Cykelsnack

Cykelsnack

Om bloggen

I denna blogg skriver jag om cykling, cyklar och cykelteknik

Super Randonée Pyrénées-Pirineos

TurerPosted by Bengt Sandborgh Sun, July 19, 2015 20:45:46

De så kallade ”Super Randonée” (SR) är Audax Club Parisiens senaste tillskott i loppfloran. En SR ska vara minst 600 km lång och innehålla minst 10 000 m klättring. De ska klaras av på max 50 timmar. För de SR som har mer klättring än 10 000 m får man en timme till på sig för varje tillkommande 500 m.


Det som skiljer en SR från andra brevetlopp är:
- De är permanenter, dvs deltagaren bestämmer själv när hen startar.
- Ingen support alls är tillåten, inte ens på kontrollerna. Man ska vara helt självgående.
- Man stämplar inte sitt startkort som vanligt utan verifikationen sker genom att man fotograferar sin cykel lutad mot specificerade skyltar på kontrollställena.


För den som inte kört någon SR kan 50 timmar verka vara väl tilltaget. Det är det inte!


Inför denna säsong var jag sugen på att köra min andra SR (jag och Niklas W körde en 2012). Dels är backträning bra inför PBP och dels skulle jag vara kvalificerad för min andra ”Randonneur 10000” utmärkelse om jag klarade av den. Det finns ca 25 SR världen runt att välja på i skrivande stund. Närmast ligger ”SR Jotunheimen” i Norge men risken för dåligt och kallt väder gjorde den inte så lockande. Mitt val föll på ”Pyrénées-Pirineos” med start och mål i Argelès-Gazost i departementet Haute-Pyrénées (65) i Frankrike. Det kan vara den SR som har mest klättring av alla (15 000 m) men å andra sidan får man då 60 timmar på sig.


SAS kör en sommarlinje till Biarritz med direktflyg från Stockholm/Arlanda som jag valde. Sedan buss, tåg och taxi till hotellet i Agos-Vidalos, 6 km från startpunkten.


Efter ankomst till hotellet på eftermiddagen monterade jag ihop cykeln i korridoren utanför mitt rum. Det var otroligt varmt och fuktigt och jag blev helt sjöblöt av svett. Det var så varmt att eltejpen jag använde för att isolera kopplingen på strömkabeln till baklampan i underröret inte riktigt ville fästa men efter lite strul tyckte jag att jag fick till det. Monterade ihop resten av cykeln utan större problem men när jag testade belysningen funkade ingenting. Varken fram eller bak. Blev lite nervös för utan belysning var start utesluten. Jag hade dock kopplingen i underröret som huvudmisstänkt och när jag kopplade bort kopplingen till baklampan helt (den utgår från en kontakt på framlampan) fick jag i alla fall framlampan att fungera. Så då var det bara att dela ramen igen och isolera kopplingen bättre. Denna gång använde jag silvertejp och det löste problemet.


Dagen innan jag skulle starta körde jag en runda dels för att reka till starten och dels för att testa igenom cykeln ordentligt.

Det blev en del höjdmeter eftersom jag cyklade upp till Hautacam, en känd målgångsort för Touren.

Sedan hittade jag en cykel- och gångväg som gick på en gammal nedlagd järnvägslinje som jag följde in till Lourdes innan jag tog en annan väg tillbaka till hotellet. Eftermiddagen ägnades åt att titta på Tourens prolog tillsammans med en massa andra cyklister i foajén.


Jag hade förstått att samma dag som jag tänkte starta (sön 5/7) gick ett stort motionslopp av stapeln. ”La Pyrénéenne” med många hundra deltagare. Den långa banan, 185 km och 4 klättringar, startade kl 07:00 och den korta, 115 km och 2 klättringar, startade kl 08:00. Eftersom både långa och korta banan började med Col du Tourmalet-stigningen så insåg jag att jag skulle få sällskap från början.
Min cykelväska, som nu innehöll allt annan packning jag inte behövde under cyklingen, fick jag vänligt nog förvara kvar på hotellet.


Jag kommer till startpunkten strax före 08:00. Jag tycker det är lika bra att vänta tills motionsloppsåkarna kört förbi innan startar. Det dröjer inte många minuter innan de första susar förbi. Det gick undan. Det tar nästan 10 minuter innan alla åkare och kvastbilen passerat. Kl 08:09 tar jag första bilden och jag har startat!


Det tar inte lång stund innan jag är ikapp kvastbilen som står och hjälper någon med kvaddat bakhjul. Jag trampar på i mitt tempo och kommer i kapp fler och fler åkare. Det var ju inspirerande så jag tuggar på. Det går ganska snällt uppför hela vägen till Luz-St Sauveur där man svänger vänster och den riktiga klättringen till Tourmalet börjar. På 18 km stiger det 1450 m.

Jag passerar en strid ström av åkare hela vägen upp till passet. I och för sig var det ju de som låg sist jag knäckte men det var lite kul att komma med randonneurcykeln av stål med stänkskärmar och styrväska. Kan tänka mig att mitt ekipage med packning, mat och vatten vägde kanske dubbelt så mycket som deras nakna kolfibercyklar.


På Tourmalet är det kaos med alla åkare som ska rasta och fotografera varandra. Jag tar fort mitt kontrollfoto och rullar utför. I la Mongie tar jag en lite paus och äter en banan innan jag rullar på utför. I Ste Marie-de-Campan börjar nästa klättring. Efter den långa utförskörningen är benen kalla och stela. Rent plågsamt att börja trampa igen. Till nästa kontroll col de Sarrat de Gaye leder en liten slingrande väg. Hyffsat brant på några ställen men inga problem.

När jag kommer ut på stora vägen börjar jag möta motionsloppsåkare igen. Det är de som kör långa banan som precis har klarat av sin tredje klättring. Det har en matdepå på min nästa kontroll Hourquette d’Ancizan. Under utförskörningen möter jag några få åkare och slutligen även kvastbilen.


Nu var det några km plattåka innan nästa stigning upp till Col de Peyresourde började. Får sällskap med en ung fransman några kilometer och jag försöker konversera på min bristfälliga franska. Tror i alla fall att han förstod vad jag var ute på för runda.
Creperiet på passet var stängt för ombyggnad. Lite synd, jag hade sett fram mot en kopp kaffe.
I Bagnères-de-Luchon var det dags för mat tyckte jag men jag hittade inget på min väg genom samhället. Jag hade ingen lust att planlöst åka runt och leta så jag fortsätter. Nu följer jag skyltarna som pekar mot Spanien.

Ännu ett pass på gränsen, Col du Portillion, där jag vilar lite på en bänk. Jag börjar känna mig seg och tom på energi. Jag har nog ätit i minsta laget.
De spanska vägarna var i betydligt bättre skick än de franska och jag rullar på ganska lätt. Hittar en öppen bensinmack och fyller på vattenlagret och köper en läsk och lite godis. Men det var en minimal kiosk så utbudet var klent.


I Vielha hittar jag en öppen hamburgerrestaurang där jag äter loppets första sitta-ner måltid. Det smakade bra och kaffet efteråt ännu bättre. Nu har jag loppets näst högsta pass som nästa mål, Port de la Bonaigua 2072 m. Vägen är bred och fin utan större lutningar så jag kommer upp utan problem.

Klockan är nu strax efter 22 och jag har kört med lamporna tända den sista halvtimmen. Uppe på passet klär jag på mig arm- och knävärmare och sätter på mig reflexvästen och reflexband på vristerna.
Nu börjar en fantastisk nattkörning. Vägen är i perfekt skick med felfri asfalt och mycket tydliga mitt- och kantlinjer. På många ställen är det även räcken med reflexer. Edelux II-lampan lyser otroligt bra. Kantlinjerna och reflexerna syns på ett par hundra meters håll. Det känns som om man var på väg ner för landning på en flygplats ibland. Efter den första brantare delen ner från passet är lutningen nu lagom utför och man mer eller mindre rullar ett par mil utan ansträngning. Det enda som störde idyllen var kor och åsnor som tyckte vägen var ett bra ställe att tillbringa natten på. Det blev några extra inbromsningar…


GPSen varnar för en högersväng men jag missar den i alla fall. Kunde inte tro att det var den smala och branta gränden till höger som gällde med det var det så jag fick vända efter 50 meters felkörning. Nu är det en liten väg igen. Kolmörkt och uppförsbacke. Strax innan kontrollen i Peramera är det en hund som skäller ilsket när jag kommer. Den kommer även utspringande och jagar efter några 10-tals meter. När jag sedan ställer cykeln vid skylten för fotot ser jag hur står på vägen 100 meter bort och blänger efter mig. Inne själva Peramera finns en vattenkälla med dricksvatten. Sitter en stund och vilar och äter av matsäcken. Det är totalt öde i hela byn.


