Cykelsnack

Cykelsnack

Om bloggen

I denna blogg skriver jag om cykling, cyklar och cykelteknik

Cascade 1200

TurerPosted by Bengt Sandborgh Sun, September 30, 2012 18:46:57

Här kommer en synnerligen försenad rapport från Cascade 1200 loppet i somras. Något att läsa i höstmörkret blir det i alla fall.


Det är alltid bra att ha ett mål med träningen och cyklandet. I randonneurvärlden är det 120-mils (eller längre) lopp som räknas till säsongens höjdpunkter. I år föll valet på Cascade 1200, C1200, ett lopp som arrangeras av Seattle International Randonneurs (SIR), med start och mål i Monroe, WA. Monroe ligger ca 5 mil nordost om Seattle. C1200 har körts vartannat år sedan 2006. Årets upplaga var med andra ord den 4:e. Loppet är upplagt som ett ”anpassat audax”-lopp med fasta dagsetapper och bagageforsling mellan övernattningskontrollerna. Det är samma upplägg som Örebrocyklisternas 100-milare och Super Brevet Scandinavia. Det går så klart att köra non-stop men då kan man inte räkna med att kontrollerna är bemannade (efter dag 1). Årets C1200 kördes med gemensamhetsupplägget av 78 av de 80 startande. De 2 som körde utanför var Jan Heine och Ken Bonner, två kändisar i randonneurvärlden. Ken med egen följebil, Jan helt utan support.


Jag lyckades locka med mig Niklas W på resan. Vi var oroliga för att loppet skulle bli fulltecknad fort eftersom max antal deltagare var 100. När loppet öppnade för anmälningar hängde vi på låset och var bland de 10 först anmälda. Som ni ser ovan var vår oro obefogad.


Vi flög till Seattle via Reykjavik med Icelandair. Med det bolaget fick vi både lågt pris och kortast restid. En annan fördel var att man fick ha 2 väskor à 23 kg med på biljetten. För min med S&S kopplingar försedda cykel innebar det inga extrakostnader för cykeltransporten. Kostnaden för Niklas vanliga cykel var inte heller den särskilt hög (56 dollar enkel väg). På ditresan lyckades Niklas charma incheckningspersonalen så att de tog cykeln som väska nr 2, dvs gratis. Det är alltid samma lotteri när man flyger med cykel, ibland vinst, ibland förlust.


Passkontrollen när man reser in i USA är känns alltid nervös. Men när min tjänsteman efter lite allmänna frågor räckte tillbaka passet med ett stort leende och ett ”Welcome to America!” kändes allt riktigt bra.


SIR hade fixat hämtning på flygplatsen. Efter lite letande hittade vi Doug och hans med släp försedda Subaru. Det skulle varit en tjej från Storbritannien med också men hennes flyg hade krånglat så hon var försenad. Efter en trekvarts bilresa var vi framme vid vårt hotell i Monroe. Efter att tagit rummet i besittning gick vi tvärts över gatan till en restaurang och åt en kanongod hamburgare.


Nästa dag var det cykelbyggande och provcykling på programmet. Niklas hade valt att i princip montera ner allt utom hjulen i beståndsdelar så jag var klar betydligt fortare. Vi körde en runda på ett par mil för att kolla att allt funkade som det skulle.


Nästa dag regnade det, vi ställde in vår planerade cykeltur. En koll av väderleksutsikterna för de närmaste dagarna gjorde oss lite betänksamma. Det skulle kunna bli kallt och blött. Vi inser att vi nog har tagit med oss för klena helhandskar hemifrån. Som tur är finns en jättestor ”Fred Meyer” stormarknad inom promenadavstånd. Här hittar vi på fiskeavdelningen fodrade neoprenhandskar för $14,99 som det inhandlades 2 par av. Affären hade även ett gigantiskt utbud av alla upptänkliga ”bars” som finns. Vi kompletterade vårt lager.


