiné med start/mål i Grenoble. Valet föll på den förstnämda.
Kraven för att få en ”Randonneur 10000” är att man inom en 6-års period ska klara av:
2 st kompletta brevetserier (200, 300, 400, 600 och 1000 km)
1 st Paris-Brest-Paris Randonneur
1 st BRM 1200 + (Alltså ett minst 1200 km långt annat brevetlopp t.ex Mille Miglia, London-Edinburgh-London eller Super Brevet Skandinavia)
1 st Flêche
1 st Super Randonnée
samt andra randonneurlopp så att man sammanlagt kommer upp i distansen 10 000 km.
Niklas W skulle också vara kvalificerad för medaljen efter en Super Randonnée och fullföljd Cascade 1200. Han var inte svårövertalad för en Frankrikeresa på höstkanten. Det skulle ju vara lite speciellt att få en av de allra första Randonneur 10000 medaljerna som delats ut.
Vår plan blev att flyga ner till Nice, ta en hyrbil de 12 milen till startorten Carcès, montera cyklarna, äta middag och gå tidigt i säng på fredagen. Starta 04:00 på lördagsmorgonen och förhoppningsvis vara tillbaka i Carcès på söndagseftermiddag/kväll för att sedan ta bilen tillbaka till Nice och flyget tillbaka till Stockholm på måndagen. Om vi skulle hinna sova någonting under tak under cyklingen skulle vi göra det efter 40 mil, strax innan Mont Ventouxklättringen.
Planen fungerar perfekt förutom att det var omöjligt att montera cyklarna på hotellet utan det fick vi göra i en liten park några hundra meter bort.


Fredagsmiddagen åts på en uteservering i kortärmat. Så här års är det stor skillnad på klimatet mellan södra Frankrike och Sverige! På promenaden genom Carcès noterade vi lite i förbigående vilken väg vi skulle cykla på morgonen. Vi såg ingen annan väg ut ur byn.
Klockan 03:00 ringer väckarklockan och vi fixar med det sista i cykelpackningen och packar ner allt annat. Övrig packning ska vi förvara i bilen under cyklingen. Så småningom är allt packat och klart och vi rullar iväg för det första kontrollfotot. På detta lopp ska all verifikation på att man varit på kontrollerna ske genom att man fotograferar sin cykel lutad mot diverse specificerade skyltar. Vi cyklar tills vi hittar skylten som visar att här tar Carcès slut. Dvs bynamnet med rött tvärstreck över. Vi arrangerar cyklarna snyggt och prydligt och väntar på att klockan ska bli 4. Då tar vi bilderna, en med min kamera och en med Niklas mobil som backup.


Jag går in i GPSens menyer och letar upp första ”banan” dvs första delsträckan till första kontrollen och trycker ”Kör”. GPSen frågar ”Navigera till banans början?”, jag väljer ”Nej”, jag vet ju att jag är på banans början. När kartbilden kommer tillbaka slås jag ännu en gång av vilken liten färgskillnad det är mellan en röd väg och den aktiva banan. Tycker det är uselt att inte Garmin fixat detta då det är en av de saker det klagas mest över på olika forum.
Jag hade GPSen på min cykel och vårt schema i fickan på styrväskan medan Niklas har färdnoterna i sin samt även en bra Michelinkarta i 1:200 000 som täckte hela rundan. Ett aber var dock att Niklas glömt att sätta fast sin pannlampa på hjälmen innan alla buntband var nerpackade och lagda i bilen så han hade ingen möjlighet att läsa noterna under mörkerkörning.
Vi cyklar glatt iväg och allt känns verkligen kanon. Jag är i mitt älskade Frankrike och cyklar! Vad mer kan man begära? Kilometrarna tickar på och GPSens ”Dist till dest” räknas stadigt ner.
Men efter några mil börjar det kännas konstigt. Det är något som inte stämmer. Jag kan absolut inte se någon skillnad mellan väg och aktiv bana i GPSen. Till slut har jag ingen aning om hur vi ska åka utan vi stannar i ett samhälle för att orientera oss. Vi är på väg D någonting-som-jag-inte-kommer-ihåg. Finns den i färdbeskrivningen? Nej inte någonstans. Vi tar fram kartan och börjar leta. 1:200 000 kartor är rejäla lakan men efter en stund hittar jag ett ortsnamn jag känner igen. Den har vi kört igenom. Då inser vi att vi kört 90 grader fel från start. Istället för norrut har vi kört österut. Mycket svordomar blir det…Det är bara att vända tillbaka för att så snart som möjligt hitta tillbaka till banan. I Aups ansluter vi till rätt väg. Då har vi kört ca 45 km extra och det har säkert tagit 2,5 timme. Surt är bara förnamnet. Vi tröstar oss med att ska vi köra fel är det bäst att göra det när man är pigg och utvilad. Hade det hänt på slutet så hade vi blivit helt knäckta!
Så kan det gå när man är ”säker” på att man är på rätt väg. Man ignorerar totalt alla tecken på att så inte är fallet. ”Konstig GPS” etc, etc. Så här i efterhand är det helt obegripligt!
Vi kommer till första kontrollen ”Source de Vaumale” (km 47) strax före 9 på morgonen. Klättringen har inte varit särskilt ansträngande hit. Vyerna över landskapet är fantastiska. Vi ställer upp cyklarna och tar våra bilder och är snart på väg igen.


