Cykelsnack

Cykelsnack

Om bloggen

I denna blogg skriver jag om cykling, cyklar och cykelteknik

Paris-Brest-Paris 2011- mitt femte

TurerPosted by Bengt Sandborgh Sun, September 04, 2011 22:18:58

Som jag gjort oftast valde jag att starta i 84:a timmarsgruppen med start 05:00 på måndagsmorgonen. Det passar mig bäst att få en så pass normal dygnsrytm som möjligt. Jag tycker också att denna grupp innehåller många cyklister med samma målsättning och inställning till loppet som jag själv har. Någorlunda snabba och erfarna men med målet att köra PBP med maximerad upplevelse istället för att försöka slå nya rekord. Min plan var att försöka köra med två sovpauser och komma i mål ungefär klockan 22-23 på onsdagskvällen. Dvs en åktid på runt 65 timmar. Om det inte skulle gå så var plan B att sova en gång till och få målgången på torsdagsförmiddagen istället. Gå i mål på småtimmarna ville jag undvika.

Söndagen tillbringade vi med att försöka hitta någon affär som var öppet för att köpa bananer, vatten och något att äta till frukost. (Hotellet vägrade fixa frukost till oss. Det har dom alltid ordnat andra år.) Det enda som vi hittade var en bensinmack.

En stor fördel med 05:00 starten är att man inte behöver köa särskilt mycket. Klockan ringde 03:30 och vi cyklade från hotellet 04:15. Uppe vid starten var det redan en hel del folk men en lugn och avspänd stämning rådde. Vi slussade ut ur station och fick våra första stämplar i kortet. Jag väntade så att jag passerade chip-mattan ensam för att försäkra mig om att mitt chip blev avläst korrekt. Jag hade nämligen satt det på en av skoremmarna istället för att använda det medföljande ankelbandet. Det pep så då slängde jag bandet (som jag hade i fickan för säkerhets skull).

Någon minut före fem fick vi starta. Det gick lugnt och städat till. Jag varken såg eller hörde några vurpor under de första milen. Det var en kantvind ibland och hela klungan låg i vinge över hela körbanan. Då kommer en av motorcykelmarshalkerna och kör om gruppen till höger utan att skälla eller peka. ”Det kan bara hända i Frankrike" tänkte jag. ”Han är säkert cyklist själv.”

Vi fick faktiskt riktigt mycket regn under måndagen. I år tror jag det var 84:a timmarsgänget som fick mest regn. 2007 var det tvärt om. När vi kommer till Villaines regnar det rejält. En funktionär säger uppgivet att det är samma väder som för fyra år sedan. Niklas och jag stämplar tillsammans och när vi går tillbaka till cyklarna frågar jag ”Ska vi sticka på direkten?”. ”Ja, jag ska bara sätta på mig knävärmarna” säger Niklas. Jag står med ryggen åt Niklas och sätter också på mig mina. Vänder mig om för att se hur långt han hunnit men ser bara hans rygg 200 meter bort. Där var det en som var fokuserad!

Jag rullar iväg i det tilltagande regnandet. Stannar och sätter på mig Gore-Tex jackan och skoöverdragen. Får sällskap med en tysk som heter Arne till Fougeres. Vi pratar en hel del och milen rullar snabbt. På kontrollen äter jag soppa och en smörgås och tar en kopp kaffe. Bestämmer med Arne att vi ska åka vidare tillsammans. Han går på toa, då kommer Jens in och vi bestämmer att slå följe. Jag går ut till min cykel, Arne kommer fram och frågar om vi ska åka nu. Jag säger att jag väntar på en kompis men sen kan vi åka. När Jens och jag är färdiga letar jag efter Arne. Han är borta. Jag tror han missförstod mig. Hans engelska var inte bra.

I Tinteniac hittar vi Joakim Kumpula från Lycksele. Han hade startat med 80-timmars gruppen men var redan för sent ute. 5-timmar för sent…. "Det är väl lika bra du vänder om och cyklar tillbaka" förslog jag men han ville fortsätta och fullfölja utanför tidsgränsen. Hur det gick med det vet jag inte.

Mellan Tinteniac och Loudeac fick vi ett riktigt åskskyfall. Jag väntade ut det i en busskur medan Jens tryckte i en port. Otroligt vad det regnade!

I Loudeac var det kaos som vanligt. Kanske lite mindre kaos men ändå svårt att hitta en plats att luta cykel mot. Efter en snabbfika åkte vi ner till Börje och våra väskor. Alltid lika kul och träffa Börje och få lite nyheter om hur det går för andra svenskar. Efter ett snabbt byxbyte och påfyllning av Ensure Plus och bars rullar jag och Jens vidare. Efter 2 km märker jag ett jag glömt Camelbaken nere hos Börje. Det var bara att vända om. Surt!

Det börjar snart regna igen och vi bestämmer oss för att sova i Saint Nicolas. Det kändes som ett klokt beslut istället för att pressa oss vidare till Carhaix i regnet. Vi fick fort varsin sovplats. Jag fick en tältsäng utan kudde och filt. Klockan var strax före 02:00 och vi hade beställt väckning till 06:00. Tyvärr lyckades jag inte somna utan låg bara och vände och vred på mig. Efter en stund blev jag upprörd över att jag inte somnat ännu och det gjorde det ju inte direkt lättare. När man kom och väckte mig kändes det inte som om jag sovit en enda minut.

Vi kom till Carhaix strax för 8. Där träffade vi Nypan, Reimert och Tommy. Det verkade vara vid gott mod och var redan på hemväg.

Vi rullar iväg mot Brest. Jag känner mig riktigt sliten och har tunga ben. Jens väntar in mig efter ett par backar men sedan tröttnar han helt förståligt och jag blir ensam. På toppen vid radiomasten är det mycket tät dimma och lätt duggregn. Man ser inte många meter. I utförskörningen möter jag Niklas strax innan Sisun. Han flinar och tuggar bara på i god stil. I Brest har kontrollen flyttats och vi tvingas köra genom hamnen och trista industriområden. Inte kul. Kontrollen var också trist. Träffar ett par svenskar och de berättar att maten är värdelös med jätteköer så jag struntar i matsalen och äter bara av min medhavda matsäck.

Biten till Carhaix gick inte fort. Jag kände mig seg och oinspirerad. På kontrollen åt jag mitt första mål lagad mat. Det smakade bra och jag rullar iväg mot Loudeac. Efter vad som kändes som en evighet kommer jag dit och träffar Börje igen. Nytt byxbyte nu även tröjbyte kändes bra. Rullar iväg strax efter 23:00 med målet att ta mig till Quedillac för att sova. Nu var det Plan B som gällde, dvs 3 sovstopp.

I Quedillac fick jag användning för mitt VIP-kort när det var kö till bäddarna. Inte min stil att tränga mig före i köer men där och då kändes det helt ok. Denna gång hade jag inga problem att somna! Sov som en stock till 06:00 då jag blev väckt. Det var bara ett par mil till Tinteniac så jag startade direkt för att äta frukost där.

Någonstans mellan Tinteniac och Fougeres kommer jag ikapp Terje. Vi gör sällskap. Det var trevligt att träffa någon man känner och snacka bort milen. I Fougeres äter jag det som alltid varit min stapelföda på PBP: omelett med makaroner.

Vi forstsätter mot Villaines. Nu är vädret perfekt, lagom varmt och lite medvind. Det ser ut som om vi ska slippa regn under resten av loppet. Vi får sällskap med 2 amerikaner från New Jersey. Jag frågar om dom känner Lenny Z som Hasse och jag körde PAC-tour med 2008. Jodå det gör dom. Lenny är känd av alla New Jerseys randonneurer.

