Cykelsnack

Cykelsnack

Om bloggen

I denna blogg skriver jag om cykling, cyklar och cykelteknik

Mille Miglia Italia

TurerPosted by Bengt Sandborgh Tue, August 31, 2010 22:43:15

Kockan är 5 på morgonen. Jag kravlar runt på en kullerstensbelagd bro och letar efter delar till min vänstra pedal som just ramlat av för tredje gången. Jag har ungefär 8 mil (av 160) kvar till mål på ”Mille Miglia Italia”. Det är kolmörkt och allt dryper i morgonfukten. Efter en stund hittar jag den största pedaldelen, nöjer mig med den, trycker på den på axeln och fortsätter mot målet.

Men jag ska kanske ta allt från början. ”Millen” började för mig hösten 2009 då Johan M postade på Happy om loppet. Det verkade kul, tyckte jag och kastade in en anmälan. Betala behövde man inte göra förrän i januari. Det fanns tid för eftertanke…

Loppet är en verklig utmaning. 1600 km långt och 20000 höjdmeter stigning totalt. Ungefär 600 km helt platt. Alla höjdmetrarna mellan km 400 och 1400. 20000 höjdmeter är dubbelt så mycket klättring som på PBP. Man får dock lite mer tid på sig. 135 timmar ger medelhastighet på 11,8 km/h, PBPs 1200 km på 90 timmar ger 13,3 km/h.

Efter en lång säsong med mycket cykling står jag på startlinjen måndagen den 16:e augusti. Har fler mil i benen än jag någonsin haft inför ett långlopp, ungefär 1000 st har det blivit sedan årsskiftet. Men det går som vanligt inte att sia något om hur det ska gå. Man kan vurpa, bli sjuk eller så kan cykeln rasa. Allt kan hända. Jag är spänd och nervös!I startfållan

Strax efter kl 21 kommer vi iväg som tredje startgrupp (tror jag). Vi får en äldre Fiat som leder oss ut på landet. Redan efter ett par kilometer är farten uppe i 40 km/h. Men det är inte alltför slitigt då det finns många dragvilliga. Här gäller det att hålla sig i bakgrunden och bara åka med, med minsta möjliga ansträngning.

Efter drygt 4 mil får vi pusta lite. Ett stort potthål kräver sin tribut i form av 3 punkterade däck. Ari bak, Kalle både fram och bak.

Efter ytterliggare en mil blir det oro i gruppen framför mig och jag tvingas bromsa. Någon går hårt på mitt bakhjul och jag får verkligen spjärna emot för att inte vräkas omkull. Vurpan bakom mig är ofrånkomlig. Det otäcka kraschljudet hörs i mörkret. Alla stannar till och vi räknar in de svenska. Det är Calle som synat asfalten. Han blöder ymnigt från ett ögonbryn och även en armbåge är rejält skrapad. Fästet till hans sadelstolpsväska är i bitar och bakväxelörat är stukat. Klokt nog har Calle ett extra fäste till väskan med sig (det är inte den första väskan av denna typ där fästet pajjat denna säsong) och efter omplåstring och mekning kan vi fortsätta. Vi kan se de stora sprickorna i asfalten som är orsaken till olyckan. Hela vägbanan har satt sig och det är 5 cm breda sprickor med lika många centimeters höjdskillnad.

Stämpling 1 i Fombio (km 104) består av 2 bord vid en bensinmack. Vatten fanns i en slang på marken. Det är hela kontrollen. Men det var väntat, denna kontroll skulle vara utan mat.

Till nästa kontroll i Colorno (188) är det drygt 8 mil. Dessa går utan några fler missöden. Kontrollen består av ett par funktionärer och en pall vattenflaskor på ett torg. Eftersom det inte fanns några toaletter står det gubbar och pinkar överallt.

Kontrollen i Massa Finalese (271) ska vara första matkontrollen. Den ser vi fram emot!

Staffan i gryningen

När vi kommer dit har det hunnit bli ljust, det känns mycket tryggare att cykla i dagsljus. ”Maten” bestod av en liten, liten skål med kall risotto. Man kunde även få färdigsockrat te, som serverades i flourmuggar, typ. Gissa om vi är besvikna.