På eftermiddagen när vi var tillbaka på rummet ringde (hotellets) telefon. Det var en gammal cykelbekant från Super Brevet Scandinavia 1997 som ringde. Han stod nere i receptionen! John Wagner är en av grundarna till SIR och även till Randonneurs USA. Han har dock tvingats sluta med cykel pga knäproblem på äldre dagar. Gamla SIR kamrater hade hört av sig till honom och berättat att några svenskar skulle delta i C1200.


Efter incheckning och cykelinspektion senare på eftermiddagen gick John, Niklas och jag ut och åt. John lovade att komma tillbaka till Monroe efter loppet för att träffa oss och andra gamla bekanta igen.


Lördag morgon (Midsommardagen) 06:00 går starten. Det är helblött på marken och regnet hänger i luften men uppehåll just då. Efter några hundra meters trevande cykling är det en åkare som sätter upp ett högre tempo, Jan Heine. På sin (nytillverkade) René Herse 650B och i den blå Seattle Randonneurs ylletröjan var det inte svårt att känna igen honom. Efter några kilometer har det bildats en tätgrupp på ca 20 cyklister. Här finns förutom Jan H även Chris Ragsdale, 5:a PBP 2011 på 44:36 och Ken Bonner, en mycket erfaren kanadensare samt vi två svenskar.


Vid den första branta backen försvann Ragsdale och några till. Det var vi som blev avhängda! Vi hängde i vår tur av Heine. Niklas, jag, en annan kanadensare och en kille från Arizona bildare en kvartett som höll ihop till första kontrollen i Cumberland (km 86). Här hade SIR en bemannad kontroll under ett partytält. Medan vi åt lite kom Heine förbi. Han klickade knappt ur pedalerna utan rullar iväg så snart han stämplat sitt kort. Jag snackar med kanadensaren Stephen och Russ(el) från Arizona. Vi kommer överrens om att hålla ihop och vänta på varandra vid punkteringar etc.


Vi rullar iväg och kommer snart ikapp Jan Heine igen. Jag cyklar bredvid honom och vi snackar en hel del. Han pratar engelska med tysk accent (tänk Schwarzenegger!). När en bil tutar ett ”far-åt-helvete-era-idioter” tut, vinkar jag överdrivet glatt och trevligt till den. ”Don’t do that. They can be armed!” säger Jan. ”Welcome to America”.


Snart börjar det regna. Som vanligt är det ingen som törs säga till om regnjacka. När vi äntligen stannar för klädselförstärkning är vi rejält blöta. Heine har ingen regnjacka med sig. Han har ju ylletröja….


Strax innan andra kontrollen får jag punka bak. Att stå i forsande hällregn och fixa med det är ingen höjdare. I Eatonville (km 152) är det en obemannad kontroll, dvs fri stämpling. Vi äter varsin macka på ett fik innan vi fortsätter i det tilltagande regnet. Heine har i vanlig ordning knappt stannat och vi har sett det sista av honom.


Jag har snart en punka till bak. Nu hittar vi stenflisan som satt kvar i däcket. Under den här etappen gick det mest långsamt uppför hela tiden. När vi passerat toppen och börjar nedkörningen mot den tredje kontrollen, Packwood (km 225) spricker det upp, det slutar regna och solen tittar fram. Stephen och Russ har försvunnit framåt. Tror vi hade någon punka till. I Packwood slickar vi våra sår på en bensinmack.


Nu har vi White Pass att besegra på väg till nästa kontroll. Det är bara att lägga ner kedjan på lilla klingan och gneta på. Efter ett tag kommer jag ikapp Stephen och Russ. De hade tagit en längre matrast i Packwood. Niklas har inte årets bästa ben denna dag och jag får vänta på honom på toppen av passet. Sedan väntar en lång utförskörning ner till den fjärde kontrollen, Clear Lake (km 274).