Fortsätter på den lilla vägen som slingrar sig upp och ner hela tiden. I en utförsbacke hör jag plötsligt hovklapper snett bakom mig till höger och en hjort hoppar fram i ljusskenet. ”Det här kommer att göra ont” hinner jag tänka men den är blixtsnabb och jag touchar den bara lite på ena bakhoven. Det hela gick så fort att jag inte ens hann bli rädd. Lite senare var det först en och sedan en till grävling som fick för sig att kuta över vägen precis när jag kom. Nr 2 var väldigt nära och den fräste till och med åt mig!
I noterna varnas för trafiken genom El Pont de Suert.

Kanske på dagen men kl 4 på morgonen är det helt öde. Jag hade riskfritt kunnat ta mig en tupplur mitt på gatan. Hittar en läskautomat så jag rastar några minuter extra.
Precis i gryningen fotar jag cykeln för kontroll 8, Puerto de Bonansa. Nu när det ljusnar ser jag att landskapet är helt annorlunda mot det jag cyklat igenom tidigare. Det är öppnare och inte bergigt längre. Brunbränt jordbrukslandskap.

Jag känner att det är dags för turens första tupplur och kör av vägen ner på en traktorväg och lägger mig ner i gräset, ställer timern på 30 minuter och somnar fort. Men innan klockan piper kommer den en gubbe i en Landrover förbi på traktorvägen och jag samlar ihop mig och fortsätter.
När solen stiger högre på himlen stiger temperaturen lika snabbt. Det blir otroligt varmt. Nästa kontroll (och pass) heter Puerto de Laguarres. Här var det dags för tupplur nr 2 under några träd.


Värmen börjar bli outhärdlig. GPSen visar 36 grader när cykeln stått i skuggan en stund. Solen står också så högt upp på himlen så det är svårt att hitta någon skugga. När jag ser ett ganska stort skjul som lämnar hygglig skugga på marken tar jag tupplur nr 3 där. Det är helt enkelt för varmt för att cykla. I en liten by som hette Los Molinos hittar jag en vattenkran i skugga och jag duschar av mig så gott det går. Fyller alla vattenkärl och sköljer även upp cykeltröjan. Jag vrider bara ur den nödtorftigt innan jag tar på mig den. Det svalkade skönt.

Efter vad som kändes som en evighet kom jag till kontroll 11 San Lorien. I nästa by, Escalona som var lite större, ser jag en krog där det fanns pizza. Härligt att sitta i skuggan och äta tänkte jag men när jag fått pizzan känner jag direkt att jag har vätskebrist. Den smakar inte och jag får tvinga i mig den bit för bit. Typiska tecken på uttorkning…
Jag känner även när börjar cykla att det går segt. Vägen går nu upp igenom en makalöst vacker kanjon, Canon de Aniscla. Vägen gick mer eller mindre på en hylla på sidan om.

Men är helt orkeslös och väljer att gå uppför det är som brantast. Tur man har SPD-skor. Jag dricker en mun vatten var 10-minut men det går som vanligt långsamt att komma i kapp med vätska så länge man fortsätter att anstränga sig. På toppen av stigningen ligger kontroll 12, La Tella. På vägen ner hittar jag en brunn där jag kan fylla på med vatten igen. Jag tog vatten var som helst så länge det inte var märkt med ”icke dricksvatten”.


Vägen till kontroll 13, Gavin, gick segt. Jag valde att gå i många backar där det var som brantast. Klockan är strax efter midnatt när jag fotar cykeln mot ”Gavin”-skylten.
Efter några kilometer kommer jag ner till Biescas och stora A136 norrut mot Frankrike. Nu stiger det hela tiden igen upp mot Col du Portalet. En tupplur tog jag på vägen upp och en på passet. Klockan är 5 på morgonen när jag startar nedfärden. Det är kallt och jag skakar i hela kroppen. Får klämma överröret mellan knäna för att cykeln inte ska wobbla.
Efter en nästan 3 mil utförslöpa är det dags att ta sig an rundans sista stigning, Col d’Aubisque. Den har jag kört både uppför och nedför så jag vet vad som väntar. Precis innan den brantaste biten (13%) tycker jag ett picknickbord ser väldigt inbjudande ut och tar min 6:e och sista tupplur.


Stigningen går förvånansvärt bra och jag är snart framme i skidorten Gourette där jag tar en morgonkaffe. Tyvärr har inte brödbilen kommit än så jag får klara mig utan något tilltugg.


Kockan är 9:30 när jag lutar cykeln mot passskylten. Det blåser hårt på toppen så jag skyndar mig nedåt. Nu kör man ”Cirque du Litor” som är en väg som på många ställen går på en sprängd hylla i bergväggen. Ett par kortare tunnlar finns det också. En kortare stigning och jag är uppe på Col du Soulor och har bara knappt 3 mil utförsbacke kvar.
11:00 tar jag sista bilden och det hela är avklarat. 50 timmar och 51 minuter tog det.


Det är marknadsdag i Argelès-Gazost och allmänt kaos i staden. Försöker hitta någonstans att få lite mat men ger upp och cyklar till hotellet istället. Rummet är klart och jag får checka in i förtid. Resten av dagen och i stort sätt nästa dag också såg ut så här: sova-äta-sova-äta-sova, osv.
Men dagen därpå tog jag en tur på 75 km och 2300 m klättring. Man kan ju inte ligga i koma på hotellrummet med så mycket fin cykling utanför dörren!


Jag använde min nya Tegnér randonneuse (med 622 hjul). Utväxling 46/30 fram och 12-28 bak. Jag hade inga mekaniska problem eller punkteringar. Jag spände bromsvajern fram en gång, det var det enda.


Däck: Grand Bois ”Cypress” Extra Leger, 32 mm
Belysning: SON Edelux ll fram och Compass baklykta.
Bromsar: MAFAC Racer med Kool-Stop bromsgummi. Renoverade med Compass ”hardware kit”.













Ängsvägen

AnnatPosted by Bengt Sandborgh Wed, June 25, 2014 14:28:14

En historia om en liten gatustump i Danderyd

Det finns en liten gata i Danderyds kommun som heter Ängsvägen. Den är en av de få gator som används av alla som cyklar från Norrort in till Stockholm. Man måste använda den för att komma på cykelbanan över Stocksundsbron.

Man kan konstatera att det måste bo någon väldigt högljudd och/eller inflytelserik medborgare på denna gata med tanke på alla konstiga försök till trafikregleringar som förekommit de senaste 13 månaderna.

Det finns sedan tidigare (2002?) ett förbud för motorfordonstrafik för alla andra än fastighetsägare.

I maj 2013 gjordes gatan om till ett gångfartsområde. Man satte upp skyltarna ca 3 veckor innan beslutet var juridisk giltigt, dvs anslaget i LTF (lokala trafikförskrifterna). Första märkligheten.

Man passade även på att försöka återinföra vänstertrafik för norrgående cykeltrafik.

När jag kontaktade kommunen för att höra hur man tänkt fick jag 3 olika förklaringar:

1 ”Det var visst felskyltat där ett tag men det ska vara ordnat nu”

2. ”Nej det är inte felskyltat, det ska bara ses som en rekommendation”

Min undran över hur klokt det är rekommendera trafikanter att bryta mot trafikförordningen (kap 3, 7 §) gav förklaring:

3. ”Det är ingen rekommendation eftersom tilläggstavlan har samma färg som huvudtavlan så den gäller över trafikförordningen”. Min fråga varför denna bestämmelse inte fanns anslagen i LTF är nu ett år senare fortfarande obesvarad. Min uppmaning att ta bort eller täcka över vänstertrafikskylten tills den hade juridisk grund lämnades också utan åtgärd.

Hösten 2013 byggs det en trottoar på östra sidan av gatan och vänstertrafikskylten tas bort. Ett fall framåt! Tyvärr försvann "Gångfartsområde"skylten och "Gångfartsområde upphör"skylten i norra ändan av gatan i samma veva… (De kom upp igen för någon vecka sedan)

Så har vi då kommit till juni 2014 då det plötsligt dyker upp 3 st farthinder med jämna mellanrum längs gatan. Inga varningsskyltar för dessa sätts upp. Eftersom cyklister är som vatten och alltid väljer den lättaste vägen betydde det att många valde att cykla på trottoaren istället för att passera hindren vilket resulterade i att det senare även kom upp farthinder på trottoaren.

Lite ”Twitterier” har resulterat i att farthindren nu är kortade så att södergående cykeltrafik kan passera utan hinder.

Enligt kommunen är det ok nu som det ser ut. Det har varit "incidenter" mellan cyklister och utbackande fastighetsägare.

Tillägg: Vid hemcyklingen idag kan jag konstatera att de flesta cyklister på väg norrut kör på vänstra sidan för att slippa hindren. Så kommunen har till slut lyckats återinföra vänstertrafik utan att kunna skyllas för något. Smart, riktigt smart men inte speciellt snyggt.