Vid nästa kontroll Faenza (391) märks det är vi svenskar är en för stor grupp. För stor för att sammanhållningen och solidariteten ska fungera. Utan att någon egentligen vet hur och varför har vi delats till 2 grupper när vi rullar iväg. Här var väl maten nästan ok. Pasta och någon kaka tror jag vi fick. Jag lyckades även köpa 4 bananer.

Jag rullar iväg med bl.a Calle, Johan och Schture. (Ni får ha överseende med att minnet är ganska dåligt vad det gäller sådana detaljer.) Nu har vi en rejäl stigning upp till banans högsta punkt. Här har jag loppets första skackningsperiod. Det går inget vidare att cykla i stigningen. Jag ser de andra försvinna framför mig. Sätter mig på en mur i en by, käkar och dricker lite. Stretchar och rullar snart vidare i lugnt tempo. Efter några mil till träffar jag gänget igen. De har tagit en rast på ett fik. Jag köper en Cola och rastar lite också.

Utsikten från fiket

När vi passerar toppen är det Schture, jag och en italienare som är tillsammans. Nu har vi 20 km utför till kontrollen i Dicomano (486). När jag kommer dit är alla svenskar samlade igen. Här finns ingen mat, allt är slut. ”Om 10 minuter” kan man kanske få en macka. Vi rullar vidare för att äta på någon restaurang. Men allt är stängt och vi får nöja oss med en liten livsmedelsbutik. Vi diskuterar hur vi ska göra och kommer fram till att det blir lagom att sova på nästa kontroll. Vi hade, i och för sig, tänkt köra ytterliggare en kontroll innan sovpaus, men tiden har runnit iväg och vi är rejält sömniga. (Vi har nu varit vakna i drygt 36 timmar i sträck.) Magnus, Schture och jag bestämmer oss för att bilda en ”gruppetto” och ta det lite lugnare.

Denna etapp till kontrollen i Chiusi della Verna (560) har flest höjdmeter av alla, drygt 2000, på 74 km. Som väntat går det inte att hålla ihop i backarna. Alla gnetar på i sitt eget tempo. I det sista kvällsljuset är den första klättringen avklarad. Jag klär på mig mer kläder och ordnar med nattprylarna på toppen medan jag väntar på Schture och Magnus. En stigning kvar (kontrollen ligger på toppen). Snart är jag ensam igen. Det är bara jag i min egen lilla värld. Det är som att åka i en svart tunnel med bara ljuset från lyktan som sällskap. I stigningen närmar jag mig en liten by. Det hörs höga metalliska röster därifrån. När jag kommer närmare ser jag att hela byn sitter på torget och tittar på en film på en enorm duk. Helt surrealistiskt!

Innan sista stigningen upp mot det gamla klostret och sjukhuset är det tyvärr en utförsbacke. Det känns surt att veta att man strax måste klättra samma metrar igen.

När jag kommer in på kontrollen sitter alla svenskar vid bordet och äter, gissa vad? Kall risotto!

Tyvärr fanns det ingen dusch utan jag tvättar mig så gott det går i ett tvättrum. Trycker upp baken i handfatet och tvättar ”allt”. Med rena cykelbyxor och en ren underställströja kryper jag nöjd ner i en skön säng med både filt och kudde.

Jag vaknar av att Ari står och pratar med Schture. Ari har hjälmen på. Jag tittar på klockan, den är 6. Jag har sovit en timme längre än vad jag tänkt. Går ner till matrummet för att leta efter Magnus. Jag tror nämligen att vår uppgörelse om en ”gruppetto” fortfarande gäller. Men det är tomt på svenskar. Bara Jan Erik J från Nässjö (Fredriksdal) sitter där och väntar på sina amerikanska vänner. Jag frågar honom om han sett Magnus. ”Alla åkte för en kvart sedan” svarar han. Skyndar mig att äta (lite kall risotto) och går och pratar med Schture. ”Snart klar”, säger han så jag går ner till matrummet igen och väntar (och väntar och väntar). Går upp igen och kollar vad Schture håller på med. Han sitter på golvet halvklädd med alla prylar utspridda runt omkring sig. Då tappar jag tyvärr humöret och sticker utan att vänta mer.

