Cykelsnack

Cykelsnack

Om bloggen

I denna blogg skriver jag om cykling, cyklar och cykelteknik

Super Randonée Pyrénées-Pirineos

TurerPosted by Bengt Sandborgh Sun, July 19, 2015 20:45:46

De så kallade ”Super Randonée” (SR) är Audax Club Parisiens senaste tillskott i loppfloran. En SR ska vara minst 600 km lång och innehålla minst 10 000 m klättring. De ska klaras av på max 50 timmar. För de SR som har mer klättring än 10 000 m får man en timme till på sig för varje tillkommande 500 m.


Det som skiljer en SR från andra brevetlopp är:
- De är permanenter, dvs deltagaren bestämmer själv när hen startar.
- Ingen support alls är tillåten, inte ens på kontrollerna. Man ska vara helt självgående.
- Man stämplar inte sitt startkort som vanligt utan verifikationen sker genom att man fotograferar sin cykel lutad mot specificerade skyltar på kontrollställena.


För den som inte kört någon SR kan 50 timmar verka vara väl tilltaget. Det är det inte!


Inför denna säsong var jag sugen på att köra min andra SR (jag och Niklas W körde en 2012). Dels är backträning bra inför PBP och dels skulle jag vara kvalificerad för min andra ”Randonneur 10000” utmärkelse om jag klarade av den. Det finns ca 25 SR världen runt att välja på i skrivande stund. Närmast ligger ”SR Jotunheimen” i Norge men risken för dåligt och kallt väder gjorde den inte så lockande. Mitt val föll på ”Pyrénées-Pirineos” med start och mål i Argelès-Gazost i departementet Haute-Pyrénées (65) i Frankrike. Det kan vara den SR som har mest klättring av alla (15 000 m) men å andra sidan får man då 60 timmar på sig.


SAS kör en sommarlinje till Biarritz med direktflyg från Stockholm/Arlanda som jag valde. Sedan buss, tåg och taxi till hotellet i Agos-Vidalos, 6 km från startpunkten.


Efter ankomst till hotellet på eftermiddagen monterade jag ihop cykeln i korridoren utanför mitt rum. Det var otroligt varmt och fuktigt och jag blev helt sjöblöt av svett. Det var så varmt att eltejpen jag använde för att isolera kopplingen på strömkabeln till baklampan i underröret inte riktigt ville fästa men efter lite strul tyckte jag att jag fick till det. Monterade ihop resten av cykeln utan större problem men när jag testade belysningen funkade ingenting. Varken fram eller bak. Blev lite nervös för utan belysning var start utesluten. Jag hade dock kopplingen i underröret som huvudmisstänkt och när jag kopplade bort kopplingen till baklampan helt (den utgår från en kontakt på framlampan) fick jag i alla fall framlampan att fungera. Så då var det bara att dela ramen igen och isolera kopplingen bättre. Denna gång använde jag silvertejp och det löste problemet.


Dagen innan jag skulle starta körde jag en runda dels för att reka till starten och dels för att testa igenom cykeln ordentligt.

Det blev en del höjdmeter eftersom jag cyklade upp till Hautacam, en känd målgångsort för Touren.

Sedan hittade jag en cykel- och gångväg som gick på en gammal nedlagd järnvägslinje som jag följde in till Lourdes innan jag tog en annan väg tillbaka till hotellet. Eftermiddagen ägnades åt att titta på Tourens prolog tillsammans med en massa andra cyklister i foajén.


Jag hade förstått att samma dag som jag tänkte starta (sön 5/7) gick ett stort motionslopp av stapeln. ”La Pyrénéenne” med många hundra deltagare. Den långa banan, 185 km och 4 klättringar, startade kl 07:00 och den korta, 115 km och 2 klättringar, startade kl 08:00. Eftersom både långa och korta banan började med Col du Tourmalet-stigningen så insåg jag att jag skulle få sällskap från början.
Min cykelväska, som nu innehöll allt annan packning jag inte behövde under cyklingen, fick jag vänligt nog förvara kvar på hotellet.


Jag kommer till startpunkten strax före 08:00. Jag tycker det är lika bra att vänta tills motionsloppsåkarna kört förbi innan startar. Det dröjer inte många minuter innan de första susar förbi. Det gick undan. Det tar nästan 10 minuter innan alla åkare och kvastbilen passerat. Kl 08:09 tar jag första bilden och jag har startat!


Det tar inte lång stund innan jag är ikapp kvastbilen som står och hjälper någon med kvaddat bakhjul. Jag trampar på i mitt tempo och kommer i kapp fler och fler åkare. Det var ju inspirerande så jag tuggar på. Det går ganska snällt uppför hela vägen till Luz-St Sauveur där man svänger vänster och den riktiga klättringen till Tourmalet börjar. På 18 km stiger det 1450 m.

Jag passerar en strid ström av åkare hela vägen upp till passet. I och för sig var det ju de som låg sist jag knäckte men det var lite kul att komma med randonneurcykeln av stål med stänkskärmar och styrväska. Kan tänka mig att mitt ekipage med packning, mat och vatten vägde kanske dubbelt så mycket som deras nakna kolfibercyklar.


På Tourmalet är det kaos med alla åkare som ska rasta och fotografera varandra. Jag tar fort mitt kontrollfoto och rullar utför. I la Mongie tar jag en lite paus och äter en banan innan jag rullar på utför. I Ste Marie-de-Campan börjar nästa klättring. Efter den långa utförskörningen är benen kalla och stela. Rent plågsamt att börja trampa igen. Till nästa kontroll col de Sarrat de Gaye leder en liten slingrande väg. Hyffsat brant på några ställen men inga problem.

När jag kommer ut på stora vägen börjar jag möta motionsloppsåkare igen. Det är de som kör långa banan som precis har klarat av sin tredje klättring. Det har en matdepå på min nästa kontroll Hourquette d’Ancizan. Under utförskörningen möter jag några få åkare och slutligen även kvastbilen.


Nu var det några km plattåka innan nästa stigning upp till Col de Peyresourde började. Får sällskap med en ung fransman några kilometer och jag försöker konversera på min bristfälliga franska. Tror i alla fall att han förstod vad jag var ute på för runda.
Creperiet på passet var stängt för ombyggnad. Lite synd, jag hade sett fram mot en kopp kaffe.
I Bagnères-de-Luchon var det dags för mat tyckte jag men jag hittade inget på min väg genom samhället. Jag hade ingen lust att planlöst åka runt och leta så jag fortsätter. Nu följer jag skyltarna som pekar mot Spanien.

Ännu ett pass på gränsen, Col du Portillion, där jag vilar lite på en bänk. Jag börjar känna mig seg och tom på energi. Jag har nog ätit i minsta laget.
De spanska vägarna var i betydligt bättre skick än de franska och jag rullar på ganska lätt. Hittar en öppen bensinmack och fyller på vattenlagret och köper en läsk och lite godis. Men det var en minimal kiosk så utbudet var klent.


I Vielha hittar jag en öppen hamburgerrestaurang där jag äter loppets första sitta-ner måltid. Det smakade bra och kaffet efteråt ännu bättre. Nu har jag loppets näst högsta pass som nästa mål, Port de la Bonaigua 2072 m. Vägen är bred och fin utan större lutningar så jag kommer upp utan problem.

Klockan är nu strax efter 22 och jag har kört med lamporna tända den sista halvtimmen. Uppe på passet klär jag på mig arm- och knävärmare och sätter på mig reflexvästen och reflexband på vristerna.
Nu börjar en fantastisk nattkörning. Vägen är i perfekt skick med felfri asfalt och mycket tydliga mitt- och kantlinjer. På många ställen är det även räcken med reflexer. Edelux II-lampan lyser otroligt bra. Kantlinjerna och reflexerna syns på ett par hundra meters håll. Det känns som om man var på väg ner för landning på en flygplats ibland. Efter den första brantare delen ner från passet är lutningen nu lagom utför och man mer eller mindre rullar ett par mil utan ansträngning. Det enda som störde idyllen var kor och åsnor som tyckte vägen var ett bra ställe att tillbringa natten på. Det blev några extra inbromsningar…


GPSen varnar för en högersväng men jag missar den i alla fall. Kunde inte tro att det var den smala och branta gränden till höger som gällde med det var det så jag fick vända efter 50 meters felkörning. Nu är det en liten väg igen. Kolmörkt och uppförsbacke. Strax innan kontrollen i Peramera är det en hund som skäller ilsket när jag kommer. Den kommer även utspringande och jagar efter några 10-tals meter. När jag sedan ställer cykeln vid skylten för fotot ser jag hur står på vägen 100 meter bort och blänger efter mig. Inne själva Peramera finns en vattenkälla med dricksvatten. Sitter en stund och vilar och äter av matsäcken. Det är totalt öde i hela byn.