Är tanken bakom ”Gångfartsområde” att det ska användas om hastighetsdämpande åtgärd på gator med genomfartstrafik? Jag tror inte det. Jag tror det är tänkt för områden som man egentligen vill göra till gågata men inte kan på grund av att ägarna måste ha tillträde till sina fastigheter.

Nedanstående skylt finns vid norra infarten till gatan (mot Ringen):

Är det verkligen något man måste skriva på en skylt 2014? Det börjar bli ganska många år sedan högertrafikomläggningen. Och borde det inte stå "Gående på trottoaren"?











Tegnér 650B

TeknikPosted by Bengt Sandborgh Sun, July 21, 2013 16:27:20


Lång väntan är över och jag har min Tegnér 650B! Det är ett fantastiskt fint bygge som Patrik gjort. Även Anders (Veloform) pakethållare håller yppersta klass.
MAFAC Raid bromsar. Elegant kabelhängare integrerad i sadelstolpsklämman.
Snyggt fäste för kedjeskyddet på staget.

Baklyktan på sadelröret är en "Baby Bee" som jag modifierat för generatordrift genom att bygga in innehållet i en B&M Seculite Plus lampa. Med "standlicht" funktion, dvs den lyser ett antal minuter efter man stannat. Fästet på ramen är ena halvan av en kedjehjulsbult.
Observera de små rörstumparna för bromsens returfjäder. Patriks idé. Se även de speciella Grand Bois skruvarna för pakethållaren. M6 mot bromsen och M5 för hållaren. Snyggare än de vanliga Nittoskruvarna som är M6 åt båda hållen.

Gaffeländar i rostfritt stål. Snygg maskning vid lackeringen!
Den speciella SON gaffeländan för höger sida fram. Man ser det isolerade blecket och kabeln för ena polen från generatornavet som går vidare upp i gaffeln. Andra polen är själva ramen.
Ser du en cykel med denna logotype ska du titta lite extra. Bättre och skickligare rambyggare får du leta efter!

En ram för 42 mm breda däck och 60 mm breda skärmar kräver att man vet vad man håller på med. Det är inte lätt att få plats med allt bakom vevpartiet utan att ta till en längre vevaxel. Det har Patrik verkligen lyckats med. Allt passar perfekt.
En sådan här cykel har allt integrerat från början. Lyse, pakethållare och skärmar är en del av cykeln och inte några tillbehör som man i efterhand har monterat. Det blir så mycket snyggare och bättre då.

Asfalt, grusvägar eller bättre stigar spelar ingen roll för denna cykel. Den är hemma överallt. Gången och komforten är helt fantastisk.

Spec (i skrivande stund):

Ram: Tegnér i en blandning av True Temper och Columbusrör. 0,7/0,4 mm i över och underrör. 73 grader styr och sadelrörsvinkel.
Gaffel: Kaisei Imperial Oval gaffelrör, Grand Bois gaffelkrona. 70 mm språng.
Styre: Grand Bois (Nitto) Mais 1970's
Styrstam: Nitto Technomic
Bromshandtag: Cane Creek
Styrlinda: Tessostar tyg. Shellacmålade
Styrlager: Chris King 2-Nut
Sadel: Brooks Swift Titan
Sadelstolpe: Nitto SP72
Vevparti: René Herse 46/30
Vevlager: SKF BAS-600
Pedaler: Shimano XTR PD-M980
Kedja: Wippermann Connex
Kassett: Shimano 10-delad 12/28. 7 drev från en Dura Ace kassset, de 3 största Ultegra
Bakväxel: Shimano Ultegra
Framväxel: Shimano FD-CX70
Växelspakar: Shimano Dura Ace ramreglage
Vajrar och höljen: Jagwire
Bromsar: MAFAC Raid med Kool Stop klossar. Köpta på Ebay.fr.
Baknav: Shimano Dura Ace FH-7700 32 hål.
Framnav: SON Delux SL 32 hål
Fälgar: Grand Bois
Däck: Grand Bois Hetre 650x42B (584-42 mm)
Ekrar: Sapim 2.0/1,8. Mässingsnipplar
Slangar: Continental Supersonic för MTB (559 mm)
Framlykta: Edelux hängande. Modifierad av mig så att brytaren även styr baklyktan.
Skärmar: Honjo "hammered".
Flaskställ: Nitto
Pakethållare: Tillverkade av Anders Jansson, Veloform. Jag har en liten bakpakethållare och "low riders" också för turer där det inte räcker med styrväska.
Färg: BMW 364 Topaz Blue Metallic

650B Randonneuse

TeknikPosted by Bengt Sandborgh Thu, October 25, 2012 19:30:11

Det trevliga med att beställa en ram från en "skräddare" är att man får bilder på bygget allt efter som det framskrider. Kommer att lägga till bilder när/om jag får fler från Patrik Tegnér.

Super Randonnée de Haute Provence

TurerPosted by Bengt Sandborgh Mon, October 15, 2012 22:06:48

Varför gör man en blixtvisit till Provence en helg i oktober för att cykla en 60-milare? Jo, för Medaljen! Någon gång i början på sommaren blev jag uppmärksammad på att Audax Club Parisien hade instiftat en ny utmärkelse: ”Randonneur 10000”. En snabb genomläsning av kvalifikationsreglerna visade att det enda jag saknade innan jag kunde ansöka var en ”Super Randonnée”. En ”Super Randonnée” är en 600 km lång permanent med minst 10 000 m total klättring som ska klaras av på max 50 timmar. En permanent betyder att den går när som helst. Du bestämmer själv datum och klockslag när du startar. Det betyder så klart också att den är helt utan support från organisatören (förutom vägbeskrivningen och skriftliga råd och tips. Fn finns det två stycken ”Super Randonnée” att välja på. Super Randonnée de Haute Provence med start/mål i Carcès, Provence och Super Randonnée Le Dauphiné Gratiné med start/mål i Grenoble. Valet föll på den förstnämda.
Kraven för att få en ”Randonneur 10000” är att man inom en 6-års period ska klara av:
2 st kompletta brevetserier (200, 300, 400, 600 och 1000 km)
1 st Paris-Brest-Paris Randonneur
1 st BRM 1200 + (Alltså ett minst 1200 km långt annat brevetlopp t.ex Mille Miglia, London-Edinburgh-London eller Super Brevet Skandinavia)
1 st Flêche
1 st Super Randonnée
samt andra randonneurlopp så att man sammanlagt kommer upp i distansen 10 000 km.
Niklas W skulle också vara kvalificerad för medaljen efter en Super Randonnée och fullföljd Cascade 1200. Han var inte svårövertalad för en Frankrikeresa på höstkanten. Det skulle ju vara lite speciellt att få en av de allra första Randonneur 10000 medaljerna som delats ut.
Vår plan blev att flyga ner till Nice, ta en hyrbil de 12 milen till startorten Carcès, montera cyklarna, äta middag och gå tidigt i säng på fredagen. Starta 04:00 på lördagsmorgonen och förhoppningsvis vara tillbaka i Carcès på söndagseftermiddag/kväll för att sedan ta bilen tillbaka till Nice och flyget tillbaka till Stockholm på måndagen. Om vi skulle hinna sova någonting under tak under cyklingen skulle vi göra det efter 40 mil, strax innan Mont Ventouxklättringen.
Planen fungerar perfekt förutom att det var omöjligt att montera cyklarna på hotellet utan det fick vi göra i en liten park några hundra meter bort.


Fredagsmiddagen åts på en uteservering i kortärmat. Så här års är det stor skillnad på klimatet mellan södra Frankrike och Sverige! På promenaden genom Carcès noterade vi lite i förbigående vilken väg vi skulle cykla på morgonen. Vi såg ingen annan väg ut ur byn.
Klockan 03:00 ringer väckarklockan och vi fixar med det sista i cykelpackningen och packar ner allt annat. Övrig packning ska vi förvara i bilen under cyklingen. Så småningom är allt packat och klart och vi rullar iväg för det första kontrollfotot. På detta lopp ska all verifikation på att man varit på kontrollerna ske genom att man fotograferar sin cykel lutad mot diverse specificerade skyltar. Vi cyklar tills vi hittar skylten som visar att här tar Carcès slut. Dvs bynamnet med rött tvärstreck över. Vi arrangerar cyklarna snyggt och prydligt och väntar på att klockan ska bli 4. Då tar vi bilderna, en med min kamera och en med Niklas mobil som backup.