I Villaines är det ett otroligt pådrag när vi kommer. Det är säkert 1000 personer som trängs nere vi kontrollen. En speaker snackar oavbrutet. Folkdansare och musik. Det var underbart! Eftersom min feta däck gjorde att min cykel inte passade i deras cykelställ fick jag luta den mot kravallstaketet rakt under näsorna på alla som stod där och tittade. Lämnade allt kvar på cykel med GPS:en fullt synlig på styret. Jag kände inte den minsta oro för att någon skulle ta något vilket visade sig stämma. Allt var kvar och gubbarna frågade en massa om cykeln. Jag fick förresten mycket beröm för min nya cykel från många, främst amerikaner. ”Nice bike!” fick man höra mer än en gång.

Matbespisningen i Villaines var en historia för sig. Alla cyklister fick en egen personlig assistent! En 12-13 årig tjej bar min bricka hela vägen ner i matsalen. Vilken service! Det är sådana saker som gör PBP helt unikt.

Terje och jag gör oss ingen större brådska utan tar det lugnt och jag borstar till och med tänderna.

Ett par mil utanför Villaines säger Terje att han är så sömnig att han inte kan cykla längre utan en power napp. Men jag kände mig ganska pigg då så jag fortsatte. Efter ett tag kommer killarna från New Jersey ikapp igen och vi slår följe mot Mortagne. Roy är riktigt snacksalig och högljudd på typiskt amerikanskt maner. Vi snackar om allt mellan himmel och jord så milen rullar på snabbt.

Så här på kvällen är det fullt med folk längs vägen som hejar och tittar på alla åkare. Man har byggt egna depåer där det bjuds på kaffe och annat. Man får lite dåligt samvete när man bara åker förbi men man kan ju inte stanna på alla. I Mamers har den lokala cykelklubben en rikligt försedd depå på torget. Allt gratis, sponsrat av lokala handlare. Man kan följa klubbens egna åkare på anslagstavlor. ”Alla” vad där och snackade cykel!

I Mortagne blir det ett nytt lass med omelett och makaroner. Vid bordet har vi sällskap med 3 britter som amerikanarna har träffat av och till under loppet.

När vi ska åka vidare mot Dreux har vi blivit en riktigt stor grupp som åker tillsammans. Tack vare att Roy hördes över halva Frankrike var det lätt att hålla reda på honom. Annars ser alla likadana ut i mörkret. Samma reflexväster etc. Efter ett tag sätter Shane upp ett, som jag tycker, rasande tempo. Roy och jag blir efter. ”Shane is in his going home mode” säger Roy. Han gör tydligen alltid så där när det närmar sig slutet. ”Rasande tempo”, allt är relativt. Jag tittade på datorn när jag tyckte det tog emot som värst. 26 km/h…..

Efter någon mil har Shane märkt att vi släppt och står och väntar vid vägkanten. Jag har samma minnesbilder från infarten till Dreaux från ’07 som nu. Rutten går hit och dit. Pilarna pekar på vägar och man tänker ”Dit?!” ”Var f-n är den dj-la kontrollen?” Till slut är vi framme. Roy och Shane tänker åka vidare efter en kortare paus, men jag håller mig till Plan B och går till sovsalen för att sova resten av natten. Jag går till funktionärerna och beställer en bädd. De frågar när jag vill bli väckt. Kl 6 säger jag. Det skrivs upp och jag leds ut i salen. Då säger gubben det finns inga lediga bäddar, du för sova på golvet till att börja med. Suck. Jag lägger mig ner och använder Camelbaken som kudde. Funkar bra bara man tänker på att stänga kranen. Vaknar efter en stund av att jag fryser. Går upp och snor en filt från sjukavdelning som var bakom ett par skärmar. Sedan sov jag bra resten av natten.

Jag kommer iväg för de sista 65 kilometrarna vid 6:30. Det är en jämn ström av åkare som är på väg till målet. Alla kör en och en. Man har bara en fart i kroppen, sin egen.

Strax för kl 10 är det över för denna gång. Det är en massa folk vid målgången och stämningen är hög. Jag äter i mattältet vid utfarten innan jag åker ner till hotellet.

Sammanfattningsvis så blev detta PBP uppdelat i tre olika upplevelser. Den första dagens lätta åkning om än med en hel del regn. Jag har aldrig varit i Loudeac så fort som i år. Sedan den slitiga andra dagen från Saint Nicolas till Brest och tillbaka till Quedillac. Den dagen var inte rolig. Det var däremot den tredje dagen. Trevligt sällskap och en otrolig folkfest längs vägen. Vilken stämning. Underbart.

Vi ses om fyra år!

Min nya cykel

TeknikPosted by Bengt Sandborgh Sat, July 30, 2011 15:43:37

Drygt 13 månader efter beställning levererades min nya ram i måndags. Det blev en försening med ca 10 månader från vad som sades vid beställningstillfället. Jag misstänker att jag som tålmodig svensk har hamnat längre ner i kön när någon inhemsk (amerikansk) beställare har skrikit i telefon åt byggaren Mike.

Efter en halv natt + en förmiddags byggande var den klar att cykla på.

Ni som sett min förra randonneuse tycker förstås att detta är "same-same" och det stämmer till stora delar. Största skillnaden är att denna har andra bromsar så det finns utrymme för fetare däck samt att bygg- och lackkvaliteten är mycket högre.

Spec:

Ram: True Temper OX Platinum rör 0,7-0,4-0,7 i standarddiameter. Henry James muffar. Rostfria gaffeländar. Byggare Michael Terraferma, Miami, Florida, USA

Gaffel: Kaisei Imperial Oval gaffelrör. Grand Bois gaffelkrona

Geometri: Gaffelvinkel 73 gr. Gaffelförsprång 57 mm. Kedjestagslängd 435 mm.

Sadel: Brooks Swift titan

Sadelstolpe: Nitto Jaguar

Styre: Grand Bois (Nitto) Maes

Styrstam: Nitto Pearl

Styrlager: Velo Orange med rullager

Bakväxel: Shimano Dura Ace RD-7900

Framväxel: Shmano Dura Ace FD-7900

Broms/växelhandtag: Shimano Dura Ace ST-7900

Vevparti: Sugino Alpina 48/34

Vevlager: SKF BAS-600

Pedaler: Shimano PD-A600

Kassett: Shimano Dura Ace/Ultegra 12-28

Kedja: Connex

Bromsar: Mafac "Racer" på lödda fästen samt Kool-Stop klossar

Baknav: Shimano Dura Ace HB-7900

Framnav: SONdelux

Fälgar: Velocity Aerohead 36h

Däck: Grand Bois Cypres 622-32

Ekrar: DT Competition och Revolution

Skärmar: Honjo aluminium

Belysning: SON Edelux fram, Cat Eye bak

Vikt: Ganska precis 11 kg (storlek 57 cm)

Några detaljer: (från vänster till höger, uppifrån och ner)

1. Prydligt arbete med uttunnade muffar.

2. Mafac "Racer" dubbelverkande bromsar.

3. S&S kopplingar så att ramen går att dela

4. Rostfria Henry James gaffeländar

5. Vacker böj på gaffeln. Observera öglorna för lampsladden på v ben.

Eftersom den levererades så nära inpå PBP är två detaljer nödlösningar. Frampakethållaren är en Velo Orange standard som inte passar till 100 % och dessutom är ganska slarvigt gjord. Den ska under hösten/vintern ersättas av en skräddarsydd som Anders på Veloform i Göteborg ska tillverka. Baklyktan ska också bytas mot en som drivs från dynamon.

Jag beställde ramen med kopplingar så att den kan delas och därmed ryms i en väska av flygbolagsgodkänd storlek. Jag tyckte det var en bra idé nu när alla flygbolag försöker tjäna pengar på allt utom biljetterna.

