Cykelsnack

Cykelsnack

Om bloggen

I denna blogg skriver jag om cykling, cyklar och cykelteknik

Paris-Brest-Paris 2011- mitt femte

TurerPosted by Bengt Sandborgh Sun, September 04, 2011 22:18:58

Som jag gjort oftast valde jag att starta i 84:a timmarsgruppen med start 05:00 på måndagsmorgonen. Det passar mig bäst att få en så pass normal dygnsrytm som möjligt. Jag tycker också att denna grupp innehåller många cyklister med samma målsättning och inställning till loppet som jag själv har. Någorlunda snabba och erfarna men med målet att köra PBP med maximerad upplevelse istället för att försöka slå nya rekord. Min plan var att försöka köra med två sovpauser och komma i mål ungefär klockan 22-23 på onsdagskvällen. Dvs en åktid på runt 65 timmar. Om det inte skulle gå så var plan B att sova en gång till och få målgången på torsdagsförmiddagen istället. Gå i mål på småtimmarna ville jag undvika.

Söndagen tillbringade vi med att försöka hitta någon affär som var öppet för att köpa bananer, vatten och något att äta till frukost. (Hotellet vägrade fixa frukost till oss. Det har dom alltid ordnat andra år.) Det enda som vi hittade var en bensinmack.

En stor fördel med 05:00 starten är att man inte behöver köa särskilt mycket. Klockan ringde 03:30 och vi cyklade från hotellet 04:15. Uppe vid starten var det redan en hel del folk men en lugn och avspänd stämning rådde. Vi slussade ut ur station och fick våra första stämplar i kortet. Jag väntade så att jag passerade chip-mattan ensam för att försäkra mig om att mitt chip blev avläst korrekt. Jag hade nämligen satt det på en av skoremmarna istället för att använda det medföljande ankelbandet. Det pep så då slängde jag bandet (som jag hade i fickan för säkerhets skull).

Någon minut före fem fick vi starta. Det gick lugnt och städat till. Jag varken såg eller hörde några vurpor under de första milen. Det var en kantvind ibland och hela klungan låg i vinge över hela körbanan. Då kommer en av motorcykelmarshalkerna och kör om gruppen till höger utan att skälla eller peka. ”Det kan bara hända i Frankrike" tänkte jag. ”Han är säkert cyklist själv.”

Vi fick faktiskt riktigt mycket regn under måndagen. I år tror jag det var 84:a timmarsgänget som fick mest regn. 2007 var det tvärt om. När vi kommer till Villaines regnar det rejält. En funktionär säger uppgivet att det är samma väder som för fyra år sedan. Niklas och jag stämplar tillsammans och när vi går tillbaka till cyklarna frågar jag ”Ska vi sticka på direkten?”. ”Ja, jag ska bara sätta på mig knävärmarna” säger Niklas. Jag står med ryggen åt Niklas och sätter också på mig mina. Vänder mig om för att se hur långt han hunnit men ser bara hans rygg 200 meter bort. Där var det en som var fokuserad!

Jag rullar iväg i det tilltagande regnandet. Stannar och sätter på mig Gore-Tex jackan och skoöverdragen. Får sällskap med en tysk som heter Arne till Fougeres. Vi pratar en hel del och milen rullar snabbt. På kontrollen äter jag soppa och en smörgås och tar en kopp kaffe. Bestämmer med Arne att vi ska åka vidare tillsammans. Han går på toa, då kommer Jens in och vi bestämmer att slå följe. Jag går ut till min cykel, Arne kommer fram och frågar om vi ska åka nu. Jag säger att jag väntar på en kompis men sen kan vi åka. När Jens och jag är färdiga letar jag efter Arne. Han är borta. Jag tror han missförstod mig. Hans engelska var inte bra.

I Tinteniac hittar vi Joakim Kumpula från Lycksele. Han hade startat med 80-timmars gruppen men var redan för sent ute. 5-timmar för sent…. "Det är väl lika bra du vänder om och cyklar tillbaka" förslog jag men han ville fortsätta och fullfölja utanför tidsgränsen. Hur det gick med det vet jag inte.

Mellan Tinteniac och Loudeac fick vi ett riktigt åskskyfall. Jag väntade ut det i en busskur medan Jens tryckte i en port. Otroligt vad det regnade!