Denna kontroll var bemannad av SIR och de vanliga partytälten var resta. Det var bara att slå sig ner i en fällstol och beställa mat!


Efter att ha rundat Clear Lake med lite upp och ner kommer vi ut på stora vägen igen och utförskörningen till dagens sista kontroll i Naches (km 330) fortsätter. Otroligt vad stark man känner sig när det lutar lätt med! Kommer fram till Naches ca kvart i nio på kvällen. Fortfarande så pass ljust att jag aldrig behövde tända lyktorna. Jag kom dit som den 15:e åkaren.


Övernattningskontrollen var i Naches Middle School med övernattning på gympasalens golv. (Liggunderlag och sovsäck skulle medföras). Efter en skön dusch och en mycket riklig och god middag lappade jag mina två slangar innan det var dags att hoppa i sovsäcken.


Efter frukost och packning av övernattningsprylarna började vi cykla vid 6-tiden på morgonen. Dagens första etapp till den sjätte kontrollen, Lodegepole (km 403) gick lätt uppför hela tiden. SIR hade lyckats gömma kontrollen så vi åkte några 100-meter för långt innan vi insåg vårt misstag. Denna kontroll var bemannad. Mark Thomas, ordförande i RUSA, var en av kontrollanterna. Vi fick återigen fullservice med snacks, kaffe och mackor.


Sedan var det bara att vända tillbaka samma väg ner till Naches igen. Vi passerade Naches och fortsatte till den sjunde kontrollen i Fruitvale (km 498). Det var en markant ändring av både natur och temperatur efter Naches. Nu blev det varm, platt, torrt och bart. Vi var definitivt på östsidan av Klippiga Bergen, här började prärien. I Fruitvale blev en Starbucks vårt stämpelställe.


Sedan passerade vi Yakima, som är ett ganska stort samhälle, på en gång och cykelled, Yakima Greenway trail. Efter Yakima körde vi en lång sträcka på en större väg. Vi fick hålla oss i vägrenen. Där var som det brukar vara i Amerika mycket skräp och däcksrester. Vilket innebar ett par punkteringar till. Niklas lyckades även köra på en sk Goathead. Det är frukten från ett ogräs som är cykeldäckens fiende nr 1.
Strax innan passeringen av Columbia River låg en rastplats med toaletter och en läskautomat. Här var det riktigt hett, ca 30 grader. Vi rastade en stund, släckte törsten och fyllde våra flaskor.


Första vägnoten efter flodpassagen såg ut så här: ”Road L SW (first right on SR-243; yes, up that hill!)” En kort tvärbrant backe upp från floddalgången reste sig som en vägg.


Kontroll nummer åtta, Mattawa (km 603), hade SIR satt upp på en blåsig grusplan i anslutning till en bensinmack. En liten kille från byn var med hela tiden och hjälpte till.


I den tillagande skymningen hade vi nu bara ca 6 mil till dagens sista kontroll och övernattningen i Quincy (km 668). Hade ytterligare en punktering. Det var punkan från helvetet där allt krånglade. Lyckades bryta av ventilen på slang nr 1 och fick göra om allt från början. Det är inte lätt att mecka cykel när man är ute på den trädlösa prärien. Det finns inget att luta cykeln mot!


Lysena fick slås på för de sista kilometrarna in till Quincy High School där kontrollen var inhyst. Även idag var vi bland de första 20 i ”mål”.


Den tredje cykeldagen startar gråmulen, blåsig och med betydligt lägre temperatur än dagen innan. Efter några mil börjar det droppa lite mer och vi stoppar i ett litet samhälle för att sätta på oss jackorna. Jag äter en banan och letar efter en papperskorg utanför fiket där vi står att lägga skalet i. Det finns ingen så jag lägger skalet under en buske istället. Då flyger en dam ut genom dörren och skäller ut mig. Amerika är märkligt. Inga papperskorgar utanför affärerna. Enormt mycket skräp i diken och på vägkanter, men lägger man ett bananskal under en buske blir man utskälld!