I torsdags körde jag en drygt 20-mils runda med cykeln och den fungerar som den ska. Det är lite ovant med det låga lufttrycket i däcken, ungefär 4 kg bak. Man tror att det är pyspunka på gång lite då och då! Komforten är förstås magisk.

Den visar heller inga som helst tendenser till att vilja wobbla. (Gamla Bob Jackson gör det ibland.) Det går också bra att cykla utan att hålla någon hand på styret.

Jag är positivt överraskad av bromsarna. Det fingerar mycket bra ihop med mina moderna handtag. Inte skriker dom heller som Mafac är ökända för, det är de moderna Kool-Stop Salmon klossarnas förtjänst.

På denna bild syns min nya "full size" pump. En Zéfal HPX. Den väger bara 50 g mer än den lilla pump jag använt ett antal år. Jag vet inte hur många hundra pumptag det behövs med den lilla pumpen för att fylla den stora luftvolymen i mina däck men med HPX'en räcker det med 100.

Mille Miglia Italia

TurerPosted by Bengt Sandborgh Tue, August 31, 2010 22:43:15

Kockan är 5 på morgonen. Jag kravlar runt på en kullerstensbelagd bro och letar efter delar till min vänstra pedal som just ramlat av för tredje gången. Jag har ungefär 8 mil (av 160) kvar till mål på ”Mille Miglia Italia”. Det är kolmörkt och allt dryper i morgonfukten. Efter en stund hittar jag den största pedaldelen, nöjer mig med den, trycker på den på axeln och fortsätter mot målet.

Men jag ska kanske ta allt från början. ”Millen” började för mig hösten 2009 då Johan M postade på Happy om loppet. Det verkade kul, tyckte jag och kastade in en anmälan. Betala behövde man inte göra förrän i januari. Det fanns tid för eftertanke…

Loppet är en verklig utmaning. 1600 km långt och 20000 höjdmeter stigning totalt. Ungefär 600 km helt platt. Alla höjdmetrarna mellan km 400 och 1400. 20000 höjdmeter är dubbelt så mycket klättring som på PBP. Man får dock lite mer tid på sig. 135 timmar ger medelhastighet på 11,8 km/h, PBPs 1200 km på 90 timmar ger 13,3 km/h.

Efter en lång säsong med mycket cykling står jag på startlinjen måndagen den 16:e augusti. Har fler mil i benen än jag någonsin haft inför ett långlopp, ungefär 1000 st har det blivit sedan årsskiftet. Men det går som vanligt inte att sia något om hur det ska gå. Man kan vurpa, bli sjuk eller så kan cykeln rasa. Allt kan hända. Jag är spänd och nervös!I startfållan

Strax efter kl 21 kommer vi iväg som tredje startgrupp (tror jag). Vi får en äldre Fiat som leder oss ut på landet. Redan efter ett par kilometer är farten uppe i 40 km/h. Men det är inte alltför slitigt då det finns många dragvilliga. Här gäller det att hålla sig i bakgrunden och bara åka med, med minsta möjliga ansträngning.

Efter drygt 4 mil får vi pusta lite. Ett stort potthål kräver sin tribut i form av 3 punkterade däck. Ari bak, Kalle både fram och bak.

Efter ytterliggare en mil blir det oro i gruppen framför mig och jag tvingas bromsa. Någon går hårt på mitt bakhjul och jag får verkligen spjärna emot för att inte vräkas omkull. Vurpan bakom mig är ofrånkomlig. Det otäcka kraschljudet hörs i mörkret. Alla stannar till och vi räknar in de svenska. Det är Calle som synat asfalten. Han blöder ymnigt från ett ögonbryn och även en armbåge är rejält skrapad. Fästet till hans sadelstolpsväska är i bitar och bakväxelörat är stukat. Klokt nog har Calle ett extra fäste till väskan med sig (det är inte den första väskan av denna typ där fästet pajjat denna säsong) och efter omplåstring och mekning kan vi fortsätta. Vi kan se de stora sprickorna i asfalten som är orsaken till olyckan. Hela vägbanan har satt sig och det är 5 cm breda sprickor med lika många centimeters höjdskillnad.

Stämpling 1 i Fombio (km 104) består av 2 bord vid en bensinmack. Vatten fanns i en slang på marken. Det är hela kontrollen. Men det var väntat, denna kontroll skulle vara utan mat.

Till nästa kontroll i Colorno (188) är det drygt 8 mil. Dessa går utan några fler missöden. Kontrollen består av ett par funktionärer och en pall vattenflaskor på ett torg. Eftersom det inte fanns några toaletter står det gubbar och pinkar överallt.

Kontrollen i Massa Finalese (271) ska vara första matkontrollen. Den ser vi fram emot!

Staffan i gryningen

När vi kommer dit har det hunnit bli ljust, det känns mycket tryggare att cykla i dagsljus. ”Maten” bestod av en liten, liten skål med kall risotto. Man kunde även få färdigsockrat te, som serverades i flourmuggar, typ. Gissa om vi är besvikna.

Vid nästa kontroll Faenza (391) märks det är vi svenskar är en för stor grupp. För stor för att sammanhållningen och solidariteten ska fungera. Utan att någon egentligen vet hur och varför har vi delats till 2 grupper när vi rullar iväg. Här var väl maten nästan ok. Pasta och någon kaka tror jag vi fick. Jag lyckades även köpa 4 bananer.

Jag rullar iväg med bl.a Calle, Johan och Schture. (Ni får ha överseende med att minnet är ganska dåligt vad det gäller sådana detaljer.) Nu har vi en rejäl stigning upp till banans högsta punkt. Här har jag loppets första skackningsperiod. Det går inget vidare att cykla i stigningen. Jag ser de andra försvinna framför mig. Sätter mig på en mur i en by, käkar och dricker lite. Stretchar och rullar snart vidare i lugnt tempo. Efter några mil till träffar jag gänget igen. De har tagit en rast på ett fik. Jag köper en Cola och rastar lite också.

Utsikten från fiket

När vi passerar toppen är det Schture, jag och en italienare som är tillsammans. Nu har vi 20 km utför till kontrollen i Dicomano (486). När jag kommer dit är alla svenskar samlade igen. Här finns ingen mat, allt är slut. ”Om 10 minuter” kan man kanske få en macka. Vi rullar vidare för att äta på någon restaurang. Men allt är stängt och vi får nöja oss med en liten livsmedelsbutik. Vi diskuterar hur vi ska göra och kommer fram till att det blir lagom att sova på nästa kontroll. Vi hade, i och för sig, tänkt köra ytterliggare en kontroll innan sovpaus, men tiden har runnit iväg och vi är rejält sömniga. (Vi har nu varit vakna i drygt 36 timmar i sträck.) Magnus, Schture och jag bestämmer oss för att bilda en ”gruppetto” och ta det lite lugnare.

Denna etapp till kontrollen i Chiusi della Verna (560) har flest höjdmeter av alla, drygt 2000, på 74 km. Som väntat går det inte att hålla ihop i backarna. Alla gnetar på i sitt eget tempo. I det sista kvällsljuset är den första klättringen avklarad. Jag klär på mig mer kläder och ordnar med nattprylarna på toppen medan jag väntar på Schture och Magnus. En stigning kvar (kontrollen ligger på toppen). Snart är jag ensam igen. Det är bara jag i min egen lilla värld. Det är som att åka i en svart tunnel med bara ljuset från lyktan som sällskap. I stigningen närmar jag mig en liten by. Det hörs höga metalliska röster därifrån. När jag kommer närmare ser jag att hela byn sitter på torget och tittar på en film på en enorm duk. Helt surrealistiskt!