I Loudeac var det kaos som vanligt. Kanske lite mindre kaos men ändå svårt att hitta en plats att luta cykel mot. Efter en snabbfika åkte vi ner till Börje och våra väskor. Alltid lika kul och träffa Börje och få lite nyheter om hur det går för andra svenskar. Efter ett snabbt byxbyte och påfyllning av Ensure Plus och bars rullar jag och Jens vidare. Efter 2 km märker jag ett jag glömt Camelbaken nere hos Börje. Det var bara att vända om. Surt!

Det börjar snart regna igen och vi bestämmer oss för att sova i Saint Nicolas. Det kändes som ett klokt beslut istället för att pressa oss vidare till Carhaix i regnet. Vi fick fort varsin sovplats. Jag fick en tältsäng utan kudde och filt. Klockan var strax före 02:00 och vi hade beställt väckning till 06:00. Tyvärr lyckades jag inte somna utan låg bara och vände och vred på mig. Efter en stund blev jag upprörd över att jag inte somnat ännu och det gjorde det ju inte direkt lättare. När man kom och väckte mig kändes det inte som om jag sovit en enda minut.

Vi kom till Carhaix strax för 8. Där träffade vi Nypan, Reimert och Tommy. Det verkade vara vid gott mod och var redan på hemväg.

Vi rullar iväg mot Brest. Jag känner mig riktigt sliten och har tunga ben. Jens väntar in mig efter ett par backar men sedan tröttnar han helt förståligt och jag blir ensam. På toppen vid radiomasten är det mycket tät dimma och lätt duggregn. Man ser inte många meter. I utförskörningen möter jag Niklas strax innan Sisun. Han flinar och tuggar bara på i god stil. I Brest har kontrollen flyttats och vi tvingas köra genom hamnen och trista industriområden. Inte kul. Kontrollen var också trist. Träffar ett par svenskar och de berättar att maten är värdelös med jätteköer så jag struntar i matsalen och äter bara av min medhavda matsäck.

Biten till Carhaix gick inte fort. Jag kände mig seg och oinspirerad. På kontrollen åt jag mitt första mål lagad mat. Det smakade bra och jag rullar iväg mot Loudeac. Efter vad som kändes som en evighet kommer jag dit och träffar Börje igen. Nytt byxbyte nu även tröjbyte kändes bra. Rullar iväg strax efter 23:00 med målet att ta mig till Quedillac för att sova. Nu var det Plan B som gällde, dvs 3 sovstopp.

I Quedillac fick jag användning för mitt VIP-kort när det var kö till bäddarna. Inte min stil att tränga mig före i köer men där och då kändes det helt ok. Denna gång hade jag inga problem att somna! Sov som en stock till 06:00 då jag blev väckt. Det var bara ett par mil till Tinteniac så jag startade direkt för att äta frukost där.

Någonstans mellan Tinteniac och Fougeres kommer jag ikapp Terje. Vi gör sällskap. Det var trevligt att träffa någon man känner och snacka bort milen. I Fougeres äter jag det som alltid varit min stapelföda på PBP: omelett med makaroner.

Vi forstsätter mot Villaines. Nu är vädret perfekt, lagom varmt och lite medvind. Det ser ut som om vi ska slippa regn under resten av loppet. Vi får sällskap med 2 amerikaner från New Jersey. Jag frågar om dom känner Lenny Z som Hasse och jag körde PAC-tour med 2008. Jodå det gör dom. Lenny är känd av alla New Jerseys randonneurer.

I Villaines är det ett otroligt pådrag när vi kommer. Det är säkert 1000 personer som trängs nere vi kontrollen. En speaker snackar oavbrutet. Folkdansare och musik. Det var underbart! Eftersom min feta däck gjorde att min cykel inte passade i deras cykelställ fick jag luta den mot kravallstaketet rakt under näsorna på alla som stod där och tittade. Lämnade allt kvar på cykel med GPS:en fullt synlig på styret. Jag kände inte den minsta oro för att någon skulle ta något vilket visade sig stämma. Allt var kvar och gubbarna frågade en massa om cykeln. Jag fick förresten mycket beröm för min nya cykel från många, främst amerikaner. ”Nice bike!” fick man höra mer än en gång.