Fortsätter på den lilla vägen som slingrar sig upp och ner hela tiden. I en utförsbacke hör jag plötsligt hovklapper snett bakom mig till höger och en hjort hoppar fram i ljusskenet. ”Det här kommer att göra ont” hinner jag tänka men den är blixtsnabb och jag touchar den bara lite på ena bakhoven. Det hela gick så fort att jag inte ens hann bli rädd. Lite senare var det först en och sedan en till grävling som fick för sig att kuta över vägen precis när jag kom. Nr 2 var väldigt nära och den fräste till och med åt mig!
I noterna varnas för trafiken genom El Pont de Suert.

Kanske på dagen men kl 4 på morgonen är det helt öde. Jag hade riskfritt kunnat ta mig en tupplur mitt på gatan. Hittar en läskautomat så jag rastar några minuter extra.
Precis i gryningen fotar jag cykeln för kontroll 8, Puerto de Bonansa. Nu när det ljusnar ser jag att landskapet är helt annorlunda mot det jag cyklat igenom tidigare. Det är öppnare och inte bergigt längre. Brunbränt jordbrukslandskap.

Jag känner att det är dags för turens första tupplur och kör av vägen ner på en traktorväg och lägger mig ner i gräset, ställer timern på 30 minuter och somnar fort. Men innan klockan piper kommer den en gubbe i en Landrover förbi på traktorvägen och jag samlar ihop mig och fortsätter.
När solen stiger högre på himlen stiger temperaturen lika snabbt. Det blir otroligt varmt. Nästa kontroll (och pass) heter Puerto de Laguarres. Här var det dags för tupplur nr 2 under några träd.


Värmen börjar bli outhärdlig. GPSen visar 36 grader när cykeln stått i skuggan en stund. Solen står också så högt upp på himlen så det är svårt att hitta någon skugga. När jag ser ett ganska stort skjul som lämnar hygglig skugga på marken tar jag tupplur nr 3 där. Det är helt enkelt för varmt för att cykla. I en liten by som hette Los Molinos hittar jag en vattenkran i skugga och jag duschar av mig så gott det går. Fyller alla vattenkärl och sköljer även upp cykeltröjan. Jag vrider bara ur den nödtorftigt innan jag tar på mig den. Det svalkade skönt.

Efter vad som kändes som en evighet kom jag till kontroll 11 San Lorien. I nästa by, Escalona som var lite större, ser jag en krog där det fanns pizza. Härligt att sitta i skuggan och äta tänkte jag men när jag fått pizzan känner jag direkt att jag har vätskebrist. Den smakar inte och jag får tvinga i mig den bit för bit. Typiska tecken på uttorkning…
Jag känner även när börjar cykla att det går segt. Vägen går nu upp igenom en makalöst vacker kanjon, Canon de Aniscla. Vägen gick mer eller mindre på en hylla på sidan om.

Men är helt orkeslös och väljer att gå uppför det är som brantast. Tur man har SPD-skor. Jag dricker en mun vatten var 10-minut men det går som vanligt långsamt att komma i kapp med vätska så länge man fortsätter att anstränga sig. På toppen av stigningen ligger kontroll 12, La Tella. På vägen ner hittar jag en brunn där jag kan fylla på med vatten igen. Jag tog vatten var som helst så länge det inte var märkt med ”icke dricksvatten”.


Vägen till kontroll 13, Gavin, gick segt. Jag valde att gå i många backar där det var som brantast. Klockan är strax efter midnatt när jag fotar cykeln mot ”Gavin”-skylten.
Efter några kilometer kommer jag ner till Biescas och stora A136 norrut mot Frankrike. Nu stiger det hela tiden igen upp mot Col du Portalet. En tupplur tog jag på vägen upp och en på passet. Klockan är 5 på morgonen när jag startar nedfärden. Det är kallt och jag skakar i hela kroppen. Får klämma överröret mellan knäna för att cykeln inte ska wobbla.
Efter en nästan 3 mil utförslöpa är det dags att ta sig an rundans sista stigning, Col d’Aubisque. Den har jag kört både uppför och nedför så jag vet vad som väntar. Precis innan den brantaste biten (13%) tycker jag ett picknickbord ser väldigt inbjudande ut och tar min 6:e och sista tupplur.


Stigningen går förvånansvärt bra och jag är snart framme i skidorten Gourette där jag tar en morgonkaffe. Tyvärr har inte brödbilen kommit än så jag får klara mig utan något tilltugg.


Kockan är 9:30 när jag lutar cykeln mot passskylten. Det blåser hårt på toppen så jag skyndar mig nedåt. Nu kör man ”Cirque du Litor” som är en väg som på många ställen går på en sprängd hylla i bergväggen. Ett par kortare tunnlar finns det också. En kortare stigning och jag är uppe på Col du Soulor och har bara knappt 3 mil utförsbacke kvar.
11:00 tar jag sista bilden och det hela är avklarat. 50 timmar och 51 minuter tog det.


Det är marknadsdag i Argelès-Gazost och allmänt kaos i staden. Försöker hitta någonstans att få lite mat men ger upp och cyklar till hotellet istället. Rummet är klart och jag får checka in i förtid. Resten av dagen och i stort sätt nästa dag också såg ut så här: sova-äta-sova-äta-sova, osv.
Men dagen därpå tog jag en tur på 75 km och 2300 m klättring. Man kan ju inte ligga i koma på hotellrummet med så mycket fin cykling utanför dörren!


Jag använde min nya Tegnér randonneuse (med 622 hjul). Utväxling 46/30 fram och 12-28 bak. Jag hade inga mekaniska problem eller punkteringar. Jag spände bromsvajern fram en gång, det var det enda.


Däck: Grand Bois ”Cypress” Extra Leger, 32 mm
Belysning: SON Edelux ll fram och Compass baklykta.
Bromsar: MAFAC Racer med Kool-Stop bromsgummi. Renoverade med Compass ”hardware kit”.













Super Randonnée de Haute Provence

TurerPosted by Bengt Sandborgh Mon, October 15, 2012 22:06:48

Varför gör man en blixtvisit till Provence en helg i oktober för att cykla en 60-milare? Jo, för Medaljen! Någon gång i början på sommaren blev jag uppmärksammad på att Audax Club Parisien hade instiftat en ny utmärkelse: ”Randonneur 10000”. En snabb genomläsning av kvalifikationsreglerna visade att det enda jag saknade innan jag kunde ansöka var en ”Super Randonnée”. En ”Super Randonnée” är en 600 km lång permanent med minst 10 000 m total klättring som ska klaras av på max 50 timmar. En permanent betyder att den går när som helst. Du bestämmer själv datum och klockslag när du startar. Det betyder så klart också att den är helt utan support från organisatören (förutom vägbeskrivningen och skriftliga råd och tips. Fn finns det två stycken ”Super Randonnée” att välja på. Super Randonnée de Haute Provence med start/mål i Carcès, Provence och Super Randonnée Le Dauphiné Gratiné med start/mål i Grenoble. Valet föll på den förstnämda.
Kraven för att få en ”Randonneur 10000” är att man inom en 6-års period ska klara av:
2 st kompletta brevetserier (200, 300, 400, 600 och 1000 km)
1 st Paris-Brest-Paris Randonneur
1 st BRM 1200 + (Alltså ett minst 1200 km långt annat brevetlopp t.ex Mille Miglia, London-Edinburgh-London eller Super Brevet Skandinavia)
1 st Flêche
1 st Super Randonnée
samt andra randonneurlopp så att man sammanlagt kommer upp i distansen 10 000 km.
Niklas W skulle också vara kvalificerad för medaljen efter en Super Randonnée och fullföljd Cascade 1200. Han var inte svårövertalad för en Frankrikeresa på höstkanten. Det skulle ju vara lite speciellt att få en av de allra första Randonneur 10000 medaljerna som delats ut.
Vår plan blev att flyga ner till Nice, ta en hyrbil de 12 milen till startorten Carcès, montera cyklarna, äta middag och gå tidigt i säng på fredagen. Starta 04:00 på lördagsmorgonen och förhoppningsvis vara tillbaka i Carcès på söndagseftermiddag/kväll för att sedan ta bilen tillbaka till Nice och flyget tillbaka till Stockholm på måndagen. Om vi skulle hinna sova någonting under tak under cyklingen skulle vi göra det efter 40 mil, strax innan Mont Ventouxklättringen.
Planen fungerar perfekt förutom att det var omöjligt att montera cyklarna på hotellet utan det fick vi göra i en liten park några hundra meter bort.