Jag går in i GPSens menyer och letar upp första ”banan” dvs första delsträckan till första kontrollen och trycker ”Kör”. GPSen frågar ”Navigera till banans början?”, jag väljer ”Nej”, jag vet ju att jag är på banans början. När kartbilden kommer tillbaka slås jag ännu en gång av vilken liten färgskillnad det är mellan en röd väg och den aktiva banan. Tycker det är uselt att inte Garmin fixat detta då det är en av de saker det klagas mest över på olika forum.
Jag hade GPSen på min cykel och vårt schema i fickan på styrväskan medan Niklas har färdnoterna i sin samt även en bra Michelinkarta i 1:200 000 som täckte hela rundan. Ett aber var dock att Niklas glömt att sätta fast sin pannlampa på hjälmen innan alla buntband var nerpackade och lagda i bilen så han hade ingen möjlighet att läsa noterna under mörkerkörning.
Vi cyklar glatt iväg och allt känns verkligen kanon. Jag är i mitt älskade Frankrike och cyklar! Vad mer kan man begära? Kilometrarna tickar på och GPSens ”Dist till dest” räknas stadigt ner.
Men efter några mil börjar det kännas konstigt. Det är något som inte stämmer. Jag kan absolut inte se någon skillnad mellan väg och aktiv bana i GPSen. Till slut har jag ingen aning om hur vi ska åka utan vi stannar i ett samhälle för att orientera oss. Vi är på väg D någonting-som-jag-inte-kommer-ihåg. Finns den i färdbeskrivningen? Nej inte någonstans. Vi tar fram kartan och börjar leta. 1:200 000 kartor är rejäla lakan men efter en stund hittar jag ett ortsnamn jag känner igen. Den har vi kört igenom. Då inser vi att vi kört 90 grader fel från start. Istället för norrut har vi kört österut. Mycket svordomar blir det…Det är bara att vända tillbaka för att så snart som möjligt hitta tillbaka till banan. I Aups ansluter vi till rätt väg. Då har vi kört ca 45 km extra och det har säkert tagit 2,5 timme. Surt är bara förnamnet. Vi tröstar oss med att ska vi köra fel är det bäst att göra det när man är pigg och utvilad. Hade det hänt på slutet så hade vi blivit helt knäckta!
Så kan det gå när man är ”säker” på att man är på rätt väg. Man ignorerar totalt alla tecken på att så inte är fallet. ”Konstig GPS” etc, etc. Så här i efterhand är det helt obegripligt!
Vi kommer till första kontrollen ”Source de Vaumale” (km 47) strax före 9 på morgonen. Klättringen har inte varit särskilt ansträngande hit. Vyerna över landskapet är fantastiska. Vi ställer upp cyklarna och tar våra bilder och är snart på väg igen.


Vi kör längs med södra kanten av ”Canyon de Verdon” en djup ravin med en flod i botten. Ännu mer otroliga vyer.


Efter några mil hittar vi en öppen bar stax nedanför Trigance. Tyvärr har dom inget att äta utan vi får nöja oss med varsin grand café. Vi passade även på att plocka av oss det mesta i klädväg. Det började bli sommarvarmt.
Efter Pont-de-Soleils åker vi in i själva ravinen. Det är en makalöst fin cykelväg. Jag bara sitter och skriker. ”Wow, vad häftigt!” ”Kolla där!” ”Nej, titta där uppe är en by! Det är för bara för mycket!”.


Vägen klättrar uppåt i kanjonen, snart ska vi svänga av och ta ”Route de Crêtes” som är betydligt brantare upp till kontroll 2. Strax efter avtaget på D23 kan vi stanna och ta av oss de sista ben och armvärmarna.
Klättringen upp mot passet är brant. Det är väl en halvmil med 10 % lutning. Niklas sackar efter. På en parkeringsficka har en fransman stannat med sin husbil. Han verkar vilja prata så jag stannar. Han berättar att han varit randonneur förut men att han slutat på gamla där. Han är mycket imponerad av min cykel efter ”la tradition Francaise”. Det är de bästa cyklarna för randonnée säger han. Han blir lite konfunderad när jag berättar att den är amerikansk.
Klockan 12:20 tas bilderna vid kontroll nr 2 ( km 104). Vi sitter en stund i skuggan och vilar. Niklas tycker backen var jobbig och var mycket nära att börja gå ett par gånger.


En lång utförskörning på smal väg med dålig asfalt börjar direkt efter passset. Jag förstår rådet från organisatören att inte köra den nedfarten i mörker.
När vi kommer upp på stora vägen igen är det hög tid för mat. I La Palud-s-Verdon hittar vi en restaurang och kan ta loppets första riktiga måltid. Redan här konstaterar vi att vi inte kommer att ha tid att sova någonting. Det går väldigt långsamt i alla backarna. (Vi hade knappt 20 km/h i rullsnitt!).
Det rullar på först över Col d’Espinouse ( km 170) och sedan över Col de Fontbelle (km 210). Ingen av stigningarna extremt branta utan vi kommer upp utan problem även om det tar tid.
Någonstans mellan Espinouse och Fontbelle, i en lätt utförslöpa, ser vi två tonårsflickor som går arm-i-arm på vänstra sidan av vägen med ryggarna mot oss. Precis innan vi passerar börjar dem svänga av åt höger och det är inte många decimeters mellanrum när vi svischar förbi i 35 km/h. Jag hinner höra hur den ena tjejen kipper efter andan av överraskningen. Lite längre ner står vad jag gissar var deras föräldrar och skakar på huvudet. Undrar om det var åt oss eller åt flickorna?
Klockan är strax före 19 när vi knäpper bilderna på Col de Fontbelle. Niklas säger han behöver en tupplur så vi lägger oss ner. Men det är väl kallt här på 1300 meters höjd i skymningen så det blir inte många minuter innan vi rullar utför mot Sisteron, ett större samhälle. Där ska det ätas middag.
Vägen ner från passet är smal och krokig samt saknar mitt och kantlinjer. Även om SON Edelux lampan ger bra och kraftigt ljus är käglan smal. När man svänger i hårnålarna är innerkanten helt mörk. Det är otäckt och vi får ta det betydligt långsammare än om det hade varit dagsljus. Den pannlampa jag har hjälper inte mycket. Den är svagare än Edeluxen och ljuset från den liksom dränks.
I Sisteron äter vi varsin pizza och lyckas även få restaurangen att göra oss varsin skink och ost-baguette som färdkost inför natten. Inslagna i plast är de också.
Nästa kontoll är St Etienne-les-Orgues (km 267). Det var en någorlunda platt sträcka. Vi blev dock räddade av GPSen då vi missade avtagsvägen till D951 från den större N85. ”Off Course” alarmet skrek högljutt!
Nu hade vi en lång stigning upp till Montagne de Lure. Ca 1000 höjdmeter från byn till toppen. Som vanligt glider jag ifrån Niklas uppför men när jag stannar för att fixa med något kör han om mig. Efter någon kilometer ser jag att han stannat och sitter på vägkanten. ”Vad händer?” frågar jag. ”Jag måste ta en power napp. Jag har kämpat i en timme nu men det går inte längre”. Jag blir lite ställd för jag har inte ens tänkt tanken ännu.
Vi tar på oss GoreTex-jackorna och lägger oss i gräset 30 cm från asfalten. Timern i Niklas mobil sätts på 30 minuter. Jag är inte säker på att jag somnade men Niklas snarkade friskt.
Vi kommer iväg igen och jag knetar på. I GPSen kan man se hur antalet höjdmeter sedan förra kontrollen stadigt ökar. Snart är jag upp på passhöjden och hittar skylten. I beskrivningen heter kontrollen Col du Pas de la Graille (km 288) men det har sedan dess kommit till en skylt på högsta punkten Montagne de Lure ca 1700 meter över havet. Det är valfritt om man tar fotot på nya skylten eller den gamla.
Jag är åtskilliga minuter före Niklas på toppen och sätter på mig mer kläder och väntar i lä bakom skylten. Det blåser snålt på toppen. Hjälmen sitter på skylten med pannlampan blinkande rött så Niklas inte missar mig.
Klockan är strax för 02.00 när Niklas är uppe och vi tar bilderna.


Nu har vi ännu en lång, 25 km, utförskörning på smal omålad väg. Det känns som om det tar en evighet. Vissa svängar och några små broar är så lika varandra i mörkret att man kan svära på att man kört i en cirkel.
Jag missar en vänstersväng grovt och hinner tänka att nu är det klippt. Men som tur var är det grus där asfalten tar slut och inte ett stup eller klippvägg.
Jag kommer före Niklas utför också. Kommer fram till att det är korkat att komma ifrån varandra utför. Om han kraschar bakom mig hur ska jag märka det? Jag har ju ingen större lust att vända uppför igen för att leta. Väntar in Niklas och låter han ta täten utför.
Det är skönt att komma ut på en större målad väg och vi tuffar på i natten. Efter en stund märker jag att Niklas är borta igen. Väntar en lång stund men vänder tillslut tillbaka för att leta. Efter någon kilometer möter jag honom, han har haft turens enda punktering.
Nu är det min tur att känna mig sömnig. Det är dags för power napp nr 2. Timern i mobilen sätts på 30 minuter igen. Det sista jag känner innan jag somnar är några glesa regndroppar. När timern ringer dropper det lite igen. ”Vakna Niklas! Din våta dröm har slagit in! Det regnar!” ropar jag.
Men det regnar inte mycket. Några spridda droppar då och då. Knappt så vägen blir blöt.
Mer klättring till kontroll nr 8 Col de Macuègne (km 344). Hinner lägga mig ner några minuter innan Niklas kommer dit. Snabba foton och vi rullar vidare till nästa pass och kontroll, Col de Fontaube (km 368). Nu är klockan 07.45 och det är ljust igen. 30 km till Malaucène (km 398), kontrollen innan Ventoux, där vi tänker äta frukost. Det är för en gång skull lättåkta kilometrar och vi är snart framme. Nu är Niklas före och han bara dundrar förbi byskylten utan att stanna för bild. Nåja det finns ju skylt när man åker ut ur byn också.
Vi går till den ena baren efter den andra för att hitta någon som servarar något ätbart. Niklas vill ha en macka men jag är inte sugen utan köper bara en kaffe och äter av matsäcken.