Det är fina utförslöpor ner ifrån klostret. I en löpa blir jag hindrat av en man med en flock får. Efter en liten stund tycker jag mig se att det går att passera fåren men det tycker inte fåren utan alla tvärvänder och skenar nerför vägen. Där blev en italiensk bondes dag förstörd…

Ungefär halvvägs till nästa kontroll, Passignano (666), träffar jag på hela svenskgänget igen. De har tagit en morgonfika på ett kafé.

När vi sitter och äter på kontrollen kommer Schture in. Jag blir med rätta utskälld. Jag får lov att be om ursäkt för mitt beteende. Ibland blir man trött och dum på randonneurlopp!

I Passignano har vi även den första av våra 2 ”drop bags”. Pausen blir ganska lång när alla ska duscha och byta till rena kläder. Jag är mycket nöjd med att jag skickat så mycket mat i mina påsar. 4 Ensure Plus, 6 bars och en gel finns i varje.

Etappen till nästa kontroll har jag inget större minne av. Det enda jag kommer ihåg är att jag tjatade på Magnus om att dricka ordentligt. ”Jag gör det” svarar han. När vi närmar oss kontrollen, Todi (734), ser vi en by högst upp på ett berg. Javisst, det var Todi! Jag konstaterar att jag sörplat i mig nästan 2 liter vatten sedan Passignano. Berättar det för Magnus som säger ”Det skulle jag nog också ha gjort”.

Magnus börjar se seg ut

Här är kontrollen på en restaurang och vi lyckas få (köpa) rejäla pizzabitar. Vi räknar lite på distanser och kollar på vilka kontroller det finns sovmöjligheter. En plan växer fram. Vi planerar sova 3 gånger till och att ha 18 mil från sista sovet till målet. Målgången väntas bli någon gång på lördagseftermiddagen.

Mot nästa kontroll, Bolsena (788), är det bara 54 km med en rejäl stigning. När backen börjar sackar Magnus snart efter.

På vägen till Bolsena

Bolsena ligger vid en stor insjö och kontrollen var inrymd i en restaurang på stranden. Här är risotton inte kall. Den är kryddad och smakar faktiskt riktigt bra! Efter en bra stund kommer Magnus. Han bara går tvärs genom lokalen och lägger sig på gräset utanför och somnar.

Nästa etapp är 71 km. Det ska bli denna dags sista. I Pomonte (859) ska det sovas. Efter ungefär 5 mil så kommer vi till en backe som man pratade om på genomgången innan loppet. ”Den är brant men inte så lång så det går nog bra”. Det är en betongvägg som reser sig ur mörkret! En djävulsk 18%-are som är kanske 1,5 km lång. Jag bänder mig uppför men blir så andfådd att jag måste stanna och pusta två gånger. Jag skattar mig lycklig som har Eggbeater pedaler. Med Look eller andra enkelsidiga pedaler hade det aldrig gått att starta igen! Flera svenskar väntar på toppen. ”Denna backe kommer att bli legendarisk” säger Gunnar O. Vi kan bara hålla med. Så nu vet ni, Betongbacken med stort B finns i Italien!

Strax för 23 på kvällen stämplar vi in i Pomonte. Kommer inte ihåg om vi fick pasta eller risotto. Men rödvin fanns det så vi tar varsin liten mugg och skålar för ett väl förrättat dagsverke. Jag och Ari går och duschar. Det är skönt! Efteråt tittar jag in i sovrummet. Det är knökfullt och jag försöker fråga en av funktionärerna var man ska sova. ”Där inne” pekar han. Mitt konstaterande att det är fullt möts med en axelryckning. Jag går in i rummet och klämmer mig ner mellan 2 gubbar. Direkt på ett kakelgolv. Det finns ett fåtal, tunna, liggunderlag. Men inga filter eller kuddar. Efter någon timme blir liggunderlaget bredvid mig ledigt och jag kan rulla över på det. Det är svårt att sova. Hela byn verkar ha fest utanför och med jämna mellanrum rycks dörren upp och det drar in iskall luft längs golvet. Vaknar av att Tille ruskar mig och säger ”Klockan är 4. Vi tänkte sticka. Det går ju ändå inte att sova här. Ska du med?” Så jag masar mig upp och gör mig färdig. Möllebornarna och Gunnar har redan stuckit. De hade visst ännu sämre sovplatser än jag.