Fredagsmiddagen åts på en uteservering i kortärmat. Så här års är det stor skillnad på klimatet mellan södra Frankrike och Sverige! På promenaden genom Carcès noterade vi lite i förbigående vilken väg vi skulle cykla på morgonen. Vi såg ingen annan väg ut ur byn.
Klockan 03:00 ringer väckarklockan och vi fixar med det sista i cykelpackningen och packar ner allt annat. Övrig packning ska vi förvara i bilen under cyklingen. Så småningom är allt packat och klart och vi rullar iväg för det första kontrollfotot. På detta lopp ska all verifikation på att man varit på kontrollerna ske genom att man fotograferar sin cykel lutad mot diverse specificerade skyltar. Vi cyklar tills vi hittar skylten som visar att här tar Carcès slut. Dvs bynamnet med rött tvärstreck över. Vi arrangerar cyklarna snyggt och prydligt och väntar på att klockan ska bli 4. Då tar vi bilderna, en med min kamera och en med Niklas mobil som backup.


Jag går in i GPSens menyer och letar upp första ”banan” dvs första delsträckan till första kontrollen och trycker ”Kör”. GPSen frågar ”Navigera till banans början?”, jag väljer ”Nej”, jag vet ju att jag är på banans början. När kartbilden kommer tillbaka slås jag ännu en gång av vilken liten färgskillnad det är mellan en röd väg och den aktiva banan. Tycker det är uselt att inte Garmin fixat detta då det är en av de saker det klagas mest över på olika forum.
Jag hade GPSen på min cykel och vårt schema i fickan på styrväskan medan Niklas har färdnoterna i sin samt även en bra Michelinkarta i 1:200 000 som täckte hela rundan. Ett aber var dock att Niklas glömt att sätta fast sin pannlampa på hjälmen innan alla buntband var nerpackade och lagda i bilen så han hade ingen möjlighet att läsa noterna under mörkerkörning.
Vi cyklar glatt iväg och allt känns verkligen kanon. Jag är i mitt älskade Frankrike och cyklar! Vad mer kan man begära? Kilometrarna tickar på och GPSens ”Dist till dest” räknas stadigt ner.
Men efter några mil börjar det kännas konstigt. Det är något som inte stämmer. Jag kan absolut inte se någon skillnad mellan väg och aktiv bana i GPSen. Till slut har jag ingen aning om hur vi ska åka utan vi stannar i ett samhälle för att orientera oss. Vi är på väg D någonting-som-jag-inte-kommer-ihåg. Finns den i färdbeskrivningen? Nej inte någonstans. Vi tar fram kartan och börjar leta. 1:200 000 kartor är rejäla lakan men efter en stund hittar jag ett ortsnamn jag känner igen. Den har vi kört igenom. Då inser vi att vi kört 90 grader fel från start. Istället för norrut har vi kört österut. Mycket svordomar blir det…Det är bara att vända tillbaka för att så snart som möjligt hitta tillbaka till banan. I Aups ansluter vi till rätt väg. Då har vi kört ca 45 km extra och det har säkert tagit 2,5 timme. Surt är bara förnamnet. Vi tröstar oss med att ska vi köra fel är det bäst att göra det när man är pigg och utvilad. Hade det hänt på slutet så hade vi blivit helt knäckta!
Så kan det gå när man är ”säker” på att man är på rätt väg. Man ignorerar totalt alla tecken på att så inte är fallet. ”Konstig GPS” etc, etc. Så här i efterhand är det helt obegripligt!
Vi kommer till första kontrollen ”Source de Vaumale” (km 47) strax före 9 på morgonen. Klättringen har inte varit särskilt ansträngande hit. Vyerna över landskapet är fantastiska. Vi ställer upp cyklarna och tar våra bilder och är snart på väg igen.


Vi kör längs med södra kanten av ”Canyon de Verdon” en djup ravin med en flod i botten. Ännu mer otroliga vyer.


Efter några mil hittar vi en öppen bar stax nedanför Trigance. Tyvärr har dom inget att äta utan vi får nöja oss med varsin grand café. Vi passade även på att plocka av oss det mesta i klädväg. Det började bli sommarvarmt.
Efter Pont-de-Soleils åker vi in i själva ravinen. Det är en makalöst fin cykelväg. Jag bara sitter och skriker. ”Wow, vad häftigt!” ”Kolla där!” ”Nej, titta där uppe är en by! Det är för bara för mycket!”.


Vägen klättrar uppåt i kanjonen, snart ska vi svänga av och ta ”Route de Crêtes” som är betydligt brantare upp till kontroll 2. Strax efter avtaget på D23 kan vi stanna och ta av oss de sista ben och armvärmarna.
Klättringen upp mot passet är brant. Det är väl en halvmil med 10 % lutning. Niklas sackar efter. På en parkeringsficka har en fransman stannat med sin husbil. Han verkar vilja prata så jag stannar. Han berättar att han varit randonneur förut men att han slutat på gamla där. Han är mycket imponerad av min cykel efter ”la tradition Francaise”. Det är de bästa cyklarna för randonnée säger han. Han blir lite konfunderad när jag berättar att den är amerikansk.
Klockan 12:20 tas bilderna vid kontroll nr 2 ( km 104). Vi sitter en stund i skuggan och vilar. Niklas tycker backen var jobbig och var mycket nära att börja gå ett par gånger.


En lång utförskörning på smal väg med dålig asfalt börjar direkt efter passset. Jag förstår rådet från organisatören att inte köra den nedfarten i mörker.
När vi kommer upp på stora vägen igen är det hög tid för mat. I La Palud-s-Verdon hittar vi en restaurang och kan ta loppets första riktiga måltid. Redan här konstaterar vi att vi inte kommer att ha tid att sova någonting. Det går väldigt långsamt i alla backarna. (Vi hade knappt 20 km/h i rullsnitt!).
Det rullar på först över Col d’Espinouse ( km 170) och sedan över Col de Fontbelle (km 210). Ingen av stigningarna extremt branta utan vi kommer upp utan problem även om det tar tid.
Någonstans mellan Espinouse och Fontbelle, i en lätt utförslöpa, ser vi två tonårsflickor som går arm-i-arm på vänstra sidan av vägen med ryggarna mot oss. Precis innan vi passerar börjar dem svänga av åt höger och det är inte många decimeters mellanrum när vi svischar förbi i 35 km/h. Jag hinner höra hur den ena tjejen kipper efter andan av överraskningen. Lite längre ner står vad jag gissar var deras föräldrar och skakar på huvudet. Undrar om det var åt oss eller åt flickorna?
Klockan är strax före 19 när vi knäpper bilderna på Col de Fontbelle. Niklas säger han behöver en tupplur så vi lägger oss ner. Men det är väl kallt här på 1300 meters höjd i skymningen så det blir inte många minuter innan vi rullar utför mot Sisteron, ett större samhälle. Där ska det ätas middag.
Vägen ner från passet är smal och krokig samt saknar mitt och kantlinjer. Även om SON Edelux lampan ger bra och kraftigt ljus är käglan smal. När man svänger i hårnålarna är innerkanten helt mörk. Det är otäckt och vi får ta det betydligt långsammare än om det hade varit dagsljus. Den pannlampa jag har hjälper inte mycket. Den är svagare än Edeluxen och ljuset från den liksom dränks.
I Sisteron äter vi varsin pizza och lyckas även få restaurangen att göra oss varsin skink och ost-baguette som färdkost inför natten. Inslagna i plast är de också.
Nästa kontoll är St Etienne-les-Orgues (km 267). Det var en någorlunda platt sträcka. Vi blev dock räddade av GPSen då vi missade avtagsvägen till D951 från den större N85. ”Off Course” alarmet skrek högljutt!
Nu hade vi en lång stigning upp till Montagne de Lure. Ca 1000 höjdmeter från byn till toppen. Som vanligt glider jag ifrån Niklas uppför men när jag stannar för att fixa med något kör han om mig. Efter någon kilometer ser jag att han stannat och sitter på vägkanten. ”Vad händer?” frågar jag. ”Jag måste ta en power napp. Jag har kämpat i en timme nu men det går inte längre”. Jag blir lite ställd för jag har inte ens tänkt tanken ännu.
Vi tar på oss GoreTex-jackorna och lägger oss i gräset 30 cm från asfalten. Timern i Niklas mobil sätts på 30 minuter. Jag är inte säker på att jag somnade men Niklas snarkade friskt.
Vi kommer iväg igen och jag knetar på. I GPSen kan man se hur antalet höjdmeter sedan förra kontrollen stadigt ökar. Snart är jag upp på passhöjden och hittar skylten. I beskrivningen heter kontrollen Col du Pas de la Graille (km 288) men det har sedan dess kommit till en skylt på högsta punkten Montagne de Lure ca 1700 meter över havet. Det är valfritt om man tar fotot på nya skylten eller den gamla.
Jag är åtskilliga minuter före Niklas på toppen och sätter på mig mer kläder och väntar i lä bakom skylten. Det blåser snålt på toppen. Hjälmen sitter på skylten med pannlampan blinkande rött så Niklas inte missar mig.
Klockan är strax för 02.00 när Niklas är uppe och vi tar bilderna.