Det är dags för Mont Ventoux! En av de tuffaste stigningar som finns. På 21 km från Malaucène till toppen stiger det 1600 meter. Det kryllar av cyklister i Malaucène som alla är på väg upp. Det är bara vi som har randonneurcyklar med packning. Nästan alla andra har nakna kolfibercyklar.
Backen börjar ganska snällt med mellan 5 och 8% stigning. Det finns kilometerskyltar som anger avstånd till toppen, höjd över havet och snittlutning under nästkommande kilometer. Efter några kilometer blir det jobbigare. 10%, nästa kilometer 12 %. Det går tungt! Man sitter och spanar efter nästa skylt och försöker spännt läsa procenten på nästa kilometer. 11,5%! Lutningen håller sig runt 10 % i nästan 5 km innan det lättar lite. 8% känns som rena återhämtningen!
Efter 15 km är det relativt platt innan vägen vänder 180 grader och det börjar stiga igen. En av de otaliga motorcyklister som körde upp och ner längs vägen har krockat med en bil och sitter och blir omplåstrad i vägrenen. Köra motorcykel som en dåre upp och ner för Mont Ventoux i blåjeans, hur klokt är det?
När vi kommer högre upp försvinner träden och vi är uppe i Ventoux berömda månlandskap. Det börjar blåsa kallt och jag stannar för att sätta på mig vindvästen och armvärmarna. Niklas tuffar på.
När jag närmar mig observatoriet och toppen kör jag i moln och sikten är max 100 meter. Hittar Niklas i lä bakom en mur. Jag slänger mig ner på marken och vill bara dö. Sitter och skakar och hostar medan jag klär på mig ännu mer kläder. Jag kan inte sluta muttra: ”Det var det värsta jag varit med om.” ”Vilken jävla backe,” ”Fy fan vad slut jag är” osv osv. Jag låter säkert som en vinylplatta som hakat upp sig! ”Jag tycker inte det var så farligt” säger Niklas. Det var nära han fick en smäll!


Efter plåtning rullar vi ner några meter till restaurangen och en välförtjänt lunch. Det var otroligt skönt att sitta inomhus i värmen och äta lagad mat.
Innan nedfärden klär vi på oss allt vi har i klädväg. Det är bara ca 10 grader varmt. Vi rullar nedför. Trots alla kläder fryser jag så jag skakar vilket så klart får cykeln att vobbla. Jag får lov att klämma överröret mellan knäna för att det ska sluta.
Det är minst lika brant denna väg och man kommer blixtsnabbt upp i 60 km/h när man släpper bromsen. Det tar inte många minuter ner. Det första vi får göra nere är att klä av oss allt igen. Det var säkert 15 grader varmare nedanför berget.
Vi är nu nere på 500 meters höjd och har ännu en stigning på 500 meter till nästa kontroll, Col des Abeilles (km 453). Klockan är 16:00 när vi tar bilderna.
40 km till Banon som är nästa kontroll. Lång och enkel utförskörning sista 8 km in till byskylten. Vi hade hoppats på att hitta en öppen restaurang för middag i Banon men vi hittar ingen. Vi vilar lite i en busskur där det även finns en vattenkran. Niklas går iväg och leter efter något att äta men jag har kvar av matsäcken. Passar på att ringa hotellet och berätta att vi är sena. Får koden till ytterdörren och löfte om en rumsnyckel på disken när vi kommer. Jag ringer även till organisatören och berättar hur det går.
I skymningen kommer vi iväg. I nästa by, Forcalquier, hittar vi en öppen restaurang och vi äter ännu en måltid. Jag dristar mig till att beställa en liten öl till maten. Får en Fischer 33 cl flaska, 6 % alkohol. Lite starkare än vad jag räknade med. Servitrisen frågade om vi skulle fortsätta cykla i kväll. ”Ja, vi har bara 100 km kvar” säger vi. ”Bara” sa hon.
Efter passagen av motorvägen A51 gick rutten in på små bondvägar. Under en pause i en korsning kommer en bil förbi. Den saktar in och man frågar genom rutan om vi har några problem? Vi tackar och säger att allt är ok. Vi konstaterar att om en bil hade stannat mitt ute på bonnvischan, mitt i natten i Sverige hade det inte varit en vänlig fråga som kommit ur rutan utan hånfulla tillmälen och kanske en och annan ölburk. ”Je t’aime la France”!
Vägen går upp och ner hela tiden. Det tog en evighet till näst sista kontollen i Allemagne-en-Provence (km 562). Konstigt bynamn: ”Tyskland i Provence”. Glömde dem något efter kriget, kanske?


Småvägarna fortsatte efter kontrollen. Samma berg och dalbana. Jag känner helt plötsligt att jag sitter och nickar till i sadeln. Skallen liksom exploderar och jag har minnesluckor. Dags för power napp med andra ord. Det sista Niklas frågar är ”Har du ställt timern?” ”Nä”, svara jag och somnar.
Vaknar utan att frysa som som en hund. Det var fortfarande mycket solvärme kvar i marken. Väcker Niklas. ”Hur mycket är klockan?” frågar han. ”Kvart i ett”. ”Oj, hur länge har vi sovit egentligen?” Jag har senare räknat fram att det blev ca 1 timme.
De sista milen rullar på lätt och fint. Det går nämligen utför 350 höjdmeter på 25 km.
Klockan är 02:23 på måndagsmorgonen när vi lutar cyklarna mot Carcèsskylten och det hela är över. Inklusive felkörningen visade GPSen att vi cyklat 655 km och klättrat 11 266 meter.


Under loppet sa både Niklas och jag att det här är ett lopp vi inte kommer att köra igen. Det är för tufft. Men nu en vecka efterår har vi båda ändrat oss. Vi är väldigt sugna på att köra rundan igen! Utan idiotiska felnavigeringar och med den erfarenhet som premiärturen har givit är vi säkra på att det kommer att gå både fortare och lättare. Jag har alltid upplevt att backiga rundor är jobbigast första gången. Den andra gången vet man precis vad man har att vänta sig och det kommer inga överraskningar. Man är helt enkelt bättre mentalt förberedd.
Jag hade 32/28 som lägsta utväxling, Niklas 33/28. Båda har vi konstaterat att nästa gång ska vi ha lättare växlar!
En Super Randonnée är en mycket tuff uppgift. Varken jag eller Niklas hör till de långsammaste svenska randonneurerna. Ändå tog rundan drygt 46 timmar med minimalt med sömn. Utan felkörningen kanske vi hade klarat av den på 44. En normalsvensk (platt) 60-milare klarar vi av på 24-26 timmar om vi skippar sömn.
Det är klart att man tjänar några timmar om man kör under den ljusare högsommaren, det går alltid långsammare i mörker. Men ändå, man måste höra till de starkare cyklisterna för att klara av en Super Randonnée.

Länk till mer information: http://super-randonnee-de-haute-provence.blogspot.se/

Rutten: http://www.openrunner.com/index.php?id=156439

Banprofilen: http://super-randonnee-de-haute-provence.blogspot.se/search/label/E.%20Profil%20-%20PROFILE

Cascade 1200

TurerPosted by Bengt Sandborgh Sun, September 30, 2012 18:46:57

Här kommer en synnerligen försenad rapport från Cascade 1200 loppet i somras. Något att läsa i höstmörkret blir det i alla fall.


Det är alltid bra att ha ett mål med träningen och cyklandet. I randonneurvärlden är det 120-mils (eller längre) lopp som räknas till säsongens höjdpunkter. I år föll valet på Cascade 1200, C1200, ett lopp som arrangeras av Seattle International Randonneurs (SIR), med start och mål i Monroe, WA. Monroe ligger ca 5 mil nordost om Seattle. C1200 har körts vartannat år sedan 2006. Årets upplaga var med andra ord den 4:e. Loppet är upplagt som ett ”anpassat audax”-lopp med fasta dagsetapper och bagageforsling mellan övernattningskontrollerna. Det är samma upplägg som Örebrocyklisternas 100-milare och Super Brevet Scandinavia. Det går så klart att köra non-stop men då kan man inte räkna med att kontrollerna är bemannade (efter dag 1). Årets C1200 kördes med gemensamhetsupplägget av 78 av de 80 startande. De 2 som körde utanför var Jan Heine och Ken Bonner, två kändisar i randonneurvärlden. Ken med egen följebil, Jan helt utan support.