Till nästa kontroll i Montalcino (936) är det 77 km och nästan 1700 höjdmeter klättring. I gryningsljuset kommer vi till loppets enda hemliga kontroll. Strax därefter passerar vi ett vadställe. Dvs, det fanns ingen bro utan det vara bara en betongväg direkt på åbädden. Full av grus och sten från senaste gången det var högvatten. Nu var det, som tur var, bara en liten rännil vatten att passera.

Krister och Ari passerar vadstället

Montalcinokontrollen ligger mitt inne i byn. Vi tar en morgonfika på ett kafé. Det är en magnifik utsikt från fönstren.

Till nästa kontroll i Castelnuovo (990) ska vi åka 11 km på grusväg. En liten bit av cykelleden ”Eroica” med det berömda vita gruset, ”Strada Bianche”. Det är tänkbart att det var frivilligt att ta den vägen, det var lite oklart. Men eftersom ingen ville bli beskylld för att ha kört ”korta rundan” tror jag alla svenskar körde grusvägen. Det är rejält skakigt och mycket tvättbrädor. Sista biten innan det blev asfalt var en 15%-ig utförsbacke. Den var så lös och gropig att det var omöjligt att bromsa ordentligt. Hela cykeln hoppar och studsar. Min framväska hoppar loss och börjar rulla utför backen. Lyckas nästan köra över den innan jag med en bredsladd får stopp på cykeln och kan plocka upp väskan. ”External power lost” piper GPS:en. Sladden mellan enheten och extra batteriet i väska har gått av. Nu har jag bara ca 15 timmars driftstid innan den måste laddas.

Ari på grusvägen (har han slutat svära än?)

I Castelnuovo fick vi faktiskt riktigt god mat med skinka, pasta och frukt. Här väntar även den sista väskan. En skön dusch och rena kläder är aldrig fel.

Till nästa kontroll i Montaione (1085) är det 95 km med nästan 1800 höjdmeter klättring. Har inga direkta minnen från etappen. Åkte mest ensam. När jag svänger ner till kontrollen möter jag de flesta svenskarna. De ligger någon halvtimme före. Det här var en dåligt utrustad kontroll. Jag fyller bara på vatten och äter av matsäcken. Dricker det sista av Ensure Plus drickat. När jag är nästan klar att åka kommer Tille, jag väntar på honom och vi gör sällskap till nästa kontroll i Montecatini (1138). Dit är det i stort sett utför hela tiden. Bara ”2 BMX-hopp” finns på profilen. Vi lyckas dock köra fel och får en extra backe och 3 km tillägg. Extremt irriterande. Här var det en verklig tillgång med GPS, även om det där och då kändes som om den visade oss på helt vansinniga vägar.

Montaionekontrollen var i en stor basketarena. De fåtaliga liggunderlagen var redan slut när vi kom, men jag hittade en massagebänk i ett av omklädningsrummen som Gunnar och jag bar ut i en korridor. Helt ok sovplats även om den var lite otäckt hög och smal. Får även låna Tilles USB-kabel så att jag kan ladda GPS:en över natten.

Även denna ”morgon” väcks jag av Tille som säger att ”Vi tänkte åka nu. Ska du med?” Klockan är inte mer än 02:00 men jag stiger upp och börjar plocka med prylarna. Frukosten bestod av en bulle och kaffe.