Innan sista stigningen upp mot det gamla klostret och sjukhuset är det tyvärr en utförsbacke. Det känns surt att veta att man strax måste klättra samma metrar igen.

När jag kommer in på kontrollen sitter alla svenskar vid bordet och äter, gissa vad? Kall risotto!

Tyvärr fanns det ingen dusch utan jag tvättar mig så gott det går i ett tvättrum. Trycker upp baken i handfatet och tvättar ”allt”. Med rena cykelbyxor och en ren underställströja kryper jag nöjd ner i en skön säng med både filt och kudde.

Jag vaknar av att Ari står och pratar med Schture. Ari har hjälmen på. Jag tittar på klockan, den är 6. Jag har sovit en timme längre än vad jag tänkt. Går ner till matrummet för att leta efter Magnus. Jag tror nämligen att vår uppgörelse om en ”gruppetto” fortfarande gäller. Men det är tomt på svenskar. Bara Jan Erik J från Nässjö (Fredriksdal) sitter där och väntar på sina amerikanska vänner. Jag frågar honom om han sett Magnus. ”Alla åkte för en kvart sedan” svarar han. Skyndar mig att äta (lite kall risotto) och går och pratar med Schture. ”Snart klar”, säger han så jag går ner till matrummet igen och väntar (och väntar och väntar). Går upp igen och kollar vad Schture håller på med. Han sitter på golvet halvklädd med alla prylar utspridda runt omkring sig. Då tappar jag tyvärr humöret och sticker utan att vänta mer.

Det är fina utförslöpor ner ifrån klostret. I en löpa blir jag hindrat av en man med en flock får. Efter en liten stund tycker jag mig se att det går att passera fåren men det tycker inte fåren utan alla tvärvänder och skenar nerför vägen. Där blev en italiensk bondes dag förstörd…

Ungefär halvvägs till nästa kontroll, Passignano (666), träffar jag på hela svenskgänget igen. De har tagit en morgonfika på ett kafé.

När vi sitter och äter på kontrollen kommer Schture in. Jag blir med rätta utskälld. Jag får lov att be om ursäkt för mitt beteende. Ibland blir man trött och dum på randonneurlopp!

I Passignano har vi även den första av våra 2 ”drop bags”. Pausen blir ganska lång när alla ska duscha och byta till rena kläder. Jag är mycket nöjd med att jag skickat så mycket mat i mina påsar. 4 Ensure Plus, 6 bars och en gel finns i varje.

Etappen till nästa kontroll har jag inget större minne av. Det enda jag kommer ihåg är att jag tjatade på Magnus om att dricka ordentligt. ”Jag gör det” svarar han. När vi närmar oss kontrollen, Todi (734), ser vi en by högst upp på ett berg. Javisst, det var Todi! Jag konstaterar att jag sörplat i mig nästan 2 liter vatten sedan Passignano. Berättar det för Magnus som säger ”Det skulle jag nog också ha gjort”.

Magnus börjar se seg ut

Här är kontrollen på en restaurang och vi lyckas få (köpa) rejäla pizzabitar. Vi räknar lite på distanser och kollar på vilka kontroller det finns sovmöjligheter. En plan växer fram. Vi planerar sova 3 gånger till och att ha 18 mil från sista sovet till målet. Målgången väntas bli någon gång på lördagseftermiddagen.

Mot nästa kontroll, Bolsena (788), är det bara 54 km med en rejäl stigning. När backen börjar sackar Magnus snart efter.

På vägen till Bolsena

Bolsena ligger vid en stor insjö och kontrollen var inrymd i en restaurang på stranden. Här är risotton inte kall. Den är kryddad och smakar faktiskt riktigt bra! Efter en bra stund kommer Magnus. Han bara går tvärs genom lokalen och lägger sig på gräset utanför och somnar.

Nästa etapp är 71 km. Det ska bli denna dags sista. I Pomonte (859) ska det sovas. Efter ungefär 5 mil så kommer vi till en backe som man pratade om på genomgången innan loppet. ”Den är brant men inte så lång så det går nog bra”. Det är en betongvägg som reser sig ur mörkret! En djävulsk 18%-are som är kanske 1,5 km lång. Jag bänder mig uppför men blir så andfådd att jag måste stanna och pusta två gånger. Jag skattar mig lycklig som har Eggbeater pedaler. Med Look eller andra enkelsidiga pedaler hade det aldrig gått att starta igen! Flera svenskar väntar på toppen. ”Denna backe kommer att bli legendarisk” säger Gunnar O. Vi kan bara hålla med. Så nu vet ni, Betongbacken med stort B finns i Italien!

Strax för 23 på kvällen stämplar vi in i Pomonte. Kommer inte ihåg om vi fick pasta eller risotto. Men rödvin fanns det så vi tar varsin liten mugg och skålar för ett väl förrättat dagsverke. Jag och Ari går och duschar. Det är skönt! Efteråt tittar jag in i sovrummet. Det är knökfullt och jag försöker fråga en av funktionärerna var man ska sova. ”Där inne” pekar han. Mitt konstaterande att det är fullt möts med en axelryckning. Jag går in i rummet och klämmer mig ner mellan 2 gubbar. Direkt på ett kakelgolv. Det finns ett fåtal, tunna, liggunderlag. Men inga filter eller kuddar. Efter någon timme blir liggunderlaget bredvid mig ledigt och jag kan rulla över på det. Det är svårt att sova. Hela byn verkar ha fest utanför och med jämna mellanrum rycks dörren upp och det drar in iskall luft längs golvet. Vaknar av att Tille ruskar mig och säger ”Klockan är 4. Vi tänkte sticka. Det går ju ändå inte att sova här. Ska du med?” Så jag masar mig upp och gör mig färdig. Möllebornarna och Gunnar har redan stuckit. De hade visst ännu sämre sovplatser än jag.

Till nästa kontroll i Montalcino (936) är det 77 km och nästan 1700 höjdmeter klättring. I gryningsljuset kommer vi till loppets enda hemliga kontroll. Strax därefter passerar vi ett vadställe. Dvs, det fanns ingen bro utan det vara bara en betongväg direkt på åbädden. Full av grus och sten från senaste gången det var högvatten. Nu var det, som tur var, bara en liten rännil vatten att passera.

Krister och Ari passerar vadstället

Montalcinokontrollen ligger mitt inne i byn. Vi tar en morgonfika på ett kafé. Det är en magnifik utsikt från fönstren.

Till nästa kontroll i Castelnuovo (990) ska vi åka 11 km på grusväg. En liten bit av cykelleden ”Eroica” med det berömda vita gruset, ”Strada Bianche”. Det är tänkbart att det var frivilligt att ta den vägen, det var lite oklart. Men eftersom ingen ville bli beskylld för att ha kört ”korta rundan” tror jag alla svenskar körde grusvägen. Det är rejält skakigt och mycket tvättbrädor. Sista biten innan det blev asfalt var en 15%-ig utförsbacke. Den var så lös och gropig att det var omöjligt att bromsa ordentligt. Hela cykeln hoppar och studsar. Min framväska hoppar loss och börjar rulla utför backen. Lyckas nästan köra över den innan jag med en bredsladd får stopp på cykeln och kan plocka upp väskan. ”External power lost” piper GPS:en. Sladden mellan enheten och extra batteriet i väska har gått av. Nu har jag bara ca 15 timmars driftstid innan den måste laddas.

Ari på grusvägen (har han slutat svära än?)

I Castelnuovo fick vi faktiskt riktigt god mat med skinka, pasta och frukt. Här väntar även den sista väskan. En skön dusch och rena kläder är aldrig fel.