Nu har vi ännu en lång, 25 km, utförskörning på smal omålad väg. Det känns som om det tar en evighet. Vissa svängar och några små broar är så lika varandra i mörkret att man kan svära på att man kört i en cirkel.
Jag missar en vänstersväng grovt och hinner tänka att nu är det klippt. Men som tur var är det grus där asfalten tar slut och inte ett stup eller klippvägg.
Jag kommer före Niklas utför också. Kommer fram till att det är korkat att komma ifrån varandra utför. Om han kraschar bakom mig hur ska jag märka det? Jag har ju ingen större lust att vända uppför igen för att leta. Väntar in Niklas och låter han ta täten utför.
Det är skönt att komma ut på en större målad väg och vi tuffar på i natten. Efter en stund märker jag att Niklas är borta igen. Väntar en lång stund men vänder tillslut tillbaka för att leta. Efter någon kilometer möter jag honom, han har haft turens enda punktering.
Nu är det min tur att känna mig sömnig. Det är dags för power napp nr 2. Timern i mobilen sätts på 30 minuter igen. Det sista jag känner innan jag somnar är några glesa regndroppar. När timern ringer dropper det lite igen. ”Vakna Niklas! Din våta dröm har slagit in! Det regnar!” ropar jag.
Men det regnar inte mycket. Några spridda droppar då och då. Knappt så vägen blir blöt.
Mer klättring till kontroll nr 8 Col de Macuègne (km 344). Hinner lägga mig ner några minuter innan Niklas kommer dit. Snabba foton och vi rullar vidare till nästa pass och kontroll, Col de Fontaube (km 368). Nu är klockan 07.45 och det är ljust igen. 30 km till Malaucène (km 398), kontrollen innan Ventoux, där vi tänker äta frukost. Det är för en gång skull lättåkta kilometrar och vi är snart framme. Nu är Niklas före och han bara dundrar förbi byskylten utan att stanna för bild. Nåja det finns ju skylt när man åker ut ur byn också.
Vi går till den ena baren efter den andra för att hitta någon som servarar något ätbart. Niklas vill ha en macka men jag är inte sugen utan köper bara en kaffe och äter av matsäcken.


Det är dags för Mont Ventoux! En av de tuffaste stigningar som finns. På 21 km från Malaucène till toppen stiger det 1600 meter. Det kryllar av cyklister i Malaucène som alla är på väg upp. Det är bara vi som har randonneurcyklar med packning. Nästan alla andra har nakna kolfibercyklar.
Backen börjar ganska snällt med mellan 5 och 8% stigning. Det finns kilometerskyltar som anger avstånd till toppen, höjd över havet och snittlutning under nästkommande kilometer. Efter några kilometer blir det jobbigare. 10%, nästa kilometer 12 %. Det går tungt! Man sitter och spanar efter nästa skylt och försöker spännt läsa procenten på nästa kilometer. 11,5%! Lutningen håller sig runt 10 % i nästan 5 km innan det lättar lite. 8% känns som rena återhämtningen!
Efter 15 km är det relativt platt innan vägen vänder 180 grader och det börjar stiga igen. En av de otaliga motorcyklister som körde upp och ner längs vägen har krockat med en bil och sitter och blir omplåstrad i vägrenen. Köra motorcykel som en dåre upp och ner för Mont Ventoux i blåjeans, hur klokt är det?
När vi kommer högre upp försvinner träden och vi är uppe i Ventoux berömda månlandskap. Det börjar blåsa kallt och jag stannar för att sätta på mig vindvästen och armvärmarna. Niklas tuffar på.
När jag närmar mig observatoriet och toppen kör jag i moln och sikten är max 100 meter. Hittar Niklas i lä bakom en mur. Jag slänger mig ner på marken och vill bara dö. Sitter och skakar och hostar medan jag klär på mig ännu mer kläder. Jag kan inte sluta muttra: ”Det var det värsta jag varit med om.” ”Vilken jävla backe,” ”Fy fan vad slut jag är” osv osv. Jag låter säkert som en vinylplatta som hakat upp sig! ”Jag tycker inte det var så farligt” säger Niklas. Det var nära han fick en smäll!


Efter plåtning rullar vi ner några meter till restaurangen och en välförtjänt lunch. Det var otroligt skönt att sitta inomhus i värmen och äta lagad mat.
Innan nedfärden klär vi på oss allt vi har i klädväg. Det är bara ca 10 grader varmt. Vi rullar nedför. Trots alla kläder fryser jag så jag skakar vilket så klart får cykeln att vobbla. Jag får lov att klämma överröret mellan knäna för att det ska sluta.
Det är minst lika brant denna väg och man kommer blixtsnabbt upp i 60 km/h när man släpper bromsen. Det tar inte många minuter ner. Det första vi får göra nere är att klä av oss allt igen. Det var säkert 15 grader varmare nedanför berget.
Vi är nu nere på 500 meters höjd och har ännu en stigning på 500 meter till nästa kontroll, Col des Abeilles (km 453). Klockan är 16:00 när vi tar bilderna.
40 km till Banon som är nästa kontroll. Lång och enkel utförskörning sista 8 km in till byskylten. Vi hade hoppats på att hitta en öppen restaurang för middag i Banon men vi hittar ingen. Vi vilar lite i en busskur där det även finns en vattenkran. Niklas går iväg och leter efter något att äta men jag har kvar av matsäcken. Passar på att ringa hotellet och berätta att vi är sena. Får koden till ytterdörren och löfte om en rumsnyckel på disken när vi kommer. Jag ringer även till organisatören och berättar hur det går.
I skymningen kommer vi iväg. I nästa by, Forcalquier, hittar vi en öppen restaurang och vi äter ännu en måltid. Jag dristar mig till att beställa en liten öl till maten. Får en Fischer 33 cl flaska, 6 % alkohol. Lite starkare än vad jag räknade med. Servitrisen frågade om vi skulle fortsätta cykla i kväll. ”Ja, vi har bara 100 km kvar” säger vi. ”Bara” sa hon.
Efter passagen av motorvägen A51 gick rutten in på små bondvägar. Under en pause i en korsning kommer en bil förbi. Den saktar in och man frågar genom rutan om vi har några problem? Vi tackar och säger att allt är ok. Vi konstaterar att om en bil hade stannat mitt ute på bonnvischan, mitt i natten i Sverige hade det inte varit en vänlig fråga som kommit ur rutan utan hånfulla tillmälen och kanske en och annan ölburk. ”Je t’aime la France”!
Vägen går upp och ner hela tiden. Det tog en evighet till näst sista kontollen i Allemagne-en-Provence (km 562). Konstigt bynamn: ”Tyskland i Provence”. Glömde dem något efter kriget, kanske?


Småvägarna fortsatte efter kontrollen. Samma berg och dalbana. Jag känner helt plötsligt att jag sitter och nickar till i sadeln. Skallen liksom exploderar och jag har minnesluckor. Dags för power napp med andra ord. Det sista Niklas frågar är ”Har du ställt timern?” ”Nä”, svara jag och somnar.
Vaknar utan att frysa som som en hund. Det var fortfarande mycket solvärme kvar i marken. Väcker Niklas. ”Hur mycket är klockan?” frågar han. ”Kvart i ett”. ”Oj, hur länge har vi sovit egentligen?” Jag har senare räknat fram att det blev ca 1 timme.
De sista milen rullar på lätt och fint. Det går nämligen utför 350 höjdmeter på 25 km.
Klockan är 02:23 på måndagsmorgonen när vi lutar cyklarna mot Carcèsskylten och det hela är över. Inklusive felkörningen visade GPSen att vi cyklat 655 km och klättrat 11 266 meter.