Till nästa kontroll i Aulla (1258) är det 12 mil och drygt 1200 höjdmeter. Redan efter någon mil känner jag mig helt under isen. Ingen kraft och ingen som helst moral. Det gick så otroligt segt. Alla andra svenskar glider bort i mörkret och jag blir ensam. Det är helt hopplöst att cykla. Jag hittar en massa olika orsaker för att stanna och fixa med något. Sätter till och med på mig Gore-Tex jackan eftersom jag var så frusen och eländig. I gryningen kommer jag ikapp en grupp svenskar som står vid vägkanten och singelfierar Viktors cykel. Han har lyckats få in bakväxeln i ekrarna och den är bara skrot. Vi växlar några ord innan jag fortsätter. Det tar inte någon längre stund innan de är ikapp och om igen.

I nästa by ser jag ett öppet kafé som jag inte kan motstå. En stor kopp kaffe och ett par uppvärmda pizzabitar smakar underbart.

Snart är jag uppe på cykeln igen. Nu känns det bättre och cyklingen börjar fungera igen. Det är ett fantastiskt bergslandskap. Nu när jag är ensam kan man ta sig tid att stanna och fotografera när man vill.

Vykortsvackert

När jag kommer till Aulla ser kamraterna väldigt förvånade ut när jag kom. ”Är du redan här? Du såg mer död ut än levande där uppe!”

Medelhavet!

Nästa etapp till Deiva Marina (1332) var häftig. Man kom över ett krön och där bredde hela Medelhavet ut sig! Fantastisk utförslöpa ner mot kusten och staden Levanto. Här köper jag ett par bananer i en fruktaffär. På väg ut ur staden hör jag någon ropa ”Bengt!”. Det är Staffan, Krister, Kalle och Gunnar som, enligt egen utsago, spanade på tjejer från en uteservering. Vi döpte om Levanto till ”Silicon Valley”.

Staffan och Krister spanar

Det är ytterliggare en rejäl stigning innan nerfarten till kontrollen i Deiva. Hit kommer jag faktiskt före alla andra. Nja, Ari är före. Han försöker fortfarande jaga ikapp de som han redan passerat. Var Ari fick energin, för en 350 kilometers långspurt, från är obegripligt!

Beachen i Levanto

Jag tar det lugnt på kontrollen. Äter och tvättar av mig. Det är ”bara” 9 mil till nästa kontroll som även ska bli den sista sovpausen innan målet. Kommer iväg före Johan, Calle och Tille. Samma backe som nyss var utför måste man klättra uppför igen. Sedan en utförsbacke ner till staden Sestri Levante. Genom denna stad var det trafikkaos. En enorm mängd bilar och motorcyklar på smala stadsgator. Jag vågade inte titta på noter och GPS utan var fullt sysselsatt med att försöka undvika att bli överkörd. Det blev en felkörning pga av detta. Sedan gick vägen genom en otäck tunnel också. Det här var absolut den farligaste sträckan på hela loppet!

Nu är det 40 km uppför med en stigning på 700 meter. Det är bara ett gneta på. Sista 2 milen till kontrollen är lätt utför. Kommer fram och stämplar strax före 21. Viktor, Kalle, Krister och Gunnar håller på att göra sig klara när jag kommer. ”Ska inte ni sova?” frågar jag. ”Nej, vi fortsätter hela vägen till mål.” Jag ifrågasätter det kloka i att cykla omkring i kolmörker när man inte behöver. Men ingen ville lyssna på det örat utan de rullar vidare.

Denna kontroll, Casella (1424), hade den bästa maten. Pasta, skinka och en kaka till efterrätt. Jag tog till och med en öl! Pratar med en holländare. Han berättar var sovrummet är, men tillägger att det inte är så trevligt.

Jag leter mig ner dit och han har rätt. Det står 2 tältsängar i ett omklädningsrum. Det finns även ett par liggunderlag av halm, typ strandmadrasser. Det som avskilde omklädningsrummet från duschrummet och toaletterna var ett brösthögt kakelparti. Som tur var är jag ensam och efter tvättning kan jag ockupera den ena tältsängen. Klockan är ungefär 22 och jag sätter mobillarmet på 02:00.