Till nästa kontroll i Montaione (1085) är det 95 km med nästan 1800 höjdmeter klättring. Har inga direkta minnen från etappen. Åkte mest ensam. När jag svänger ner till kontrollen möter jag de flesta svenskarna. De ligger någon halvtimme före. Det här var en dåligt utrustad kontroll. Jag fyller bara på vatten och äter av matsäcken. Dricker det sista av Ensure Plus drickat. När jag är nästan klar att åka kommer Tille, jag väntar på honom och vi gör sällskap till nästa kontroll i Montecatini (1138). Dit är det i stort sett utför hela tiden. Bara ”2 BMX-hopp” finns på profilen. Vi lyckas dock köra fel och får en extra backe och 3 km tillägg. Extremt irriterande. Här var det en verklig tillgång med GPS, även om det där och då kändes som om den visade oss på helt vansinniga vägar.

Montaionekontrollen var i en stor basketarena. De fåtaliga liggunderlagen var redan slut när vi kom, men jag hittade en massagebänk i ett av omklädningsrummen som Gunnar och jag bar ut i en korridor. Helt ok sovplats även om den var lite otäckt hög och smal. Får även låna Tilles USB-kabel så att jag kan ladda GPS:en över natten.

Även denna ”morgon” väcks jag av Tille som säger att ”Vi tänkte åka nu. Ska du med?” Klockan är inte mer än 02:00 men jag stiger upp och börjar plocka med prylarna. Frukosten bestod av en bulle och kaffe.

Till nästa kontroll i Aulla (1258) är det 12 mil och drygt 1200 höjdmeter. Redan efter någon mil känner jag mig helt under isen. Ingen kraft och ingen som helst moral. Det gick så otroligt segt. Alla andra svenskar glider bort i mörkret och jag blir ensam. Det är helt hopplöst att cykla. Jag hittar en massa olika orsaker för att stanna och fixa med något. Sätter till och med på mig Gore-Tex jackan eftersom jag var så frusen och eländig. I gryningen kommer jag ikapp en grupp svenskar som står vid vägkanten och singelfierar Viktors cykel. Han har lyckats få in bakväxeln i ekrarna och den är bara skrot. Vi växlar några ord innan jag fortsätter. Det tar inte någon längre stund innan de är ikapp och om igen.

I nästa by ser jag ett öppet kafé som jag inte kan motstå. En stor kopp kaffe och ett par uppvärmda pizzabitar smakar underbart.

Snart är jag uppe på cykeln igen. Nu känns det bättre och cyklingen börjar fungera igen. Det är ett fantastiskt bergslandskap. Nu när jag är ensam kan man ta sig tid att stanna och fotografera när man vill.

Vykortsvackert

När jag kommer till Aulla ser kamraterna väldigt förvånade ut när jag kom. ”Är du redan här? Du såg mer död ut än levande där uppe!”

Medelhavet!

Nästa etapp till Deiva Marina (1332) var häftig. Man kom över ett krön och där bredde hela Medelhavet ut sig! Fantastisk utförslöpa ner mot kusten och staden Levanto. Här köper jag ett par bananer i en fruktaffär. På väg ut ur staden hör jag någon ropa ”Bengt!”. Det är Staffan, Krister, Kalle och Gunnar som, enligt egen utsago, spanade på tjejer från en uteservering. Vi döpte om Levanto till ”Silicon Valley”.

Staffan och Krister spanar

Det är ytterliggare en rejäl stigning innan nerfarten till kontrollen i Deiva. Hit kommer jag faktiskt före alla andra. Nja, Ari är före. Han försöker fortfarande jaga ikapp de som han redan passerat. Var Ari fick energin, för en 350 kilometers långspurt, från är obegripligt!

Beachen i Levanto

Jag tar det lugnt på kontrollen. Äter och tvättar av mig. Det är ”bara” 9 mil till nästa kontroll som även ska bli den sista sovpausen innan målet. Kommer iväg före Johan, Calle och Tille. Samma backe som nyss var utför måste man klättra uppför igen. Sedan en utförsbacke ner till staden Sestri Levante. Genom denna stad var det trafikkaos. En enorm mängd bilar och motorcyklar på smala stadsgator. Jag vågade inte titta på noter och GPS utan var fullt sysselsatt med att försöka undvika att bli överkörd. Det blev en felkörning pga av detta. Sedan gick vägen genom en otäck tunnel också. Det här var absolut den farligaste sträckan på hela loppet!

Nu är det 40 km uppför med en stigning på 700 meter. Det är bara ett gneta på. Sista 2 milen till kontrollen är lätt utför. Kommer fram och stämplar strax före 21. Viktor, Kalle, Krister och Gunnar håller på att göra sig klara när jag kommer. ”Ska inte ni sova?” frågar jag. ”Nej, vi fortsätter hela vägen till mål.” Jag ifrågasätter det kloka i att cykla omkring i kolmörker när man inte behöver. Men ingen ville lyssna på det örat utan de rullar vidare.

Denna kontroll, Casella (1424), hade den bästa maten. Pasta, skinka och en kaka till efterrätt. Jag tog till och med en öl! Pratar med en holländare. Han berättar var sovrummet är, men tillägger att det inte är så trevligt.

Jag leter mig ner dit och han har rätt. Det står 2 tältsängar i ett omklädningsrum. Det finns även ett par liggunderlag av halm, typ strandmadrasser. Det som avskilde omklädningsrummet från duschrummet och toaletterna var ett brösthögt kakelparti. Som tur var är jag ensam och efter tvättning kan jag ockupera den ena tältsängen. Klockan är ungefär 22 och jag sätter mobillarmet på 02:00.

Efter 2 timmar väcks jag av att rummet är fullt med folk som snackar och klapprar runt med cykelskor på marmorgolvet. Det stånkas och stönas från toaletterna. Inser att någon mer sömn lär det inte bli utan jag packar ihop mina grejor och ger mig ut på cykeln igen.

Till nästa kontroll i Castellania (1479) är det 55 platta kilometrar. Jag har väldigt svårt att se GPS:ens skärm. Den bara blänker och har sig. Men som tur var kommer det strax ett gäng cyklister som verkar hitta vägen. Jag hänger på. Det var skönt med lite sällskap.

Kontrollen ligger uppe i Fausto Coppi mausoleet. En brantare stigning får vi precis innan vi kommer fram. Här träffar jag återigen Johan, Calle och Tille. De har precis som de andra hoppat över sovpausen.

Nu har vi 120 kilometer kvar på äventyret. Vi fyra slår sällskap och rullar iväg i mörkret. Efter ett par mil märker jag att min vänstra pedal är skum. Skum har den varit av och till hela loppet. Det är ett par dagar sedan jag märkte att den hade tappat dammkåpan, muttern och lagret på utsidan, men nu ger den fullständigt upp. Det går inte att klicka fast skon längre. Alla bitar sitter löst. Jag säger åt grabbarna att cykla vidare. Det fanns inget de kunde hjälpa till med och jag ville inte sinka dom nu när målet var så nära.

Efter ett par kilometer har jag klurat ut hur jag ska göra för att kunna cykla någorlunda normalt. Jag får lov hålla skon i en viss vinkel för att inte halka av hela tiden. Halka av gör jag dock i alla fall ibland. Halkar jag av hårt lyckas jag sparka av bitarna som ramlar i gatan.

Banläggaren har inte varit snäll på slutet. En massa smala vägar som går hit och dit över åkrarna. En lång pavébro kändes i baken efter 155 mil kan jag garantera. Sedan en farlig pontonbro. Morgonfuktigt stål är snorhalt!