Vi kör längs med södra kanten av ”Canyon de Verdon” en djup ravin med en flod i botten. Ännu mer otroliga vyer.


Efter några mil hittar vi en öppen bar stax nedanför Trigance. Tyvärr har dom inget att äta utan vi får nöja oss med varsin grand café. Vi passade även på att plocka av oss det mesta i klädväg. Det började bli sommarvarmt.
Efter Pont-de-Soleils åker vi in i själva ravinen. Det är en makalöst fin cykelväg. Jag bara sitter och skriker. ”Wow, vad häftigt!” ”Kolla där!” ”Nej, titta där uppe är en by! Det är för bara för mycket!”.


Vägen klättrar uppåt i kanjonen, snart ska vi svänga av och ta ”Route de Crêtes” som är betydligt brantare upp till kontroll 2. Strax efter avtaget på D23 kan vi stanna och ta av oss de sista ben och armvärmarna.
Klättringen upp mot passet är brant. Det är väl en halvmil med 10 % lutning. Niklas sackar efter. På en parkeringsficka har en fransman stannat med sin husbil. Han verkar vilja prata så jag stannar. Han berättar att han varit randonneur förut men att han slutat på gamla där. Han är mycket imponerad av min cykel efter ”la tradition Francaise”. Det är de bästa cyklarna för randonnée säger han. Han blir lite konfunderad när jag berättar att den är amerikansk.
Klockan 12:20 tas bilderna vid kontroll nr 2 ( km 104). Vi sitter en stund i skuggan och vilar. Niklas tycker backen var jobbig och var mycket nära att börja gå ett par gånger.