Dagens första kontroll, loppets tionde, Dry Falls (km 738), är bemannad med personal från SIR men de stämplar inte. Man får skriva svaret på en fråga i stämpelkortet istället. Frågan var ”Vad finns det för sorts parkering vid infarten?” Svaret (som gavs av SIRs personal) var ”Husdjur” (pets). Vi förstod aldrig vitsen med detta förfarandet.


Dry Falls är en naturformation som skapades av ett enormt vattenfall i samband med att inlandsisen drog sig tillbaka för några hundratusen år sedan.


Nästa etapp till Mansfield (km 785) var seg. Vi börjar verkligen längta till skogen igen. Vi är mätta på de enorma vidderna med jättestora konstbevattningsanläggningar. Här var det åter en bemannad kontroll med mycket att äta.


Benet till den tolvte kontrollen Mallot (km 856) var relativ lättåkt med en lång fin utförslöpa ner till Brewster och passage av Columbia River (igen). Sedan gamla WA-97 till kontrollen. Även den bemannad och vi fick rikligt med skaffning.


Nu var det dags dagens sista etapp till övernattningskontrollen i Mazama (km 940). Här skulle vi passera över Loup Loup Pass. Det var en lång stigning som kändes i benen. På kontrollen innan hade det diskuterats om Loup Loup eller Washington Pass (som vi tog sista dagen) var jobbigast. Då hävdades Washington med både Niklas och jag är överrens om att Loup Loup var ”värst”. På toppen återsamlas vi och tar lite foton. Sedan väntade en lång härlig utförskörning. När det plattades ut igen hade himlen mörknat och snart var regnet över oss.


Vi kom fram till Mazama strax efter 8 på kvällen. Här bodde vi på ett guest house i vanliga hotellrum. Jag, Niklas, Stephen och Russ delade på ett stort rum. Efter dusch och ombyte satt vi länge och åt mat och snackade i matsalen. Fick låna en telefon som det gick att surfa på och kunde kolla hur det gick för Gunnar i RAAM. ”Official Finisher”! Så imponerande!


Sista dagen var det väckning i ottan. Eftersom årets C1200 var 1200 km och inte 1240 som tidigare hade SIR kommit på att tidsgränsen var 90 timmar och inte 93. Man ville vara säkra på att även den långsammaste skulle hinna tillbaka till Monroe i tid så det var tidig start som gällde. Trots den tidiga timmen hade en restaurang i närheten ställt upp med all personal och fixat en amerikansk frukostbuffé av det mer påkostande sorten. Det fanns allt och lite till.


Klockan är inte mycket mer än 4:30 när vi rullar iväg i mörkret. När det ljusnar har jag ännu en punktering. Är så förbannad på däcken jag valt till denna runda att jag skickar det med en svordom ut i skogen och lånar Niklas reservdäck. (Mer om punkteringar senare).


Washington Pass-stigningen är inte särskilt brant. Vi fyra tuggar på, alla i eget tempo. Idag är jag sist. När jag närmar mig de sista knixarna innan toppen övergår det lätta duggandet till mer ihållande regn och det är dags för Gore Tex jackan. På toppen (1670 m öh) är det plus 2 grader och regn. Den nästan 7 mil långa utförskörningen ner till Newhalem är bland det värsta jag gjort på cykel. Jag fryser så jag skakar vilket gör att hela cykeln wobblar. Glasögonen immar igen fullständigt så att man inte ser ett jota. Medan fingrarna fortfarande funkar att bromsa med får man lov stanna och köra åkarbrasa några minuter för att få tillbaka lite värme. Utan fiskehandskarna hade jag dött! Det var riktigt misär.