Jag lyckades locka med mig Niklas W på resan. Vi var oroliga för att loppet skulle bli fulltecknad fort eftersom max antal deltagare var 100. När loppet öppnade för anmälningar hängde vi på låset och var bland de 10 först anmälda. Som ni ser ovan var vår oro obefogad.


Vi flög till Seattle via Reykjavik med Icelandair. Med det bolaget fick vi både lågt pris och kortast restid. En annan fördel var att man fick ha 2 väskor à 23 kg med på biljetten. För min med S&S kopplingar försedda cykel innebar det inga extrakostnader för cykeltransporten. Kostnaden för Niklas vanliga cykel var inte heller den särskilt hög (56 dollar enkel väg). På ditresan lyckades Niklas charma incheckningspersonalen så att de tog cykeln som väska nr 2, dvs gratis. Det är alltid samma lotteri när man flyger med cykel, ibland vinst, ibland förlust.


Passkontrollen när man reser in i USA är känns alltid nervös. Men när min tjänsteman efter lite allmänna frågor räckte tillbaka passet med ett stort leende och ett ”Welcome to America!” kändes allt riktigt bra.


SIR hade fixat hämtning på flygplatsen. Efter lite letande hittade vi Doug och hans med släp försedda Subaru. Det skulle varit en tjej från Storbritannien med också men hennes flyg hade krånglat så hon var försenad. Efter en trekvarts bilresa var vi framme vid vårt hotell i Monroe. Efter att tagit rummet i besittning gick vi tvärts över gatan till en restaurang och åt en kanongod hamburgare.


Nästa dag var det cykelbyggande och provcykling på programmet. Niklas hade valt att i princip montera ner allt utom hjulen i beståndsdelar så jag var klar betydligt fortare. Vi körde en runda på ett par mil för att kolla att allt funkade som det skulle.


Nästa dag regnade det, vi ställde in vår planerade cykeltur. En koll av väderleksutsikterna för de närmaste dagarna gjorde oss lite betänksamma. Det skulle kunna bli kallt och blött. Vi inser att vi nog har tagit med oss för klena helhandskar hemifrån. Som tur är finns en jättestor ”Fred Meyer” stormarknad inom promenadavstånd. Här hittar vi på fiskeavdelningen fodrade neoprenhandskar för $14,99 som det inhandlades 2 par av. Affären hade även ett gigantiskt utbud av alla upptänkliga ”bars” som finns. Vi kompletterade vårt lager.


På eftermiddagen när vi var tillbaka på rummet ringde (hotellets) telefon. Det var en gammal cykelbekant från Super Brevet Scandinavia 1997 som ringde. Han stod nere i receptionen! John Wagner är en av grundarna till SIR och även till Randonneurs USA. Han har dock tvingats sluta med cykel pga knäproblem på äldre dagar. Gamla SIR kamrater hade hört av sig till honom och berättat att några svenskar skulle delta i C1200.


Efter incheckning och cykelinspektion senare på eftermiddagen gick John, Niklas och jag ut och åt. John lovade att komma tillbaka till Monroe efter loppet för att träffa oss och andra gamla bekanta igen.


Lördag morgon (Midsommardagen) 06:00 går starten. Det är helblött på marken och regnet hänger i luften men uppehåll just då. Efter några hundra meters trevande cykling är det en åkare som sätter upp ett högre tempo, Jan Heine. På sin (nytillverkade) René Herse 650B och i den blå Seattle Randonneurs ylletröjan var det inte svårt att känna igen honom. Efter några kilometer har det bildats en tätgrupp på ca 20 cyklister. Här finns förutom Jan H även Chris Ragsdale, 5:a PBP 2011 på 44:36 och Ken Bonner, en mycket erfaren kanadensare samt vi två svenskar.


Vid den första branta backen försvann Ragsdale och några till. Det var vi som blev avhängda! Vi hängde i vår tur av Heine. Niklas, jag, en annan kanadensare och en kille från Arizona bildare en kvartett som höll ihop till första kontrollen i Cumberland (km 86). Här hade SIR en bemannad kontroll under ett partytält. Medan vi åt lite kom Heine förbi. Han klickade knappt ur pedalerna utan rullar iväg så snart han stämplat sitt kort. Jag snackar med kanadensaren Stephen och Russ(el) från Arizona. Vi kommer överrens om att hålla ihop och vänta på varandra vid punkteringar etc.


Vi rullar iväg och kommer snart ikapp Jan Heine igen. Jag cyklar bredvid honom och vi snackar en hel del. Han pratar engelska med tysk accent (tänk Schwarzenegger!). När en bil tutar ett ”far-åt-helvete-era-idioter” tut, vinkar jag överdrivet glatt och trevligt till den. ”Don’t do that. They can be armed!” säger Jan. ”Welcome to America”.


Snart börjar det regna. Som vanligt är det ingen som törs säga till om regnjacka. När vi äntligen stannar för klädselförstärkning är vi rejält blöta. Heine har ingen regnjacka med sig. Han har ju ylletröja….


Strax innan andra kontrollen får jag punka bak. Att stå i forsande hällregn och fixa med det är ingen höjdare. I Eatonville (km 152) är det en obemannad kontroll, dvs fri stämpling. Vi äter varsin macka på ett fik innan vi fortsätter i det tilltagande regnet. Heine har i vanlig ordning knappt stannat och vi har sett det sista av honom.


Jag har snart en punka till bak. Nu hittar vi stenflisan som satt kvar i däcket. Under den här etappen gick det mest långsamt uppför hela tiden. När vi passerat toppen och börjar nedkörningen mot den tredje kontrollen, Packwood (km 225) spricker det upp, det slutar regna och solen tittar fram. Stephen och Russ har försvunnit framåt. Tror vi hade någon punka till. I Packwood slickar vi våra sår på en bensinmack.


Nu har vi White Pass att besegra på väg till nästa kontroll. Det är bara att lägga ner kedjan på lilla klingan och gneta på. Efter ett tag kommer jag ikapp Stephen och Russ. De hade tagit en längre matrast i Packwood. Niklas har inte årets bästa ben denna dag och jag får vänta på honom på toppen av passet. Sedan väntar en lång utförskörning ner till den fjärde kontrollen, Clear Lake (km 274).


Denna kontroll var bemannad av SIR och de vanliga partytälten var resta. Det var bara att slå sig ner i en fällstol och beställa mat!


Efter att ha rundat Clear Lake med lite upp och ner kommer vi ut på stora vägen igen och utförskörningen till dagens sista kontroll i Naches (km 330) fortsätter. Otroligt vad stark man känner sig när det lutar lätt med! Kommer fram till Naches ca kvart i nio på kvällen. Fortfarande så pass ljust att jag aldrig behövde tända lyktorna. Jag kom dit som den 15:e åkaren.


Övernattningskontrollen var i Naches Middle School med övernattning på gympasalens golv. (Liggunderlag och sovsäck skulle medföras). Efter en skön dusch och en mycket riklig och god middag lappade jag mina två slangar innan det var dags att hoppa i sovsäcken.


Efter frukost och packning av övernattningsprylarna började vi cykla vid 6-tiden på morgonen. Dagens första etapp till den sjätte kontrollen, Lodegepole (km 403) gick lätt uppför hela tiden. SIR hade lyckats gömma kontrollen så vi åkte några 100-meter för långt innan vi insåg vårt misstag. Denna kontroll var bemannad. Mark Thomas, ordförande i RUSA, var en av kontrollanterna. Vi fick återigen fullservice med snacks, kaffe och mackor.


Sedan var det bara att vända tillbaka samma väg ner till Naches igen. Vi passerade Naches och fortsatte till den sjunde kontrollen i Fruitvale (km 498). Det var en markant ändring av både natur och temperatur efter Naches. Nu blev det varm, platt, torrt och bart. Vi var definitivt på östsidan av Klippiga Bergen, här började prärien. I Fruitvale blev en Starbucks vårt stämpelställe.


Sedan passerade vi Yakima, som är ett ganska stort samhälle, på en gång och cykelled, Yakima Greenway trail. Efter Yakima körde vi en lång sträcka på en större väg. Vi fick hålla oss i vägrenen. Där var som det brukar vara i Amerika mycket skräp och däcksrester. Vilket innebar ett par punkteringar till. Niklas lyckades även köra på en sk Goathead. Det är frukten från ett ogräs som är cykeldäckens fiende nr 1.
Strax innan passeringen av Columbia River låg en rastplats med toaletter och en läskautomat. Här var det riktigt hett, ca 30 grader. Vi rastade en stund, släckte törsten och fyllde våra flaskor.


Första vägnoten efter flodpassagen såg ut så här: ”Road L SW (first right on SR-243; yes, up that hill!)” En kort tvärbrant backe upp från floddalgången reste sig som en vägg.