En lång utförskörning på smal väg med dålig asfalt börjar direkt efter passset. Jag förstår rådet från organisatören att inte köra den nedfarten i mörker.
När vi kommer upp på stora vägen igen är det hög tid för mat. I La Palud-s-Verdon hittar vi en restaurang och kan ta loppets första riktiga måltid. Redan här konstaterar vi att vi inte kommer att ha tid att sova någonting. Det går väldigt långsamt i alla backarna. (Vi hade knappt 20 km/h i rullsnitt!).
Det rullar på först över Col d’Espinouse ( km 170) och sedan över Col de Fontbelle (km 210). Ingen av stigningarna extremt branta utan vi kommer upp utan problem även om det tar tid.
Någonstans mellan Espinouse och Fontbelle, i en lätt utförslöpa, ser vi två tonårsflickor som går arm-i-arm på vänstra sidan av vägen med ryggarna mot oss. Precis innan vi passerar börjar dem svänga av åt höger och det är inte många decimeters mellanrum när vi svischar förbi i 35 km/h. Jag hinner höra hur den ena tjejen kipper efter andan av överraskningen. Lite längre ner står vad jag gissar var deras föräldrar och skakar på huvudet. Undrar om det var åt oss eller åt flickorna?
Klockan är strax före 19 när vi knäpper bilderna på Col de Fontbelle. Niklas säger han behöver en tupplur så vi lägger oss ner. Men det är väl kallt här på 1300 meters höjd i skymningen så det blir inte många minuter innan vi rullar utför mot Sisteron, ett större samhälle. Där ska det ätas middag.
Vägen ner från passet är smal och krokig samt saknar mitt och kantlinjer. Även om SON Edelux lampan ger bra och kraftigt ljus är käglan smal. När man svänger i hårnålarna är innerkanten helt mörk. Det är otäckt och vi får ta det betydligt långsammare än om det hade varit dagsljus. Den pannlampa jag har hjälper inte mycket. Den är svagare än Edeluxen och ljuset från den liksom dränks.
I Sisteron äter vi varsin pizza och lyckas även få restaurangen att göra oss varsin skink och ost-baguette som färdkost inför natten. Inslagna i plast är de också.
Nästa kontoll är St Etienne-les-Orgues (km 267). Det var en någorlunda platt sträcka. Vi blev dock räddade av GPSen då vi missade avtagsvägen till D951 från den större N85. ”Off Course” alarmet skrek högljutt!
Nu hade vi en lång stigning upp till Montagne de Lure. Ca 1000 höjdmeter från byn till toppen. Som vanligt glider jag ifrån Niklas uppför men när jag stannar för att fixa med något kör han om mig. Efter någon kilometer ser jag att han stannat och sitter på vägkanten. ”Vad händer?” frågar jag. ”Jag måste ta en power napp. Jag har kämpat i en timme nu men det går inte längre”. Jag blir lite ställd för jag har inte ens tänkt tanken ännu.
Vi tar på oss GoreTex-jackorna och lägger oss i gräset 30 cm från asfalten. Timern i Niklas mobil sätts på 30 minuter. Jag är inte säker på att jag somnade men Niklas snarkade friskt.
Vi kommer iväg igen och jag knetar på. I GPSen kan man se hur antalet höjdmeter sedan förra kontrollen stadigt ökar. Snart är jag upp på passhöjden och hittar skylten. I beskrivningen heter kontrollen Col du Pas de la Graille (km 288) men det har sedan dess kommit till en skylt på högsta punkten Montagne de Lure ca 1700 meter över havet. Det är valfritt om man tar fotot på nya skylten eller den gamla.
Jag är åtskilliga minuter före Niklas på toppen och sätter på mig mer kläder och väntar i lä bakom skylten. Det blåser snålt på toppen. Hjälmen sitter på skylten med pannlampan blinkande rött så Niklas inte missar mig.
Klockan är strax för 02.00 när Niklas är uppe och vi tar bilderna.


Nu har vi ännu en lång, 25 km, utförskörning på smal omålad väg. Det känns som om det tar en evighet. Vissa svängar och några små broar är så lika varandra i mörkret att man kan svära på att man kört i en cirkel.
Jag missar en vänstersväng grovt och hinner tänka att nu är det klippt. Men som tur var är det grus där asfalten tar slut och inte ett stup eller klippvägg.
Jag kommer före Niklas utför också. Kommer fram till att det är korkat att komma ifrån varandra utför. Om han kraschar bakom mig hur ska jag märka det? Jag har ju ingen större lust att vända uppför igen för att leta. Väntar in Niklas och låter han ta täten utför.
Det är skönt att komma ut på en större målad väg och vi tuffar på i natten. Efter en stund märker jag att Niklas är borta igen. Väntar en lång stund men vänder tillslut tillbaka för att leta. Efter någon kilometer möter jag honom, han har haft turens enda punktering.
Nu är det min tur att känna mig sömnig. Det är dags för power napp nr 2. Timern i mobilen sätts på 30 minuter igen. Det sista jag känner innan jag somnar är några glesa regndroppar. När timern ringer dropper det lite igen. ”Vakna Niklas! Din våta dröm har slagit in! Det regnar!” ropar jag.
Men det regnar inte mycket. Några spridda droppar då och då. Knappt så vägen blir blöt.
Mer klättring till kontroll nr 8 Col de Macuègne (km 344). Hinner lägga mig ner några minuter innan Niklas kommer dit. Snabba foton och vi rullar vidare till nästa pass och kontroll, Col de Fontaube (km 368). Nu är klockan 07.45 och det är ljust igen. 30 km till Malaucène (km 398), kontrollen innan Ventoux, där vi tänker äta frukost. Det är för en gång skull lättåkta kilometrar och vi är snart framme. Nu är Niklas före och han bara dundrar förbi byskylten utan att stanna för bild. Nåja det finns ju skylt när man åker ut ur byn också.
Vi går till den ena baren efter den andra för att hitta någon som servarar något ätbart. Niklas vill ha en macka men jag är inte sugen utan köper bara en kaffe och äter av matsäcken.