Jag träffar åter Niklas eftersom han valt att vänta på mig. Vi rullar vidare i eländet. När vi kommer till Newhalem tvekar vi lite om vi ska stanna och rasta en stund men Niklas vill köra på till kontrollen i Marblemount (km 1058) för att slippa en extra ”start”. Dit har vi bara 15 km lätt utför så det går fort och enkelt. Det regnar dock hårt hela tiden. Men nu när vi är lägre ner är det inte lika kallt i alla fall.


I Marblemount stämplade vi på en minilivs. Det var nästan som hemma, blöta randonneurer som sitter på golvet och käkar.


Vi fortsätter mot dagens andra kontroll i Granite Falls (km 1166). Någonstans längs vägen slutar det regna och vi kan ta av oss Gore Texen. Vi släpper Stephen och Russ, Niklas och jag blir ensamma. På min önskan tar vi en extra rast på en busshållplats och käkar lite bars och stretchar. När vi ska rulla igen är mitt framdäck tomt. Uppgiven byter jag slangen.


I Granite Falls tar vi McDonald’s till hjälp för mat och stämpling. Det var skönt att sitta vid ett bord och äta. Stephen och Russ är redan där och väntar på oss.


Bara 35 kilometrar kvar till Monroe och målet. Det känns bra och vi tar ett lugnt och städat tempo hela vägen. Jag räknar om avståndet kvar till miles och ropar ut ”20 miles kvar, 10 miles kvar” osv. Russel är för trött för att orka räkna om kilometrarna själv. Klockan 18:12 stämplar vi för sista gången. Vi fyra får samma tid. Bara 10 åkare har gått i mål före. Totalt blev 57 deltagare godkända på 1200 km loppet och 2 st på 1000 km varianten. 21 DNF.


Efter målgången sitter vi länge i det konferensrum som är loppets central och snackar. En strid ström av pizzor levereras hela tiden och det finns en jättestor kylväska full med en massa spännande ölsorter. Med andra ord, vi har det bra!


Loppet och arrangemanget får med beröm godkänt. Jag kan verkligen rekommendera ett deltagande. Staten Washington erbjuder mycket fina cykelvägar och en fantastisk och omväxlande natur. Amerikaner är mycket trevliga och hjälpsamma. Amerikanska cyklister är ännu trevligare! Den entusiasm som funktionärerna visade var verkligen uppskattad. Att vädret i Washington kan vara ombytligt fick vi erfara. Men som svensk randonneur är man van vid det mesta.

Loppets upplägg med fasta dagsetapper ger en helt annan upplevelse än PBPs non-stop cyklande. När det är regn och rusk är det skönt att veta att man har rena torra kläder som väntar i väskan när dagen är över. Det blir inte heller samma hets och stress på vägen och kontrollerna. Det är ju meningslöst att komma fram tidigt till dagsetappmålet. Det finns ändå inget att göra där.


Punkteringarna: Eftersom vägarna i Amerika är skräpigare än vad våra svenska är får man fler punkteringar. Det visste jag sedan PAC Tour 2008. Jag hade valt att använda Challenge Parigi-Roubaix däck för första gången. Det blir även den sista. Olle (Jansson) hade sagt till mig någon gång för länge sedan att dessa däck är jättesköna och lättrullande men att man nog får räkna med lite fler punkteringar än med andra däck. Jag trodde att så stor skillnad kan det väl ändå inte vara, de var ju dessutom fabriksnya. Men det var det…. Jag tror jag hade 6 punkteringar. Niklas hade något liknande trots andra däck (Grand Bois 28 mm). Stephen och Russ hade kraftigare däck i ”Super Extra Gatorskin” utförande. De hade betydligt färre punkteringar.


Dagen efter loppet äter vi en gemensam frukost på restaurangen tvärs över gatan. John har kommit tillbaka som han lovade och har tagit en större bil denna gång. Så när allt är packat och klart får vi skjuts till det hotell vi bokat inne i Seattle. Nu ska vi vara vanliga turister ett par dagar innan vi åker hem till Sverige.