Den sista gryningen

Det kändes som om man aldrig skulle komma fram. Kilometrarna tickade otroligt långsamt på datorn. I utkanten av Nerviano möttes jag av några äldre cyklister som eskorterade oss den sista biten in i mål. Underbart!

”Mille Miglia” är ett verkligt tufft lopp som får PBP att framstå som en söndagsutflykt. Man har lyckats med vägvalet. Vägbeskrivningen och noter var väldigt bra gjorda. Det var till och med mycket pilat. En del vägval var tveksamma ur säkerhetssynpunkt. Man kunde kanske ha valt en lite snällare rutt. Varje etapp för sig var utmanande men när man körde alla, mer eller mindre, non-stop kanske det blev i tuffaste laget. De första 400 platta kilometrarna kändes som en ren transportsträcka. De hade jag klarat mig utan!

Något som blev en stor besvikelse och som absolut måste bli bättre är kontrollerna. Det måste finnas rejält med mat! Man kan inte cykla 160 mil på flugportioner kall risotto! Det måste även finnas energikakor och liknande att köpa så att man har något att äta medan man cyklar. Man bör också kunna köpa enklare reservdelar som däck och slang på kontrollerna. En fotpump att låna vore också på sin plats.

Sovmöjligheterna var också dåliga. En madrass, en filt och en kudde i ett mörkt och tyst rum tycker jag är ett minimikrav!

Så när som på ett par perioder under loppet mådde jag bra hela tiden. Inga krämpor eller andra kroppsliga problem. Drabbades inte heller av någon riktig sömnkris utan hade inga problem med att hålla mig vaken.

Ett par tår på högerfoten är fortfarande avdomnade nu 1,5 vecka efter målgång. Det har hänt förut. Det brukar släppa efter ett par månader.

Så när som på pedalen fungerade cykeln oklanderligt. Växlarna (33-28 som lägst) räckte bra (utom i Betongbacken). Det var väldigt skönt att ha 28 mm däck på den bitvis usla asfalten. SON EDelux lampan var precis lika bra som väntat. Den är fantastisk!

1000 km runt Örebro 15-17/7

TurerPosted by Bengt Sandborgh Mon, July 19, 2010 11:22:40

Så var det då dags för Örebrocyklisternas förnämligt ordnade 100-milare. En runda med fasta dagsetapper och bokade övernattningar med väskservice. Middag och frukost på etappmålen ingick också.

Det var 17 st förväntansfulla cyklister som stod samlade utanför Örebrocyklisterna lokal vid gamla Mässan strax före 07.00 torsdag morgon. Efter en kortare genomgång av Börje E rullade vi ut ur Örebro för att via Kumla, Hallsberg och Askersund ta oss till Hjo för en första stämpel efter 135 km. Jag försökte hålla ett rejält tempo från början för att få en lagom stor grupp men det visade sig vara meningslöst. Alla var, i princip, lika starka och vi blev 15 st som rullade tillsammans mer eller mindre hela tiden.

Längs Vätterns västra strand norr om Karlsborg

I Karlsborg var det dags för ett kortare stopp för att fylla flaskor och lätta på trycket. Gunnar O "rullade lite" och kom precis över Göta Kanalbron innan den öppnades för en båt. Sedan såg vi inte honom på hela dagen.

I Hjo blev det en aning struligt då vi splittrades i två grupper. Min grupp tyckte inte vi hittade någon öppet matställe utan handlade på COOP och hade picknick på några parkbänkar. Magnus visste en bra kinakrog i Töreboda 5 mil bort. Vi bestämde oss för att äta där även om det inte var någon kontroll. Precis efter att vi kommit ut ur Hjo ringer Sören (från den andra gruppen) och undrar om vi är klara snart. "Vadå klara? Vi cyklar!" svarade jag.

Utsikten från jobbet i 3 dagar

I Töreboda guidade Magnus oss bort från huvudgatan. "Vart i h-te är han på väg" tänkte jag men där fanns faktiskt en kinakrog. Med buffé! Perfekt för hungriga cyklister.

När vi rullar iväg från Töreboda har det börjat duggregna. Men det är fortfarande mycket varmt. Ingen, utom Hasse förstås, klär på sig någon mer. Vid kiosken ute på huvudgatan står Nypan och har brutit med magsjuka. Tråkigt för honom, men får man inte behålla matan så kan man inte cykla, så enkelt är det.

Efter stämplig i Gullspång och fortsatt färd norrut på rv26 närmar vi oss snart Kristinehamn. Här börjar det regna ordentligt och det bir en kortare klädjusteringspaus.

Regnkläder betyder olika saker för varje cyklist

I Kristinehamn kör vi rejält fel pga bristfälliga noter. Vi står snart inför valet att cykla på motortrafikled eller vända om. Det blir det senare alternativet. Då hittar vi gänget som vi skildes från i Hjo. De har gjort precis samma navigeringstabbe.

Tack vare en utskriven bit av Kristinehamns stadskarta lyckas vi hitta rätt väg utan alltför många extra kilometrar.

Nu regnar det skapligt och alla är mer eller mindre blöta. Då ser vi att Sören cyklar så han löddrar. Det formligen bubblar om "blöjan" i cykelbrallorna. Han kanske skulle ha sköljt några gånger till vid sista tvätten.....

Sören kör så det bubblar

Efter bastu, middag, en god natts sömn och frukost på Esperantogården i Lesjöfors är det dags för dag 2 som via Vansbro, Djursås, Falun, Hedemora och Fagersta ska ta oss till Sala.

Strålande vackert sommarväder hela dagen. Lite för varmt enl. somliga.

Denna dag var vi 12 i gruppen. Hasse fick tekniska problem med cykeln som sinkade honom och Sören valde att göra honom sällskap.

I Falun stod vi och velade om var vi skulle äta då någon fick syn på en pizzeria precis där vi stod. När vi kom närmare ropade förste man "Det är buffé!". 12 hungriga cyklister skrattar rått och vi invaderar resturangen. Efter en stund hade pizzaproduktionen nått samma takt som konsumtionen. Men det fanns tacos och annat man kunde äta medan man väntade.

Dästa cyklister väntar på att alla ska bli klara i Falun

Vi tar en väg längs Runns strand mot Hedemoravägen för att slippa den hårt trafikerade rv80. En och annan backe slapp vi också.

Många och sega backar väntar oss mellan Hedemora och Norberg. Fagersta är sista stämpling innan sovstoppet. Vägen mellan Fagersta och Sala kan jag utan och innan. Hofvets norra 60-milare har samma sträckning. Vackra Ängelsberg, Västerfärnebo och Salbohed passeras innan vi når vandrarhemmet strax innan Sala stad.

Efter duschen sitter vi i trädgården och väntar på middagen. En bra dag på sadeln, helt enkelt!

Sista dagen ska vi passera Enköping, Strängnäs, Katrineholm, Arboga och Lindesberg innan vi når målet i Örebro.

Dagen börjar med fint väder men prognosen visar på regnskurar senare. Genom Strängnäs tar vi vägen över Tosteröbron men hittar sedan inte direkt den bästa vägen genom staden. Vi väljer att stämpla vid macken och McDonalds uppe vid E20.

Jämfört med förra gången jag körde denna runda är rutten mellan Strängnäs och Katrineholm ny. Vi kommer in på Hofvets södra 40-milare via Hälleforsnäs. Någonstans här börjar det regnet. Gunnar O får en punktering där däcket visar sig ha en rejäl skada. Men med lite nödfodring så höll det resten av dagen.

Vi söker skydd från regnet under punkapausen

På McDonalds i Katrinholm är det ett gäng blöta cyklister som stämplar och lunchar. Lyckligtvis har det slutat regna när det är dags att börja cykla igen. Nu får vi efterlängtad medvind hela vägen upp till Lindesberg.