Det är dags för Mont Ventoux! En av de tuffaste stigningar som finns. På 21 km från Malaucène till toppen stiger det 1600 meter. Det kryllar av cyklister i Malaucène som alla är på väg upp. Det är bara vi som har randonneurcyklar med packning. Nästan alla andra har nakna kolfibercyklar.
Backen börjar ganska snällt med mellan 5 och 8% stigning. Det finns kilometerskyltar som anger avstånd till toppen, höjd över havet och snittlutning under nästkommande kilometer. Efter några kilometer blir det jobbigare. 10%, nästa kilometer 12 %. Det går tungt! Man sitter och spanar efter nästa skylt och försöker spännt läsa procenten på nästa kilometer. 11,5%! Lutningen håller sig runt 10 % i nästan 5 km innan det lättar lite. 8% känns som rena återhämtningen!
Efter 15 km är det relativt platt innan vägen vänder 180 grader och det börjar stiga igen. En av de otaliga motorcyklister som körde upp och ner längs vägen har krockat med en bil och sitter och blir omplåstrad i vägrenen. Köra motorcykel som en dåre upp och ner för Mont Ventoux i blåjeans, hur klokt är det?
När vi kommer högre upp försvinner träden och vi är uppe i Ventoux berömda månlandskap. Det börjar blåsa kallt och jag stannar för att sätta på mig vindvästen och armvärmarna. Niklas tuffar på.
När jag närmar mig observatoriet och toppen kör jag i moln och sikten är max 100 meter. Hittar Niklas i lä bakom en mur. Jag slänger mig ner på marken och vill bara dö. Sitter och skakar och hostar medan jag klär på mig ännu mer kläder. Jag kan inte sluta muttra: ”Det var det värsta jag varit med om.” ”Vilken jävla backe,” ”Fy fan vad slut jag är” osv osv. Jag låter säkert som en vinylplatta som hakat upp sig! ”Jag tycker inte det var så farligt” säger Niklas. Det var nära han fick en smäll!


Efter plåtning rullar vi ner några meter till restaurangen och en välförtjänt lunch. Det var otroligt skönt att sitta inomhus i värmen och äta lagad mat.
Innan nedfärden klär vi på oss allt vi har i klädväg. Det är bara ca 10 grader varmt. Vi rullar nedför. Trots alla kläder fryser jag så jag skakar vilket så klart får cykeln att vobbla. Jag får lov att klämma överröret mellan knäna för att det ska sluta.
Det är minst lika brant denna väg och man kommer blixtsnabbt upp i 60 km/h när man släpper bromsen. Det tar inte många minuter ner. Det första vi får göra nere är att klä av oss allt igen. Det var säkert 15 grader varmare nedanför berget.
Vi är nu nere på 500 meters höjd och har ännu en stigning på 500 meter till nästa kontroll, Col des Abeilles (km 453). Klockan är 16:00 när vi tar bilderna.
40 km till Banon som är nästa kontroll. Lång och enkel utförskörning sista 8 km in till byskylten. Vi hade hoppats på att hitta en öppen restaurang för middag i Banon men vi hittar ingen. Vi vilar lite i en busskur där det även finns en vattenkran. Niklas går iväg och leter efter något att äta men jag har kvar av matsäcken. Passar på att ringa hotellet och berätta att vi är sena. Får koden till ytterdörren och löfte om en rumsnyckel på disken när vi kommer. Jag ringer även till organisatören och berättar hur det går.
I skymningen kommer vi iväg. I nästa by, Forcalquier, hittar vi en öppen restaurang och vi äter ännu en måltid. Jag dristar mig till att beställa en liten öl till maten. Får en Fischer 33 cl flaska, 6 % alkohol. Lite starkare än vad jag räknade med. Servitrisen frågade om vi skulle fortsätta cykla i kväll. ”Ja, vi har bara 100 km kvar” säger vi. ”Bara” sa hon.
Efter passagen av motorvägen A51 gick rutten in på små bondvägar. Under en pause i en korsning kommer en bil förbi. Den saktar in och man frågar genom rutan om vi har några problem? Vi tackar och säger att allt är ok. Vi konstaterar att om en bil hade stannat mitt ute på bonnvischan, mitt i natten i Sverige hade det inte varit en vänlig fråga som kommit ur rutan utan hånfulla tillmälen och kanske en och annan ölburk. ”Je t’aime la France”!
Vägen går upp och ner hela tiden. Det tog en evighet till näst sista kontollen i Allemagne-en-Provence (km 562). Konstigt bynamn: ”Tyskland i Provence”. Glömde dem något efter kriget, kanske?