Under loppet sa både Niklas och jag att det här är ett lopp vi inte kommer att köra igen. Det är för tufft. Men nu en vecka efterår har vi båda ändrat oss. Vi är väldigt sugna på att köra rundan igen! Utan idiotiska felnavigeringar och med den erfarenhet som premiärturen har givit är vi säkra på att det kommer att gå både fortare och lättare. Jag har alltid upplevt att backiga rundor är jobbigast första gången. Den andra gången vet man precis vad man har att vänta sig och det kommer inga överraskningar. Man är helt enkelt bättre mentalt förberedd.
Jag hade 32/28 som lägsta utväxling, Niklas 33/28. Båda har vi konstaterat att nästa gång ska vi ha lättare växlar!
En Super Randonnée är en mycket tuff uppgift. Varken jag eller Niklas hör till de långsammaste svenska randonneurerna. Ändå tog rundan drygt 46 timmar med minimalt med sömn. Utan felkörningen kanske vi hade klarat av den på 44. En normalsvensk (platt) 60-milare klarar vi av på 24-26 timmar om vi skippar sömn.
Det är klart att man tjänar några timmar om man kör under den ljusare högsommaren, det går alltid långsammare i mörker. Men ändå, man måste höra till de starkare cyklisterna för att klara av en Super Randonnée.

Länk till mer information: http://super-randonnee-de-haute-provence.blogspot.se/

Rutten: http://www.openrunner.com/index.php?id=156439

Banprofilen: http://super-randonnee-de-haute-provence.blogspot.se/search/label/E.%20Profil%20-%20PROFILE

Cascade 1200

TurerPosted by Bengt Sandborgh Sun, September 30, 2012 18:46:57

Här kommer en synnerligen försenad rapport från Cascade 1200 loppet i somras. Något att läsa i höstmörkret blir det i alla fall.


Det är alltid bra att ha ett mål med träningen och cyklandet. I randonneurvärlden är det 120-mils (eller längre) lopp som räknas till säsongens höjdpunkter. I år föll valet på Cascade 1200, C1200, ett lopp som arrangeras av Seattle International Randonneurs (SIR), med start och mål i Monroe, WA. Monroe ligger ca 5 mil nordost om Seattle. C1200 har körts vartannat år sedan 2006. Årets upplaga var med andra ord den 4:e. Loppet är upplagt som ett ”anpassat audax”-lopp med fasta dagsetapper och bagageforsling mellan övernattningskontrollerna. Det är samma upplägg som Örebrocyklisternas 100-milare och Super Brevet Scandinavia. Det går så klart att köra non-stop men då kan man inte räkna med att kontrollerna är bemannade (efter dag 1). Årets C1200 kördes med gemensamhetsupplägget av 78 av de 80 startande. De 2 som körde utanför var Jan Heine och Ken Bonner, två kändisar i randonneurvärlden. Ken med egen följebil, Jan helt utan support.


Jag lyckades locka med mig Niklas W på resan. Vi var oroliga för att loppet skulle bli fulltecknad fort eftersom max antal deltagare var 100. När loppet öppnade för anmälningar hängde vi på låset och var bland de 10 först anmälda. Som ni ser ovan var vår oro obefogad.


Vi flög till Seattle via Reykjavik med Icelandair. Med det bolaget fick vi både lågt pris och kortast restid. En annan fördel var att man fick ha 2 väskor à 23 kg med på biljetten. För min med S&S kopplingar försedda cykel innebar det inga extrakostnader för cykeltransporten. Kostnaden för Niklas vanliga cykel var inte heller den särskilt hög (56 dollar enkel väg). På ditresan lyckades Niklas charma incheckningspersonalen så att de tog cykeln som väska nr 2, dvs gratis. Det är alltid samma lotteri när man flyger med cykel, ibland vinst, ibland förlust.


Passkontrollen när man reser in i USA är känns alltid nervös. Men när min tjänsteman efter lite allmänna frågor räckte tillbaka passet med ett stort leende och ett ”Welcome to America!” kändes allt riktigt bra.


SIR hade fixat hämtning på flygplatsen. Efter lite letande hittade vi Doug och hans med släp försedda Subaru. Det skulle varit en tjej från Storbritannien med också men hennes flyg hade krånglat så hon var försenad. Efter en trekvarts bilresa var vi framme vid vårt hotell i Monroe. Efter att tagit rummet i besittning gick vi tvärts över gatan till en restaurang och åt en kanongod hamburgare.


Nästa dag var det cykelbyggande och provcykling på programmet. Niklas hade valt att i princip montera ner allt utom hjulen i beståndsdelar så jag var klar betydligt fortare. Vi körde en runda på ett par mil för att kolla att allt funkade som det skulle.


Nästa dag regnade det, vi ställde in vår planerade cykeltur. En koll av väderleksutsikterna för de närmaste dagarna gjorde oss lite betänksamma. Det skulle kunna bli kallt och blött. Vi inser att vi nog har tagit med oss för klena helhandskar hemifrån. Som tur är finns en jättestor ”Fred Meyer” stormarknad inom promenadavstånd. Här hittar vi på fiskeavdelningen fodrade neoprenhandskar för $14,99 som det inhandlades 2 par av. Affären hade även ett gigantiskt utbud av alla upptänkliga ”bars” som finns. Vi kompletterade vårt lager.


På eftermiddagen när vi var tillbaka på rummet ringde (hotellets) telefon. Det var en gammal cykelbekant från Super Brevet Scandinavia 1997 som ringde. Han stod nere i receptionen! John Wagner är en av grundarna till SIR och även till Randonneurs USA. Han har dock tvingats sluta med cykel pga knäproblem på äldre dagar. Gamla SIR kamrater hade hört av sig till honom och berättat att några svenskar skulle delta i C1200.


Efter incheckning och cykelinspektion senare på eftermiddagen gick John, Niklas och jag ut och åt. John lovade att komma tillbaka till Monroe efter loppet för att träffa oss och andra gamla bekanta igen.


Lördag morgon (Midsommardagen) 06:00 går starten. Det är helblött på marken och regnet hänger i luften men uppehåll just då. Efter några hundra meters trevande cykling är det en åkare som sätter upp ett högre tempo, Jan Heine. På sin (nytillverkade) René Herse 650B och i den blå Seattle Randonneurs ylletröjan var det inte svårt att känna igen honom. Efter några kilometer har det bildats en tätgrupp på ca 20 cyklister. Här finns förutom Jan H även Chris Ragsdale, 5:a PBP 2011 på 44:36 och Ken Bonner, en mycket erfaren kanadensare samt vi två svenskar.


Vid den första branta backen försvann Ragsdale och några till. Det var vi som blev avhängda! Vi hängde i vår tur av Heine. Niklas, jag, en annan kanadensare och en kille från Arizona bildare en kvartett som höll ihop till första kontrollen i Cumberland (km 86). Här hade SIR en bemannad kontroll under ett partytält. Medan vi åt lite kom Heine förbi. Han klickade knappt ur pedalerna utan rullar iväg så snart han stämplat sitt kort. Jag snackar med kanadensaren Stephen och Russ(el) från Arizona. Vi kommer överrens om att hålla ihop och vänta på varandra vid punkteringar etc.


Vi rullar iväg och kommer snart ikapp Jan Heine igen. Jag cyklar bredvid honom och vi snackar en hel del. Han pratar engelska med tysk accent (tänk Schwarzenegger!). När en bil tutar ett ”far-åt-helvete-era-idioter” tut, vinkar jag överdrivet glatt och trevligt till den. ”Don’t do that. They can be armed!” säger Jan. ”Welcome to America”.


Snart börjar det regna. Som vanligt är det ingen som törs säga till om regnjacka. När vi äntligen stannar för klädselförstärkning är vi rejält blöta. Heine har ingen regnjacka med sig. Han har ju ylletröja….


Strax innan andra kontrollen får jag punka bak. Att stå i forsande hällregn och fixa med det är ingen höjdare. I Eatonville (km 152) är det en obemannad kontroll, dvs fri stämpling. Vi äter varsin macka på ett fik innan vi fortsätter i det tilltagande regnet. Heine har i vanlig ordning knappt stannat och vi har sett det sista av honom.


Jag har snart en punka till bak. Nu hittar vi stenflisan som satt kvar i däcket. Under den här etappen gick det mest långsamt uppför hela tiden. När vi passerat toppen och börjar nedkörningen mot den tredje kontrollen, Packwood (km 225) spricker det upp, det slutar regna och solen tittar fram. Stephen och Russ har försvunnit framåt. Tror vi hade någon punka till. I Packwood slickar vi våra sår på en bensinmack.


Nu har vi White Pass att besegra på väg till nästa kontroll. Det är bara att lägga ner kedjan på lilla klingan och gneta på. Efter ett tag kommer jag ikapp Stephen och Russ. De hade tagit en längre matrast i Packwood. Niklas har inte årets bästa ben denna dag och jag får vänta på honom på toppen av passet. Sedan väntar en lång utförskörning ner till den fjärde kontrollen, Clear Lake (km 274).


Denna kontroll var bemannad av SIR och de vanliga partytälten var resta. Det var bara att slå sig ner i en fällstol och beställa mat!