Matbespisningen i Villaines var en historia för sig. Alla cyklister fick en egen personlig assistent! En 12-13 årig tjej bar min bricka hela vägen ner i matsalen. Vilken service! Det är sådana saker som gör PBP helt unikt.

Terje och jag gör oss ingen större brådska utan tar det lugnt och jag borstar till och med tänderna.

Ett par mil utanför Villaines säger Terje att han är så sömnig att han inte kan cykla längre utan en power napp. Men jag kände mig ganska pigg då så jag fortsatte. Efter ett tag kommer killarna från New Jersey ikapp igen och vi slår följe mot Mortagne. Roy är riktigt snacksalig och högljudd på typiskt amerikanskt maner. Vi snackar om allt mellan himmel och jord så milen rullar på snabbt.

Så här på kvällen är det fullt med folk längs vägen som hejar och tittar på alla åkare. Man har byggt egna depåer där det bjuds på kaffe och annat. Man får lite dåligt samvete när man bara åker förbi men man kan ju inte stanna på alla. I Mamers har den lokala cykelklubben en rikligt försedd depå på torget. Allt gratis, sponsrat av lokala handlare. Man kan följa klubbens egna åkare på anslagstavlor. ”Alla” vad där och snackade cykel!

I Mortagne blir det ett nytt lass med omelett och makaroner. Vid bordet har vi sällskap med 3 britter som amerikanarna har träffat av och till under loppet.

När vi ska åka vidare mot Dreux har vi blivit en riktigt stor grupp som åker tillsammans. Tack vare att Roy hördes över halva Frankrike var det lätt att hålla reda på honom. Annars ser alla likadana ut i mörkret. Samma reflexväster etc. Efter ett tag sätter Shane upp ett, som jag tycker, rasande tempo. Roy och jag blir efter. ”Shane is in his going home mode” säger Roy. Han gör tydligen alltid så där när det närmar sig slutet. ”Rasande tempo”, allt är relativt. Jag tittade på datorn när jag tyckte det tog emot som värst. 26 km/h…..

Efter någon mil har Shane märkt att vi släppt och står och väntar vid vägkanten. Jag har samma minnesbilder från infarten till Dreaux från ’07 som nu. Rutten går hit och dit. Pilarna pekar på vägar och man tänker ”Dit?!” ”Var f-n är den dj-la kontrollen?” Till slut är vi framme. Roy och Shane tänker åka vidare efter en kortare paus, men jag håller mig till Plan B och går till sovsalen för att sova resten av natten. Jag går till funktionärerna och beställer en bädd. De frågar när jag vill bli väckt. Kl 6 säger jag. Det skrivs upp och jag leds ut i salen. Då säger gubben det finns inga lediga bäddar, du för sova på golvet till att börja med. Suck. Jag lägger mig ner och använder Camelbaken som kudde. Funkar bra bara man tänker på att stänga kranen. Vaknar efter en stund av att jag fryser. Går upp och snor en filt från sjukavdelning som var bakom ett par skärmar. Sedan sov jag bra resten av natten.

Jag kommer iväg för de sista 65 kilometrarna vid 6:30. Det är en jämn ström av åkare som är på väg till målet. Alla kör en och en. Man har bara en fart i kroppen, sin egen.

Strax för kl 10 är det över för denna gång. Det är en massa folk vid målgången och stämningen är hög. Jag äter i mattältet vid utfarten innan jag åker ner till hotellet.

Sammanfattningsvis så blev detta PBP uppdelat i tre olika upplevelser. Den första dagens lätta åkning om än med en hel del regn. Jag har aldrig varit i Loudeac så fort som i år. Sedan den slitiga andra dagen från Saint Nicolas till Brest och tillbaka till Quedillac. Den dagen var inte rolig. Det var däremot den tredje dagen. Trevligt sällskap och en otrolig folkfest längs vägen. Vilken stämning. Underbart.

Vi ses om fyra år!


Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Sören Mon, September 05, 2011 13:20:18

Oj, vilken trevlig resa. Man blir bara så sugen på PBP igen när man läser din berättelse.

Grattis till ett bra genomfört 5:e PBP. Nyckelbenet verkade ha hållit ihop hela resan också.

Posted by Tille Mon, September 05, 2011 09:50:40

Hörru, de ville ha tillbaka det där bandet :-)