Kontroll nummer åtta, Mattawa (km 603), hade SIR satt upp på en blåsig grusplan i anslutning till en bensinmack. En liten kille från byn var med hela tiden och hjälpte till.


I den tillagande skymningen hade vi nu bara ca 6 mil till dagens sista kontroll och övernattningen i Quincy (km 668). Hade ytterligare en punktering. Det var punkan från helvetet där allt krånglade. Lyckades bryta av ventilen på slang nr 1 och fick göra om allt från början. Det är inte lätt att mecka cykel när man är ute på den trädlösa prärien. Det finns inget att luta cykeln mot!


Lysena fick slås på för de sista kilometrarna in till Quincy High School där kontrollen var inhyst. Även idag var vi bland de första 20 i ”mål”.


Den tredje cykeldagen startar gråmulen, blåsig och med betydligt lägre temperatur än dagen innan. Efter några mil börjar det droppa lite mer och vi stoppar i ett litet samhälle för att sätta på oss jackorna. Jag äter en banan och letar efter en papperskorg utanför fiket där vi står att lägga skalet i. Det finns ingen så jag lägger skalet under en buske istället. Då flyger en dam ut genom dörren och skäller ut mig. Amerika är märkligt. Inga papperskorgar utanför affärerna. Enormt mycket skräp i diken och på vägkanter, men lägger man ett bananskal under en buske blir man utskälld!


Dagens första kontroll, loppets tionde, Dry Falls (km 738), är bemannad med personal från SIR men de stämplar inte. Man får skriva svaret på en fråga i stämpelkortet istället. Frågan var ”Vad finns det för sorts parkering vid infarten?” Svaret (som gavs av SIRs personal) var ”Husdjur” (pets). Vi förstod aldrig vitsen med detta förfarandet.


Dry Falls är en naturformation som skapades av ett enormt vattenfall i samband med att inlandsisen drog sig tillbaka för några hundratusen år sedan.


Nästa etapp till Mansfield (km 785) var seg. Vi börjar verkligen längta till skogen igen. Vi är mätta på de enorma vidderna med jättestora konstbevattningsanläggningar. Här var det åter en bemannad kontroll med mycket att äta.


Benet till den tolvte kontrollen Mallot (km 856) var relativ lättåkt med en lång fin utförslöpa ner till Brewster och passage av Columbia River (igen). Sedan gamla WA-97 till kontrollen. Även den bemannad och vi fick rikligt med skaffning.


Nu var det dags dagens sista etapp till övernattningskontrollen i Mazama (km 940). Här skulle vi passera över Loup Loup Pass. Det var en lång stigning som kändes i benen. På kontrollen innan hade det diskuterats om Loup Loup eller Washington Pass (som vi tog sista dagen) var jobbigast. Då hävdades Washington med både Niklas och jag är överrens om att Loup Loup var ”värst”. På toppen återsamlas vi och tar lite foton. Sedan väntade en lång härlig utförskörning. När det plattades ut igen hade himlen mörknat och snart var regnet över oss.


Vi kom fram till Mazama strax efter 8 på kvällen. Här bodde vi på ett guest house i vanliga hotellrum. Jag, Niklas, Stephen och Russ delade på ett stort rum. Efter dusch och ombyte satt vi länge och åt mat och snackade i matsalen. Fick låna en telefon som det gick att surfa på och kunde kolla hur det gick för Gunnar i RAAM. ”Official Finisher”! Så imponerande!


Sista dagen var det väckning i ottan. Eftersom årets C1200 var 1200 km och inte 1240 som tidigare hade SIR kommit på att tidsgränsen var 90 timmar och inte 93. Man ville vara säkra på att även den långsammaste skulle hinna tillbaka till Monroe i tid så det var tidig start som gällde. Trots den tidiga timmen hade en restaurang i närheten ställt upp med all personal och fixat en amerikansk frukostbuffé av det mer påkostande sorten. Det fanns allt och lite till.


Klockan är inte mycket mer än 4:30 när vi rullar iväg i mörkret. När det ljusnar har jag ännu en punktering. Är så förbannad på däcken jag valt till denna runda att jag skickar det med en svordom ut i skogen och lånar Niklas reservdäck. (Mer om punkteringar senare).


Washington Pass-stigningen är inte särskilt brant. Vi fyra tuggar på, alla i eget tempo. Idag är jag sist. När jag närmar mig de sista knixarna innan toppen övergår det lätta duggandet till mer ihållande regn och det är dags för Gore Tex jackan. På toppen (1670 m öh) är det plus 2 grader och regn. Den nästan 7 mil långa utförskörningen ner till Newhalem är bland det värsta jag gjort på cykel. Jag fryser så jag skakar vilket gör att hela cykeln wobblar. Glasögonen immar igen fullständigt så att man inte ser ett jota. Medan fingrarna fortfarande funkar att bromsa med får man lov stanna och köra åkarbrasa några minuter för att få tillbaka lite värme. Utan fiskehandskarna hade jag dött! Det var riktigt misär.


Jag träffar åter Niklas eftersom han valt att vänta på mig. Vi rullar vidare i eländet. När vi kommer till Newhalem tvekar vi lite om vi ska stanna och rasta en stund men Niklas vill köra på till kontrollen i Marblemount (km 1058) för att slippa en extra ”start”. Dit har vi bara 15 km lätt utför så det går fort och enkelt. Det regnar dock hårt hela tiden. Men nu när vi är lägre ner är det inte lika kallt i alla fall.


I Marblemount stämplade vi på en minilivs. Det var nästan som hemma, blöta randonneurer som sitter på golvet och käkar.


Vi fortsätter mot dagens andra kontroll i Granite Falls (km 1166). Någonstans längs vägen slutar det regna och vi kan ta av oss Gore Texen. Vi släpper Stephen och Russ, Niklas och jag blir ensamma. På min önskan tar vi en extra rast på en busshållplats och käkar lite bars och stretchar. När vi ska rulla igen är mitt framdäck tomt. Uppgiven byter jag slangen.


I Granite Falls tar vi McDonald’s till hjälp för mat och stämpling. Det var skönt att sitta vid ett bord och äta. Stephen och Russ är redan där och väntar på oss.


Bara 35 kilometrar kvar till Monroe och målet. Det känns bra och vi tar ett lugnt och städat tempo hela vägen. Jag räknar om avståndet kvar till miles och ropar ut ”20 miles kvar, 10 miles kvar” osv. Russel är för trött för att orka räkna om kilometrarna själv. Klockan 18:12 stämplar vi för sista gången. Vi fyra får samma tid. Bara 10 åkare har gått i mål före. Totalt blev 57 deltagare godkända på 1200 km loppet och 2 st på 1000 km varianten. 21 DNF.


Efter målgången sitter vi länge i det konferensrum som är loppets central och snackar. En strid ström av pizzor levereras hela tiden och det finns en jättestor kylväska full med en massa spännande ölsorter. Med andra ord, vi har det bra!


Loppet och arrangemanget får med beröm godkänt. Jag kan verkligen rekommendera ett deltagande. Staten Washington erbjuder mycket fina cykelvägar och en fantastisk och omväxlande natur. Amerikaner är mycket trevliga och hjälpsamma. Amerikanska cyklister är ännu trevligare! Den entusiasm som funktionärerna visade var verkligen uppskattad. Att vädret i Washington kan vara ombytligt fick vi erfara. Men som svensk randonneur är man van vid det mesta.

Loppets upplägg med fasta dagsetapper ger en helt annan upplevelse än PBPs non-stop cyklande. När det är regn och rusk är det skönt att veta att man har rena torra kläder som väntar i väskan när dagen är över. Det blir inte heller samma hets och stress på vägen och kontrollerna. Det är ju meningslöst att komma fram tidigt till dagsetappmålet. Det finns ändå inget att göra där.


Punkteringarna: Eftersom vägarna i Amerika är skräpigare än vad våra svenska är får man fler punkteringar. Det visste jag sedan PAC Tour 2008. Jag hade valt att använda Challenge Parigi-Roubaix däck för första gången. Det blir även den sista. Olle (Jansson) hade sagt till mig någon gång för länge sedan att dessa däck är jättesköna och lättrullande men att man nog får räkna med lite fler punkteringar än med andra däck. Jag trodde att så stor skillnad kan det väl ändå inte vara, de var ju dessutom fabriksnya. Men det var det…. Jag tror jag hade 6 punkteringar. Niklas hade något liknande trots andra däck (Grand Bois 28 mm). Stephen och Russ hade kraftigare däck i ”Super Extra Gatorskin” utförande. De hade betydligt färre punkteringar.


Dagen efter loppet äter vi en gemensam frukost på restaurangen tvärs över gatan. John har kommit tillbaka som han lovade och har tagit en större bil denna gång. Så när allt är packat och klart får vi skjuts till det hotell vi bokat inne i Seattle. Nu ska vi vara vanliga turister ett par dagar innan vi åker hem till Sverige.