Efter att ha rundat Clear Lake med lite upp och ner kommer vi ut på stora vägen igen och utförskörningen till dagens sista kontroll i Naches (km 330) fortsätter. Otroligt vad stark man känner sig när det lutar lätt med! Kommer fram till Naches ca kvart i nio på kvällen. Fortfarande så pass ljust att jag aldrig behövde tända lyktorna. Jag kom dit som den 15:e åkaren.


Övernattningskontrollen var i Naches Middle School med övernattning på gympasalens golv. (Liggunderlag och sovsäck skulle medföras). Efter en skön dusch och en mycket riklig och god middag lappade jag mina två slangar innan det var dags att hoppa i sovsäcken.


Efter frukost och packning av övernattningsprylarna började vi cykla vid 6-tiden på morgonen. Dagens första etapp till den sjätte kontrollen, Lodegepole (km 403) gick lätt uppför hela tiden. SIR hade lyckats gömma kontrollen så vi åkte några 100-meter för långt innan vi insåg vårt misstag. Denna kontroll var bemannad. Mark Thomas, ordförande i RUSA, var en av kontrollanterna. Vi fick återigen fullservice med snacks, kaffe och mackor.


Sedan var det bara att vända tillbaka samma väg ner till Naches igen. Vi passerade Naches och fortsatte till den sjunde kontrollen i Fruitvale (km 498). Det var en markant ändring av både natur och temperatur efter Naches. Nu blev det varm, platt, torrt och bart. Vi var definitivt på östsidan av Klippiga Bergen, här började prärien. I Fruitvale blev en Starbucks vårt stämpelställe.


Sedan passerade vi Yakima, som är ett ganska stort samhälle, på en gång och cykelled, Yakima Greenway trail. Efter Yakima körde vi en lång sträcka på en större väg. Vi fick hålla oss i vägrenen. Där var som det brukar vara i Amerika mycket skräp och däcksrester. Vilket innebar ett par punkteringar till. Niklas lyckades även köra på en sk Goathead. Det är frukten från ett ogräs som är cykeldäckens fiende nr 1.
Strax innan passeringen av Columbia River låg en rastplats med toaletter och en läskautomat. Här var det riktigt hett, ca 30 grader. Vi rastade en stund, släckte törsten och fyllde våra flaskor.


Första vägnoten efter flodpassagen såg ut så här: ”Road L SW (first right on SR-243; yes, up that hill!)” En kort tvärbrant backe upp från floddalgången reste sig som en vägg.


Kontroll nummer åtta, Mattawa (km 603), hade SIR satt upp på en blåsig grusplan i anslutning till en bensinmack. En liten kille från byn var med hela tiden och hjälpte till.


I den tillagande skymningen hade vi nu bara ca 6 mil till dagens sista kontroll och övernattningen i Quincy (km 668). Hade ytterligare en punktering. Det var punkan från helvetet där allt krånglade. Lyckades bryta av ventilen på slang nr 1 och fick göra om allt från början. Det är inte lätt att mecka cykel när man är ute på den trädlösa prärien. Det finns inget att luta cykeln mot!


Lysena fick slås på för de sista kilometrarna in till Quincy High School där kontrollen var inhyst. Även idag var vi bland de första 20 i ”mål”.


Den tredje cykeldagen startar gråmulen, blåsig och med betydligt lägre temperatur än dagen innan. Efter några mil börjar det droppa lite mer och vi stoppar i ett litet samhälle för att sätta på oss jackorna. Jag äter en banan och letar efter en papperskorg utanför fiket där vi står att lägga skalet i. Det finns ingen så jag lägger skalet under en buske istället. Då flyger en dam ut genom dörren och skäller ut mig. Amerika är märkligt. Inga papperskorgar utanför affärerna. Enormt mycket skräp i diken och på vägkanter, men lägger man ett bananskal under en buske blir man utskälld!


Dagens första kontroll, loppets tionde, Dry Falls (km 738), är bemannad med personal från SIR men de stämplar inte. Man får skriva svaret på en fråga i stämpelkortet istället. Frågan var ”Vad finns det för sorts parkering vid infarten?” Svaret (som gavs av SIRs personal) var ”Husdjur” (pets). Vi förstod aldrig vitsen med detta förfarandet.


Dry Falls är en naturformation som skapades av ett enormt vattenfall i samband med att inlandsisen drog sig tillbaka för några hundratusen år sedan.


Nästa etapp till Mansfield (km 785) var seg. Vi börjar verkligen längta till skogen igen. Vi är mätta på de enorma vidderna med jättestora konstbevattningsanläggningar. Här var det åter en bemannad kontroll med mycket att äta.


Benet till den tolvte kontrollen Mallot (km 856) var relativ lättåkt med en lång fin utförslöpa ner till Brewster och passage av Columbia River (igen). Sedan gamla WA-97 till kontrollen. Även den bemannad och vi fick rikligt med skaffning.


Nu var det dags dagens sista etapp till övernattningskontrollen i Mazama (km 940). Här skulle vi passera över Loup Loup Pass. Det var en lång stigning som kändes i benen. På kontrollen innan hade det diskuterats om Loup Loup eller Washington Pass (som vi tog sista dagen) var jobbigast. Då hävdades Washington med både Niklas och jag är överrens om att Loup Loup var ”värst”. På toppen återsamlas vi och tar lite foton. Sedan väntade en lång härlig utförskörning. När det plattades ut igen hade himlen mörknat och snart var regnet över oss.


Vi kom fram till Mazama strax efter 8 på kvällen. Här bodde vi på ett guest house i vanliga hotellrum. Jag, Niklas, Stephen och Russ delade på ett stort rum. Efter dusch och ombyte satt vi länge och åt mat och snackade i matsalen. Fick låna en telefon som det gick att surfa på och kunde kolla hur det gick för Gunnar i RAAM. ”Official Finisher”! Så imponerande!


Sista dagen var det väckning i ottan. Eftersom årets C1200 var 1200 km och inte 1240 som tidigare hade SIR kommit på att tidsgränsen var 90 timmar och inte 93. Man ville vara säkra på att även den långsammaste skulle hinna tillbaka till Monroe i tid så det var tidig start som gällde. Trots den tidiga timmen hade en restaurang i närheten ställt upp med all personal och fixat en amerikansk frukostbuffé av det mer påkostande sorten. Det fanns allt och lite till.


Klockan är inte mycket mer än 4:30 när vi rullar iväg i mörkret. När det ljusnar har jag ännu en punktering. Är så förbannad på däcken jag valt till denna runda att jag skickar det med en svordom ut i skogen och lånar Niklas reservdäck. (Mer om punkteringar senare).


Washington Pass-stigningen är inte särskilt brant. Vi fyra tuggar på, alla i eget tempo. Idag är jag sist. När jag närmar mig de sista knixarna innan toppen övergår det lätta duggandet till mer ihållande regn och det är dags för Gore Tex jackan. På toppen (1670 m öh) är det plus 2 grader och regn. Den nästan 7 mil långa utförskörningen ner till Newhalem är bland det värsta jag gjort på cykel. Jag fryser så jag skakar vilket gör att hela cykeln wobblar. Glasögonen immar igen fullständigt så att man inte ser ett jota. Medan fingrarna fortfarande funkar att bromsa med får man lov stanna och köra åkarbrasa några minuter för att få tillbaka lite värme. Utan fiskehandskarna hade jag dött! Det var riktigt misär.


Jag träffar åter Niklas eftersom han valt att vänta på mig. Vi rullar vidare i eländet. När vi kommer till Newhalem tvekar vi lite om vi ska stanna och rasta en stund men Niklas vill köra på till kontrollen i Marblemount (km 1058) för att slippa en extra ”start”. Dit har vi bara 15 km lätt utför så det går fort och enkelt. Det regnar dock hårt hela tiden. Men nu när vi är lägre ner är det inte lika kallt i alla fall.


I Marblemount stämplade vi på en minilivs. Det var nästan som hemma, blöta randonneurer som sitter på golvet och käkar.


Vi fortsätter mot dagens andra kontroll i Granite Falls (km 1166). Någonstans längs vägen slutar det regna och vi kan ta av oss Gore Texen. Vi släpper Stephen och Russ, Niklas och jag blir ensamma. På min önskan tar vi en extra rast på en busshållplats och käkar lite bars och stretchar. När vi ska rulla igen är mitt framdäck tomt. Uppgiven byter jag slangen.


I Granite Falls tar vi McDonald’s till hjälp för mat och stämpling. Det var skönt att sitta vid ett bord och äta. Stephen och Russ är redan där och väntar på oss.