"Ska bara" väntan på Statoil i Lindesberg inför de sista milen

Bara upploppet kvar ner till Örebro! Himlen var kolsvart söderut och regnet lät inte vänta på sig många minuter. Efter lite tveksamt droppande öppnade sig himlen och det vräkte ner. Då drabbades vi av kollektivt fnatt och började tokcykla. Vi ville bara komma fram och under tak! Det kördes i 35-40 km/h på de smala, ganska dåliga, vägarna. Helt sanslöst men kul! Innan vi kom fram lugnade vi ner oss och väntade in de som släppt och vi kunde i samlad tropp glida in till Örebrocyklisternas lokal vid gamla Mässan.

Att köra 1000 km med denna typ av upplägg är mycket bekvämt och, i alla fall för mig, enkelt. Mat när man kommer fram och rena (och torra) kläder varje morgon är trevligt. Den enda kritiken jag har är mot vägbeskrivningen. Den håller inte Hofvet-standard för att uttrycka sig diplomatiskt!

60-milen 5-6 juni

TurerPosted by Bengt Sandborgh Mon, June 07, 2010 23:44:15

När jag såg Åsas och Henriks nya 60-milare på papper för första gången blev jag full av entusiasm. Jag längtade! Nu är inte jag någon riktigt masochist utan anser av princip att man ska sova på en 60 runda. Men nu verkade det upplagt för non-stop med många som inte tänkte sova. Och eftersom det var premiär för rundan skulle man få banrekordet bara man bet sig kvar i "group de tête".

35 personer på startlinjen är rekord för Sverige. Vi hade 29 på första 60-milaren 2007, ett PBP år.

Åsa har genomgång innan start

Jag använde inte GPS utan gick helt och hållet på noterna. Det är alltid lika spännande att se om klungan har koll eller inte. Alltför ofta inte. Men även jag missade ett avtag när jag snackade med fixie Mattias. Annars fanns inte mycket att anmärka på vad gäller noterna. Det är ett imponerade arbete som Åsa och Henrik lagt ner. Vi står i stor tacksamhetsskuld!

Strax innan Vingåker sker vurpan som ni säkert redan läst om. Jättetråkigt som vanligt. Denna gång var det Reimert som drog det kortaste strået och hamnade på sjukhus. Det var en ekorre som först kördes över och sedan någon instinktivt väjde för som var orsaken.

I Tjällmo invaderade vi grillen. Dagskassan blev nog bra denna lördag. Här splittrades klungan för första gången. Vissa valde att åka vidare för att äta vid nästa kontroll i Skänninge.

Innan Ödeshög skulle vi passera Omberg. Det var en fin väg, men backig. Lite läskig utförsåkning också på smal väg.

Vägen ovanför Vättern vid Omberg

I Ödeshög var det dags för riktig mat igen. Vi blev sittande ganska länge. Precis som vi var klara för avfärd dyker några av avfällingarna upp. Det hade visst navigerats lite fel...

Mellan Ödeshög och Norrköping hade vi bra medvind hela biten. Det gick som bara den! Att passera en stor stad som Norrköping en lördagsnatt är mindre kul. Det var en massa "hejande", som ni säkert förstår.

Nyköpingsbro var en besvikelse, nattlucka. 12 huttrande cyklister står och trycker utanför i 15 minuter.

Morgonsol över Södermanland

På småtimmarna blev det riktigt kallt. Men Sillekrog var öppet och vi kunde värma oss en stund. Det togs visst en power napp på golvet också.

Ungefär kvart i 8 var det hela över. En runda med mersmak (om man bortser från olyckan). Drygt 30 i rullsnitt totalt är ovanligt bra!

Eftersom Molle, pga familjeskäl, körde rundan ett dygn före på en kanontid så blev det inget banrekord. Det lär Johan hålla ett bra tag! (22:05 solo)

60 milare nr 15 - check!

Super Randonneur nr 15 - check!

Vett och etikett

AnnatPosted by Bengt Sandborgh Wed, June 02, 2010 20:40:22

Landsvägscykling är en mer än 100 år gammal sport full av traditioner och oskrivna regler. Här kommer en osorterad personlig lista:

En riktig Cyklist:

Har alltid vita låga strumpor.

Har alltid helt svarta byxor (var ska man annars torka sina oljiga händer?)

Har alltid proppar i styrändarna.

Har alltid snabbkopplingarnas hävarmar på vänster sida.

Ovanstående pekar alltid in mot mitten av cykeln.

Har alltid filat bort "advokatläpparna" på framgaffeländarna.

Har alltid snabböppnaren på Shimano och SRAM bromsar helt stängd vid åkning.

Monterar alltid däcken vända lika fram och bak. Text mot ventilen.

Cyklar alltid med någon form av glasögon.

Cyklar aldrig barhänt.

Rakar benen.

Klär sig aldrig i proffströjor.

Använder alltid hjälm.

Har aldrig hjälm med skärm.

Har alltid hjälmen så långt ner i pannan som det går.

Tar alltid av sig hjälmen så fort han/hon är längre än 75 cm från cykeln.

Randonneur under strikt iakttagande av 75 centimeters regeln.

Flèche Nordique lag ”Les drougés de bitumen” (Asfaltsnarkomanerna)

TurerPosted by Bengt Sandborgh Tue, May 25, 2010 22:25:05

Många av mina bästa randonneurminnen härrör sig från de 6 ”flechar” jag kört. I Pingsthelgen var det dags för den 11:e upplagan av ”Flèche Nordique”. Arrangör var Ulf Sandberg i Skövde. Det står, i och för sig, IOGT/NTO, Skövde som officiell arrangör men 100 % av allt jobb utfördes av Ulf även denna gång.

En fleche är randonneurlopp för lag. Ett lag får ha mellan 3 till 5 deltagare. Man ska på 24 timmar cykla minst 360 km för att bli godkänd. Lagen planerar sin egen rutt, det enda som är fastställt är målgången i Skövde klockan 10.00 på söndagen. I sin anmälan till loppet ska man ange vilken rutt man kommer att ta och vilka orter, med beräknade passertider, man tänker använda som kontroller.

Eftersom det utdelas pris till det lag som kört längst är det en väl bevarad hemlighet hur långa distanser de olika lagen anmält.

Jag fick ihop en rutt på 449 km som kan ses här: http://www.gpsies.com/map.do?fileId=hnzruehgymrxzlgs

Start i Södertälje. Stämpla i Nyköping, Söderköping, Kisa, Nässjö och Tidaholm + Skövde.

Från början var vi fullt lag med 5 deltagare men efter ett avhopp var vi 4 som tog pendeln ner till Södertälje för att starta. Bengt S, Niklas W, Johan N och Magnus H.

Väderprognosen för dygnet såg mycket bra ut. Sol, medvind och liten risk för regn.

Efter en första startstämpel och lite klädjustering var vi snart ute på vägen. Hela vägen till Söderköping var samma sträckning som för Tumba 40-milen. Denna gång tog vi en annan väg genom Nyköping och siktade på gågatan och rakt på järnvägsviadukten. Denna lördag var inte den bästa för detta vägval. Det pågick en massa jippon och en marknad i centrala staden. Men, efter lite kryssande bland folk, var vi igenom och tog en första rast på MAX.

Nästa delmål var färjan vid Kvarsebo. Vi hann lagom med en glass i lugn och ro innan det var dags för ombordstigning.

Statoil i Söderköping ställde upp med stämpel (och fika) som kontroll 2.