En packad randonneuse

TeknikPosted by Bengt Sandborgh Sun, June 17, 2012 19:28:38

Det drar ihop sig till säsongens höjdpunkt. Cascade 1200 loppet i Washington (staten). På onsdag 20 juni reser vi. Jag har idag packat ner cykeln och tog några bilder.

Cykeln är ju försedd med S&S kopplingar (http://www.sandsmachine.com/) och ryms därmed i en väska som är precis inom flygbolagens maximimått (h+b+d max 157 cm eller 62 tum). Jag köpte S&S specialväska, skyddsmaterial för ramen, krossskydd och även "TSA nät" tillsammans med ramen. TSA är den myndighet som ansvarar för säkerheten på USAs flygplatser. TSA nätet håller ihop alla delar i väskan som ett paket. Om TSA killarna/tjejerna får för sig att inspektera innehållet är chansen stor att de klarar av att stänga locket igen. Om man inte har nätet kommer framhjulet att sitta kvar i locket när man öppnar och krosskydden hoppar ur och sedan klarar de inte av att få ihop pusslet igen.

Framre delen av ramen med skydd. Ena halvan av TSA nätet i botten.

Bakhjulet och styret på plats. Paketet nere till höger innehåller bakväxeln

Man lutar hjulet så att det ligger an mot botten av väskan till vänster.

Bakre delen av ramen på plats.

Tråcklat in skärmarna och pakethållaren i bakgaffeln. Vevpartiets högersida i botten på väskan, sadeln uppe under bakhjulet mellan bromshandtagen. Alla lösa smådelar i en påse uppe till vänster. Återstår att fixa in krosskydden, som är 3 plaströr med hattar som gör att man inte kan klämma ihop väskan och spänna andra halvan av nätet över hela härligheten.

Packad!

Fick även ner cykelskorna + en hel del kläder i hålrummen. Återstår att klistra kom-i-håglistan för ned och uppmontering av cykeln i locket, samt kanske någon av ovanstående bildet som minneshjälp när jag ska packa ner den för hemresan efter loppet!

Testade krosskydden genom att ställa mig på väskan. Inga problem.

Vi reser med Icelandair och vi får ha med oss 2 väskor à 23 kg. Inte en krona extra för cykeln på denna resa!

608 km solo i ruskväder

TurerPosted by Bengt Sandborgh Mon, June 04, 2012 22:30:22

Inför årets 60-milare från Täby var väderprognosen stabil och usel. Det skulle bli regnigt, kallt och blåsigt. Det enda tveksamheten verkade gälla hur långt västerut som regnet skulle finnas.

Det flesta aspiranter valde klokt nog att avstå, inför lördagsmorgonen fanns det 4 anmälda. Men jag hade pratat med Johan (Mölleborn) så jag var fullt medveten om att det mest var en ”utifall-att” anmälan.

Själv kändes det som om jag i alla fall ville försöka och jag började fundera på klädsel och packning. När lördagen närmade sig hade jag börjat se fram mot utmaning med skräckblandad förväntan. Min plan var att ha mycket mat med mig så att jag skulle slippa längre stopp. Det är ju efter varje stopp som man fryser om man är blöt. Jag hade 8 flaskor Resource, 8 bars och 4 bananer med mig.

Klädseln var inte så svår att bestämma sig för. 2010-års 40-milare gav mycket erfarenhet. Det svåraste är händerna. Jag packade ner 5 olika par handskar. Diskhandskar, stickade fingervantar, långfingrade cykelhandskar, neoprenhandskar och vanliga kortfingrade. Övrig klädsel i påklädningsordning: cykelbyxor (Assos), knävärmare (Nalini), Icebreaker yllestrumpor, tights i ”Roubaix” material (Assos), långärmad ylleundertröja (Icebreaker), armvärmare (Craft) och kortärmad yllecykeltröja (Icebreaker). På huvudet hjälmmössa + hjälm. GoreTex jacka och/eller vindväst som ytterlager. GoreTex skoöverdrag.

Min cykel är ju en verklig ”all weather, all day” cykel så den var klar och beredd. Jag hade nog inte försökt mig på detta stolleprov utan en riktig randonneuse med rejäla stänkskärmar och egolapp.

Lördagsmorgonen bjuder på lätt duggregn. Cyklar med bara vindväst till Klubbstugan. Torbjörn är den enda av de anmälda som dyker upp. Vi känner varandra så pass att vi båda är klara över att något sällskap av varandra skulle vi inte få. Det skulle bli solo 60-milare för oss båda. På ett sätt tyckte jag det var en lättnad. Inga andra att ta hänsyn till och ingen som måste ta hänsyn till mig. Sprut från skärmlösa cyklar skulle jag också slippa!

Jag hade Torbjörn på rullen ända till Mörby. Där stannade han och tog på sig mer kläder. Jag rullade vidare och tog mig till Botkyrka kyrka innan duggregnet hade tilltagit så pass att det var dags för GoreTex + diskhandskarna.

Kort kaffestop i Järna innan jag vände nosen västerut mot Flen. Där kom motvinden. Hård och obarmhärtig. Jag la ner kedjan på lilla klingan (där låg den kvar de nästa 30 milen!) och tuggade mig sakta men säkert mot nästa kontroll. Det regnade, men inga skyfall, jag höll mig någorlunda torr.

Får ett meddelande från Torbjörn som säger att han tvingas bryta. Han hade för lite kläder och händerna var nu så stela ett det inte gick att växla längre. (Han cyklade i alla fall via Strängnäs till Enköping där han blev hämtad.)

Hjälmaren var ett rytande hav. Riktigt dramatiskt. När jag svängde norrut vid Lännäs fick jag fruktansvärd sidvind, jag höll nästan på att blåsa i diket i de värsta körarna.

Det blev en pizza i Fellingsbro som vanligt. Hade tänkt åka ända till Gränges utan lagad mat men insåg att med min fart skulle allt vara stängt när jag kom fram.

Efter Lindesberg när jag kom ut på rv 50 var det dags att slå på lamporna. Backarn var samma som tidigare men där i norrsluttningarna var man i alla fall i lä! Motvinden var fortfarande helt vansinnig.

Undrar vad de fåtaliga bilisterna tänkte när dom såg en ensam cyklist ute på vägen i mörker och skitväder? Eller kanske inte…

Jag vet att när man ser skylten som visar länsgränsen är sista backen besegrad och man kan rulla ner till Grängesberg. Ser reflexerna från en skylt långt bort men tror inte det är den skylten. Hade för mig att det var minst en seg, dj-a backe kvar. Men tjoho, ”Dalarnas län”!

Klättrar upp till vandrarhemmet, får med stela fingar ta fram mobilen och läsa koden till dörren. Mycket skönt att vara framme! Klockan är 00:35, vilken är ca 4 timmar senare än när jag brukar komma till Gränges.

Draperar mina förvånandsvärt torra (eller snarare inte plaskblöta) persedlar på två element i korridoren. Jag väljer att prioritera sömn och hoppar över duschen och hoppar istället i säng.

Mobilen ringer 05:00. Jag fasar för att titta ut på vädret men till min stora glädje syns inga regndroppar i den jättestora vattenpölen på gatan. Vilket lyft, det hade varit tungt, mycket tungt, att starta i regn.

Alla kläder utom ena strumpan känns torra och inte alls obehagliga att ta på sig. Men det är kallt så GoreTex och hela kittet åker på.

Fagersta Brukshotell står som traditionen påbjuder för frukost. Eftersom flickan i receptionen inte ”orkade öppna en kassa” blev det gratis. Bock och tack.

Startar från Fagersta utan GoreTex och diskhandskar men i backen upp från Ängelsberg fick jag kapitulera för regnet och tar på mig allt igen.

Har klart märkbar medvind hela vägen till Uppsala vilket var underbart. Det var bara det otaliga regnskurarna som störde. Cyklade man utan jacka började det regna. Man väntar i det längsta på att det ska sluta men ger upp och sätter på sig jackan. 2 minuter senare slutar det. Så höll det på hela söndagen.

En mil innan Märsta har jag punktering fram. Tar mig tid att verkligen undersöka däcket för att hitta orsaken men hittar inget. Pumpar upp slangen men det går inte att höra något pys i blåsten. Första reservslangen vägrar hålla någon luft överhuvudtaget. Det händer ingenting när jag pumpar. Fasar för att pumpen är pajj men slang nr 2 är som tur är ok.

Vid Rosersberg öppnar sig himlen och det vräker ner. Men med 2,5 mil kvar var det inte direkt så jag brydde mig.

Väl hemma är det bara att klä av sig naken i tvättstugan och dumpa alla kläder direkt i tvättmaskinen.

Jag är trots allt nöjd med helgen. Inga men och inget ”episkt lidande”. Vad jag förstår regnade det mycket mer i Stockholm än där jag var. För mig var motvinden mycket mer påfrestande än regnet.

Next »