Efter 2 timmar väcks jag av att rummet är fullt med folk som snackar och klapprar runt med cykelskor på marmorgolvet. Det stånkas och stönas från toaletterna. Inser att någon mer sömn lär det inte bli utan jag packar ihop mina grejor och ger mig ut på cykeln igen.

Till nästa kontroll i Castellania (1479) är det 55 platta kilometrar. Jag har väldigt svårt att se GPS:ens skärm. Den bara blänker och har sig. Men som tur var kommer det strax ett gäng cyklister som verkar hitta vägen. Jag hänger på. Det var skönt med lite sällskap.

Kontrollen ligger uppe i Fausto Coppi mausoleet. En brantare stigning får vi precis innan vi kommer fram. Här träffar jag återigen Johan, Calle och Tille. De har precis som de andra hoppat över sovpausen.

Nu har vi 120 kilometer kvar på äventyret. Vi fyra slår sällskap och rullar iväg i mörkret. Efter ett par mil märker jag att min vänstra pedal är skum. Skum har den varit av och till hela loppet. Det är ett par dagar sedan jag märkte att den hade tappat dammkåpan, muttern och lagret på utsidan, men nu ger den fullständigt upp. Det går inte att klicka fast skon längre. Alla bitar sitter löst. Jag säger åt grabbarna att cykla vidare. Det fanns inget de kunde hjälpa till med och jag ville inte sinka dom nu när målet var så nära.

Efter ett par kilometer har jag klurat ut hur jag ska göra för att kunna cykla någorlunda normalt. Jag får lov hålla skon i en viss vinkel för att inte halka av hela tiden. Halka av gör jag dock i alla fall ibland. Halkar jag av hårt lyckas jag sparka av bitarna som ramlar i gatan.

Banläggaren har inte varit snäll på slutet. En massa smala vägar som går hit och dit över åkrarna. En lång pavébro kändes i baken efter 155 mil kan jag garantera. Sedan en farlig pontonbro. Morgonfuktigt stål är snorhalt!

Den sista gryningen

Det kändes som om man aldrig skulle komma fram. Kilometrarna tickade otroligt långsamt på datorn. I utkanten av Nerviano möttes jag av några äldre cyklister som eskorterade oss den sista biten in i mål. Underbart!

”Mille Miglia” är ett verkligt tufft lopp som får PBP att framstå som en söndagsutflykt. Man har lyckats med vägvalet. Vägbeskrivningen och noter var väldigt bra gjorda. Det var till och med mycket pilat. En del vägval var tveksamma ur säkerhetssynpunkt. Man kunde kanske ha valt en lite snällare rutt. Varje etapp för sig var utmanande men när man körde alla, mer eller mindre, non-stop kanske det blev i tuffaste laget. De första 400 platta kilometrarna kändes som en ren transportsträcka. De hade jag klarat mig utan!

Något som blev en stor besvikelse och som absolut måste bli bättre är kontrollerna. Det måste finnas rejält med mat! Man kan inte cykla 160 mil på flugportioner kall risotto! Det måste även finnas energikakor och liknande att köpa så att man har något att äta medan man cyklar. Man bör också kunna köpa enklare reservdelar som däck och slang på kontrollerna. En fotpump att låna vore också på sin plats.

Sovmöjligheterna var också dåliga. En madrass, en filt och en kudde i ett mörkt och tyst rum tycker jag är ett minimikrav!

Så när som på ett par perioder under loppet mådde jag bra hela tiden. Inga krämpor eller andra kroppsliga problem. Drabbades inte heller av någon riktig sömnkris utan hade inga problem med att hålla mig vaken.

Ett par tår på högerfoten är fortfarande avdomnade nu 1,5 vecka efter målgång. Det har hänt förut. Det brukar släppa efter ett par månader.

Så när som på pedalen fungerade cykeln oklanderligt. Växlarna (33-28 som lägst) räckte bra (utom i Betongbacken). Det var väldigt skönt att ha 28 mm däck på den bitvis usla asfalten. SON EDelux lampan var precis lika bra som väntat. Den är fantastisk!