Bara 35 kilometrar kvar till Monroe och målet. Det känns bra och vi tar ett lugnt och städat tempo hela vägen. Jag räknar om avståndet kvar till miles och ropar ut ”20 miles kvar, 10 miles kvar” osv. Russel är för trött för att orka räkna om kilometrarna själv. Klockan 18:12 stämplar vi för sista gången. Vi fyra får samma tid. Bara 10 åkare har gått i mål före. Totalt blev 57 deltagare godkända på 1200 km loppet och 2 st på 1000 km varianten. 21 DNF.


Efter målgången sitter vi länge i det konferensrum som är loppets central och snackar. En strid ström av pizzor levereras hela tiden och det finns en jättestor kylväska full med en massa spännande ölsorter. Med andra ord, vi har det bra!


Loppet och arrangemanget får med beröm godkänt. Jag kan verkligen rekommendera ett deltagande. Staten Washington erbjuder mycket fina cykelvägar och en fantastisk och omväxlande natur. Amerikaner är mycket trevliga och hjälpsamma. Amerikanska cyklister är ännu trevligare! Den entusiasm som funktionärerna visade var verkligen uppskattad. Att vädret i Washington kan vara ombytligt fick vi erfara. Men som svensk randonneur är man van vid det mesta.

Loppets upplägg med fasta dagsetapper ger en helt annan upplevelse än PBPs non-stop cyklande. När det är regn och rusk är det skönt att veta att man har rena torra kläder som väntar i väskan när dagen är över. Det blir inte heller samma hets och stress på vägen och kontrollerna. Det är ju meningslöst att komma fram tidigt till dagsetappmålet. Det finns ändå inget att göra där.


Punkteringarna: Eftersom vägarna i Amerika är skräpigare än vad våra svenska är får man fler punkteringar. Det visste jag sedan PAC Tour 2008. Jag hade valt att använda Challenge Parigi-Roubaix däck för första gången. Det blir även den sista. Olle (Jansson) hade sagt till mig någon gång för länge sedan att dessa däck är jättesköna och lättrullande men att man nog får räkna med lite fler punkteringar än med andra däck. Jag trodde att så stor skillnad kan det väl ändå inte vara, de var ju dessutom fabriksnya. Men det var det…. Jag tror jag hade 6 punkteringar. Niklas hade något liknande trots andra däck (Grand Bois 28 mm). Stephen och Russ hade kraftigare däck i ”Super Extra Gatorskin” utförande. De hade betydligt färre punkteringar.


Dagen efter loppet äter vi en gemensam frukost på restaurangen tvärs över gatan. John har kommit tillbaka som han lovade och har tagit en större bil denna gång. Så när allt är packat och klart får vi skjuts till det hotell vi bokat inne i Seattle. Nu ska vi vara vanliga turister ett par dagar innan vi åker hem till Sverige.

608 km solo i ruskväder

TurerPosted by Bengt Sandborgh Mon, June 04, 2012 22:30:22

Inför årets 60-milare från Täby var väderprognosen stabil och usel. Det skulle bli regnigt, kallt och blåsigt. Det enda tveksamheten verkade gälla hur långt västerut som regnet skulle finnas.

Det flesta aspiranter valde klokt nog att avstå, inför lördagsmorgonen fanns det 4 anmälda. Men jag hade pratat med Johan (Mölleborn) så jag var fullt medveten om att det mest var en ”utifall-att” anmälan.

Själv kändes det som om jag i alla fall ville försöka och jag började fundera på klädsel och packning. När lördagen närmade sig hade jag börjat se fram mot utmaning med skräckblandad förväntan. Min plan var att ha mycket mat med mig så att jag skulle slippa längre stopp. Det är ju efter varje stopp som man fryser om man är blöt. Jag hade 8 flaskor Resource, 8 bars och 4 bananer med mig.

Klädseln var inte så svår att bestämma sig för. 2010-års 40-milare gav mycket erfarenhet. Det svåraste är händerna. Jag packade ner 5 olika par handskar. Diskhandskar, stickade fingervantar, långfingrade cykelhandskar, neoprenhandskar och vanliga kortfingrade. Övrig klädsel i påklädningsordning: cykelbyxor (Assos), knävärmare (Nalini), Icebreaker yllestrumpor, tights i ”Roubaix” material (Assos), långärmad ylleundertröja (Icebreaker), armvärmare (Craft) och kortärmad yllecykeltröja (Icebreaker). På huvudet hjälmmössa + hjälm. GoreTex jacka och/eller vindväst som ytterlager. GoreTex skoöverdrag.

Min cykel är ju en verklig ”all weather, all day” cykel så den var klar och beredd. Jag hade nog inte försökt mig på detta stolleprov utan en riktig randonneuse med rejäla stänkskärmar och egolapp.

Lördagsmorgonen bjuder på lätt duggregn. Cyklar med bara vindväst till Klubbstugan. Torbjörn är den enda av de anmälda som dyker upp. Vi känner varandra så pass att vi båda är klara över att något sällskap av varandra skulle vi inte få. Det skulle bli solo 60-milare för oss båda. På ett sätt tyckte jag det var en lättnad. Inga andra att ta hänsyn till och ingen som måste ta hänsyn till mig. Sprut från skärmlösa cyklar skulle jag också slippa!

Jag hade Torbjörn på rullen ända till Mörby. Där stannade han och tog på sig mer kläder. Jag rullade vidare och tog mig till Botkyrka kyrka innan duggregnet hade tilltagit så pass att det var dags för GoreTex + diskhandskarna.

Kort kaffestop i Järna innan jag vände nosen västerut mot Flen. Där kom motvinden. Hård och obarmhärtig. Jag la ner kedjan på lilla klingan (där låg den kvar de nästa 30 milen!) och tuggade mig sakta men säkert mot nästa kontroll. Det regnade, men inga skyfall, jag höll mig någorlunda torr.

Får ett meddelande från Torbjörn som säger att han tvingas bryta. Han hade för lite kläder och händerna var nu så stela ett det inte gick att växla längre. (Han cyklade i alla fall via Strängnäs till Enköping där han blev hämtad.)

Hjälmaren var ett rytande hav. Riktigt dramatiskt. När jag svängde norrut vid Lännäs fick jag fruktansvärd sidvind, jag höll nästan på att blåsa i diket i de värsta körarna.

Det blev en pizza i Fellingsbro som vanligt. Hade tänkt åka ända till Gränges utan lagad mat men insåg att med min fart skulle allt vara stängt när jag kom fram.

Efter Lindesberg när jag kom ut på rv 50 var det dags att slå på lamporna. Backarn var samma som tidigare men där i norrsluttningarna var man i alla fall i lä! Motvinden var fortfarande helt vansinnig.

Undrar vad de fåtaliga bilisterna tänkte när dom såg en ensam cyklist ute på vägen i mörker och skitväder? Eller kanske inte…

Jag vet att när man ser skylten som visar länsgränsen är sista backen besegrad och man kan rulla ner till Grängesberg. Ser reflexerna från en skylt långt bort men tror inte det är den skylten. Hade för mig att det var minst en seg, dj-a backe kvar. Men tjoho, ”Dalarnas län”!

Klättrar upp till vandrarhemmet, får med stela fingar ta fram mobilen och läsa koden till dörren. Mycket skönt att vara framme! Klockan är 00:35, vilken är ca 4 timmar senare än när jag brukar komma till Gränges.

Draperar mina förvånandsvärt torra (eller snarare inte plaskblöta) persedlar på två element i korridoren. Jag väljer att prioritera sömn och hoppar över duschen och hoppar istället i säng.

Mobilen ringer 05:00. Jag fasar för att titta ut på vädret men till min stora glädje syns inga regndroppar i den jättestora vattenpölen på gatan. Vilket lyft, det hade varit tungt, mycket tungt, att starta i regn.

Alla kläder utom ena strumpan känns torra och inte alls obehagliga att ta på sig. Men det är kallt så GoreTex och hela kittet åker på.

Fagersta Brukshotell står som traditionen påbjuder för frukost. Eftersom flickan i receptionen inte ”orkade öppna en kassa” blev det gratis. Bock och tack.

Startar från Fagersta utan GoreTex och diskhandskar men i backen upp från Ängelsberg fick jag kapitulera för regnet och tar på mig allt igen.

Har klart märkbar medvind hela vägen till Uppsala vilket var underbart. Det var bara det otaliga regnskurarna som störde. Cyklade man utan jacka började det regna. Man väntar i det längsta på att det ska sluta men ger upp och sätter på sig jackan. 2 minuter senare slutar det. Så höll det på hela söndagen.

En mil innan Märsta har jag punktering fram. Tar mig tid att verkligen undersöka däcket för att hitta orsaken men hittar inget. Pumpar upp slangen men det går inte att höra något pys i blåsten. Första reservslangen vägrar hålla någon luft överhuvudtaget. Det händer ingenting när jag pumpar. Fasar för att pumpen är pajj men slang nr 2 är som tur är ok.