Småvägarna fortsatte efter kontrollen. Samma berg och dalbana. Jag känner helt plötsligt att jag sitter och nickar till i sadeln. Skallen liksom exploderar och jag har minnesluckor. Dags för power napp med andra ord. Det sista Niklas frågar är ”Har du ställt timern?” ”Nä”, svara jag och somnar.
Vaknar utan att frysa som som en hund. Det var fortfarande mycket solvärme kvar i marken. Väcker Niklas. ”Hur mycket är klockan?” frågar han. ”Kvart i ett”. ”Oj, hur länge har vi sovit egentligen?” Jag har senare räknat fram att det blev ca 1 timme.
De sista milen rullar på lätt och fint. Det går nämligen utför 350 höjdmeter på 25 km.
Klockan är 02:23 på måndagsmorgonen när vi lutar cyklarna mot Carcèsskylten och det hela är över. Inklusive felkörningen visade GPSen att vi cyklat 655 km och klättrat 11 266 meter.


Under loppet sa både Niklas och jag att det här är ett lopp vi inte kommer att köra igen. Det är för tufft. Men nu en vecka efterår har vi båda ändrat oss. Vi är väldigt sugna på att köra rundan igen! Utan idiotiska felnavigeringar och med den erfarenhet som premiärturen har givit är vi säkra på att det kommer att gå både fortare och lättare. Jag har alltid upplevt att backiga rundor är jobbigast första gången. Den andra gången vet man precis vad man har att vänta sig och det kommer inga överraskningar. Man är helt enkelt bättre mentalt förberedd.
Jag hade 32/28 som lägsta utväxling, Niklas 33/28. Båda har vi konstaterat att nästa gång ska vi ha lättare växlar!
En Super Randonnée är en mycket tuff uppgift. Varken jag eller Niklas hör till de långsammaste svenska randonneurerna. Ändå tog rundan drygt 46 timmar med minimalt med sömn. Utan felkörningen kanske vi hade klarat av den på 44. En normalsvensk (platt) 60-milare klarar vi av på 24-26 timmar om vi skippar sömn.
Det är klart att man tjänar några timmar om man kör under den ljusare högsommaren, det går alltid långsammare i mörker. Men ändå, man måste höra till de starkare cyklisterna för att klara av en Super Randonnée.

Länk till mer information: http://super-randonnee-de-haute-provence.blogspot.se/

Rutten: http://www.openrunner.com/index.php?id=156439

Banprofilen: http://super-randonnee-de-haute-provence.blogspot.se/search/label/E.%20Profil%20-%20PROFILE


Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Sven-Erik Sat, October 20, 2012 14:16:24

Rolig läsning om en spännande tur. Är samtidigt glad åt att jag träffat på trevligare människor på de svenska vägarna.

Posted by Staffan Gereonsson Sat, October 20, 2012 10:03:31

Rolig läsning......blir sugen att prova själv!

Posted by Johan Thu, October 18, 2012 20:14:54

Det där verkade ju riktigt fint.

Posted by Sören Permatz Tue, October 16, 2012 23:45:58

Bra reseskildring och vilka fina platser ni fick se. Vilken utmaning! Jag riktigt kände spänningen i din berättelse. Hoppas ni är återställda efter er bragdrunda.

Posted by Gunnar Ohlanders Tue, October 16, 2012 09:00:54

Verkar vara en trevlig runda.

Kul Läsning.

Hör av er nästa gång ni ska åka den.

/ Gunnar