Nu var det 91 km på helt okända vägar till nästa stämpling i Kisa. Redan efter ett par km utanför Söderköping tyckte jag inte det stämde. Jag hade bara med mig kopior från ”Motorcykelkartan” i skala 1:275 000 som hjälpmedel och på den såg det ut som om vi skulle ta vänster i utkanten av Söderköping. Men någon sådan avtagsväg kom aldrig. Magnus frågade en man om vägen och enligt honom var det rätt väg så vi fortsatte framåt. Efter några km fick jag för mig att vi ändå var fel, men att det inte var någon fara. Det skulle bli en liten omväg bara.

Då kommer vi till en T-korsning där det står ”Ringarum” åt vänster och inget åt höger. Nya kartstudier gör klart för mig att vi är på helt rätt väg! Det gör oss så pass glada att vi felbedömer var på denna väg vi befinner oss. ”Ringarum ligger vid kusten, dit ska vi inte” tyckte Magnus. Och eftersom det inte stod något skyltat åt höger så tyckte jag att vi skulle ta åt det hållet. Vid nästa korsning ska vi ta åt det håll det inte står ”Ö Ryd”, bestämde vi också. Så vi tar höger och börjar trampa. Efter en halvmil så kommer vi till ett samhälle. ”Ö Ryd”, står det på skylten till min stora förvåning. Efter lite mer kartläsning faller bitarna på plats. Det är bara att vända om. Men nu är vi 100 på var vi är i alla fall!

Det var fina cykelvägar vi lyckats hitta. Jag kan verkligen rekommendera ”Motorcykelkartan”. De rödmarkerade vägarna (=rekommenderad motorcykelväg) är ofta idealiska också för trampcykel. Kuperat landskap, kurviga vägar och den ena fantastiska vyn efter den andra. Vi sitter bara och njuter.

Åtvidaberg är nästa hållpunkt. Johan ville äta något men när vi följde skyltarna mot väg 134 så leddes vi runt samhället och det fanns inget ställa att gå in på. Men vi tog en liten rast vid vägkanten och stoppade i oss av matsäcken.

Nästa kontroll var i Kisa efter 234 km. Vi kom dit ungefär enligt schemat och hittade en bra pizzeria för ett skrovmål. Här börjar Johan må dåligt och har väldigt svårt att få i sig maten. Då han är diabetiker är det extra noga med mat.

Men han bestämmer sig för att fortsätta och vi sticker från Kisa 22:00. Redan efter en knapp mil säger Johan att han mår dåligt och att spyan ligger väldigt nära. Det är inte alls bra eftersom han just tagit insulin. Om man då kräks upp all mat måste man äta lika mycket på direkten annars kan det bli farligt. Det blir tyvärr så att Johan bryter och han vänder tillbaka till Kisa för en hotellnatt.

Nu är vi bara 3 som cyklar i det tilltagande mörkret mot Nässjö och nästa kontroll.

I Nässjö visste vi att det fanns en 24/7 Statoil där vi tänkte stämpla. Frågan var om det var nattlucka eller om man kunde komma inomhus. Jodå, det var öppet. Tyvärr var vi inte ensamma. Varenda berusad människa i Nässjö var också där. Det var raggarbilar, hottade 740 med tonade rutor och EPA traktorer. Killar med sydstatsflagga på jeansjackan, osv, osv. Vi var verkligen på bonnvischan! Men vi blev inte alltför hårt ansatta och kunde fylla magarna igen.

Nu var Jönköping nästa mål. Vi tog stora 2+1 vägen. Inga problem med trafiken så här på småtimmarna. Ett öde Jönköping passeras enkelt och utan navigationsproblem.

Till vår sista kontroll i Tidaholm hade jag valt en mindre väg som gick från Habo. Här blev det återigen lite tveksamheter vad gällde vägvalet. Men med hjälp av 1 km grusväg kom vi till avsedd väg.

Vi anlände till Tidaholm ca 07:20. Vi fick inte stämpla innan 08:00 för att kunna visa att vi cyklat minst 25 km under loppets sista 2 timmar.. Vi hittade ett par parkbänkar att rasta på. Magnus fick ägna en stor del av rasten till att byta bakväxelvajern. Men det gick problemfritt.

En morgonpigg hundägare fick agera kontrollant precis klockan 8 innan vi stack iväg på de sista 32 kilometrarna till målet i Skövde.

Vi hade ett annat flechelag precis framför oss på vägen. Vi passerade dom när dom, av någon anledning, stannade vid vägkanten. Det var CK Distans Syd med bl.a Tony, Jan Erik och Ove.

Vi lyckades ta totalt felaktig väg in till Skövde. Det blev cykelförbud och annat skoj men jag för trött i skallen för att orka tänka om så vi fortsatte.

Backen upp till Hotell Billingehus är magnifik men den gick fint denna gång också.

Här strömmade lag efter lag över mållinjen. Många gamla kända ansikten dök upp och det blev många hälsningar och handskakningar.

I samband med lunchen var det prisutdelning till de lag som åkt längsta distanser i klasserna mixed lag, damlag och längst av alla. Vann gjorde CK Distans Väst som fick ihop 615 km på sitt dygn. 2:a kom Hisingens CK med ett lag som kört 603 km. Måste vara surt att ”förlora” med 12 km! Vårt lag kom 3:a.

Mälaren Runt XL

TurerPosted by Bengt Sandborgh Sun, May 16, 2010 21:58:53

Jag var lite tveksam till att cykla denna runda med tankte på förra helgens stapatser och att det är flèche nästa helg. Men när man såg väderprognosen så kunde man ju inte låta bli. Första chansen denna säsong för kortställ!

Det var ett antal anmälda som inte dök upp på morgonen. Antar att den häftiga regnskuren vid 3-tiden fick några att dra öronen åt sig. Men det har sagts förr: Vädret är aldrig lika dåligt som det ser ut att vara från sovrumsfönstret.

För en 50+ gubbe som jag är det perfekt med en lugn start genom Stockholm. Det är tyvärr något jag märkt med åren. Får 35-åringarna för sig att gasa från startlinjen är jag rökt numera. Usikten från Västerbron över Riddarfjärden och Gamla Stan är magnifik en tidig vårmorgon.

Vi hade blöta eller väldigt blöta vägar fram till någonstans mellan Mariefred och Stallarholmen. Mina stänkskärmar var guld (igen).

Strax innan Strängnäs drabbades Per Eric (liggcykel) av kedjebrott. Han fick låna en kedjebrytare och vi lämnade honom mekande vi vägkanten. (Jo han kom i mål)

Nu var det propagandacykling som gällde. Sol, 20 grader och medvind. Man satt bara och njöt och sa "Det har har jag längtat efter hela vintern".

I Köping delade vi upp klungan på två pizzerior för att spara tid.

Tille försökte byta upp sig men tanten vill ha för mycket i mellan så det blev ingen deal;-)

Sedan började motvinden. Vi hade kant- eller motvind i nästan 15 mil. Det var bara på slutet som det mojnade av.

Trafikverket bjöd också på ny fin 2+1 väg mellan Litslena och Örsundsbro. Det var inte kul. Ber om ursäkt för det.

I Uppsala var det en hel del i gruppen som var sega. Men det är fina vägar hem till Täby så det gick rätt lätt trots lite väl många stopp (Lucka! Punka!) osv.

Här var det 3 som bröt mot en av randonneurcyklingens oskrivna regler. Har man kört ihop 35 mil så håller man banne mig ihop de sista 5 också. Fy skäms!

Jag lovar att hitta en ny dragning mellan Hummelsta och Uppsala till nästa år. Eller varför inte till i höst? Denna runda går den 11 september igen. (Är det ett bra datum?) Jag har kart- och Mapsource-rekat en variant som är några km längre men man slipper i stort sätt hela 55:an. Det är väl någon halvmil precis vid Örsundsbro man måste ta.

« PreviousNext »