Vid Rosersberg öppnar sig himlen och det vräker ner. Men med 2,5 mil kvar var det inte direkt så jag brydde mig.

Väl hemma är det bara att klä av sig naken i tvättstugan och dumpa alla kläder direkt i tvättmaskinen.

Jag är trots allt nöjd med helgen. Inga men och inget ”episkt lidande”. Vad jag förstår regnade det mycket mer i Stockholm än där jag var. För mig var motvinden mycket mer påfrestande än regnet.

Paris-Brest-Paris 2011- mitt femte

TurerPosted by Bengt Sandborgh Sun, September 04, 2011 22:18:58

Som jag gjort oftast valde jag att starta i 84:a timmarsgruppen med start 05:00 på måndagsmorgonen. Det passar mig bäst att få en så pass normal dygnsrytm som möjligt. Jag tycker också att denna grupp innehåller många cyklister med samma målsättning och inställning till loppet som jag själv har. Någorlunda snabba och erfarna men med målet att köra PBP med maximerad upplevelse istället för att försöka slå nya rekord. Min plan var att försöka köra med två sovpauser och komma i mål ungefär klockan 22-23 på onsdagskvällen. Dvs en åktid på runt 65 timmar. Om det inte skulle gå så var plan B att sova en gång till och få målgången på torsdagsförmiddagen istället. Gå i mål på småtimmarna ville jag undvika.

Söndagen tillbringade vi med att försöka hitta någon affär som var öppet för att köpa bananer, vatten och något att äta till frukost. (Hotellet vägrade fixa frukost till oss. Det har dom alltid ordnat andra år.) Det enda som vi hittade var en bensinmack.

En stor fördel med 05:00 starten är att man inte behöver köa särskilt mycket. Klockan ringde 03:30 och vi cyklade från hotellet 04:15. Uppe vid starten var det redan en hel del folk men en lugn och avspänd stämning rådde. Vi slussade ut ur station och fick våra första stämplar i kortet. Jag väntade så att jag passerade chip-mattan ensam för att försäkra mig om att mitt chip blev avläst korrekt. Jag hade nämligen satt det på en av skoremmarna istället för att använda det medföljande ankelbandet. Det pep så då slängde jag bandet (som jag hade i fickan för säkerhets skull).

Någon minut före fem fick vi starta. Det gick lugnt och städat till. Jag varken såg eller hörde några vurpor under de första milen. Det var en kantvind ibland och hela klungan låg i vinge över hela körbanan. Då kommer en av motorcykelmarshalkerna och kör om gruppen till höger utan att skälla eller peka. ”Det kan bara hända i Frankrike" tänkte jag. ”Han är säkert cyklist själv.”

Vi fick faktiskt riktigt mycket regn under måndagen. I år tror jag det var 84:a timmarsgänget som fick mest regn. 2007 var det tvärt om. När vi kommer till Villaines regnar det rejält. En funktionär säger uppgivet att det är samma väder som för fyra år sedan. Niklas och jag stämplar tillsammans och när vi går tillbaka till cyklarna frågar jag ”Ska vi sticka på direkten?”. ”Ja, jag ska bara sätta på mig knävärmarna” säger Niklas. Jag står med ryggen åt Niklas och sätter också på mig mina. Vänder mig om för att se hur långt han hunnit men ser bara hans rygg 200 meter bort. Där var det en som var fokuserad!

Jag rullar iväg i det tilltagande regnandet. Stannar och sätter på mig Gore-Tex jackan och skoöverdragen. Får sällskap med en tysk som heter Arne till Fougeres. Vi pratar en hel del och milen rullar snabbt. På kontrollen äter jag soppa och en smörgås och tar en kopp kaffe. Bestämmer med Arne att vi ska åka vidare tillsammans. Han går på toa, då kommer Jens in och vi bestämmer att slå följe. Jag går ut till min cykel, Arne kommer fram och frågar om vi ska åka nu. Jag säger att jag väntar på en kompis men sen kan vi åka. När Jens och jag är färdiga letar jag efter Arne. Han är borta. Jag tror han missförstod mig. Hans engelska var inte bra.

I Tinteniac hittar vi Joakim Kumpula från Lycksele. Han hade startat med 80-timmars gruppen men var redan för sent ute. 5-timmar för sent…. "Det är väl lika bra du vänder om och cyklar tillbaka" förslog jag men han ville fortsätta och fullfölja utanför tidsgränsen. Hur det gick med det vet jag inte.

Mellan Tinteniac och Loudeac fick vi ett riktigt åskskyfall. Jag väntade ut det i en busskur medan Jens tryckte i en port. Otroligt vad det regnade!

I Loudeac var det kaos som vanligt. Kanske lite mindre kaos men ändå svårt att hitta en plats att luta cykel mot. Efter en snabbfika åkte vi ner till Börje och våra väskor. Alltid lika kul och träffa Börje och få lite nyheter om hur det går för andra svenskar. Efter ett snabbt byxbyte och påfyllning av Ensure Plus och bars rullar jag och Jens vidare. Efter 2 km märker jag ett jag glömt Camelbaken nere hos Börje. Det var bara att vända om. Surt!

Det börjar snart regna igen och vi bestämmer oss för att sova i Saint Nicolas. Det kändes som ett klokt beslut istället för att pressa oss vidare till Carhaix i regnet. Vi fick fort varsin sovplats. Jag fick en tältsäng utan kudde och filt. Klockan var strax före 02:00 och vi hade beställt väckning till 06:00. Tyvärr lyckades jag inte somna utan låg bara och vände och vred på mig. Efter en stund blev jag upprörd över att jag inte somnat ännu och det gjorde det ju inte direkt lättare. När man kom och väckte mig kändes det inte som om jag sovit en enda minut.

Vi kom till Carhaix strax för 8. Där träffade vi Nypan, Reimert och Tommy. Det verkade vara vid gott mod och var redan på hemväg.

Vi rullar iväg mot Brest. Jag känner mig riktigt sliten och har tunga ben. Jens väntar in mig efter ett par backar men sedan tröttnar han helt förståligt och jag blir ensam. På toppen vid radiomasten är det mycket tät dimma och lätt duggregn. Man ser inte många meter. I utförskörningen möter jag Niklas strax innan Sisun. Han flinar och tuggar bara på i god stil. I Brest har kontrollen flyttats och vi tvingas köra genom hamnen och trista industriområden. Inte kul. Kontrollen var också trist. Träffar ett par svenskar och de berättar att maten är värdelös med jätteköer så jag struntar i matsalen och äter bara av min medhavda matsäck.

Biten till Carhaix gick inte fort. Jag kände mig seg och oinspirerad. På kontrollen åt jag mitt första mål lagad mat. Det smakade bra och jag rullar iväg mot Loudeac. Efter vad som kändes som en evighet kommer jag dit och träffar Börje igen. Nytt byxbyte nu även tröjbyte kändes bra. Rullar iväg strax efter 23:00 med målet att ta mig till Quedillac för att sova. Nu var det Plan B som gällde, dvs 3 sovstopp.

I Quedillac fick jag användning för mitt VIP-kort när det var kö till bäddarna. Inte min stil att tränga mig före i köer men där och då kändes det helt ok. Denna gång hade jag inga problem att somna! Sov som en stock till 06:00 då jag blev väckt. Det var bara ett par mil till Tinteniac så jag startade direkt för att äta frukost där.

Någonstans mellan Tinteniac och Fougeres kommer jag ikapp Terje. Vi gör sällskap. Det var trevligt att träffa någon man känner och snacka bort milen. I Fougeres äter jag det som alltid varit min stapelföda på PBP: omelett med makaroner.

Vi forstsätter mot Villaines. Nu är vädret perfekt, lagom varmt och lite medvind. Det ser ut som om vi ska slippa regn under resten av loppet. Vi får sällskap med 2 amerikaner från New Jersey. Jag frågar om dom känner Lenny Z som Hasse och jag körde PAC-tour med 2008. Jodå det gör dom. Lenny är känd av alla New Jerseys randonneurer.

I Villaines är det ett otroligt pådrag när vi kommer. Det är säkert 1000 personer som trängs nere vi kontrollen. En speaker snackar oavbrutet. Folkdansare och musik. Det var underbart! Eftersom min feta däck gjorde att min cykel inte passade i deras cykelställ fick jag luta den mot kravallstaketet rakt under näsorna på alla som stod där och tittade. Lämnade allt kvar på cykel med GPS:en fullt synlig på styret. Jag kände inte den minsta oro för att någon skulle ta något vilket visade sig stämma. Allt var kvar och gubbarna frågade en massa om cykeln. Jag fick förresten mycket beröm för min nya cykel från många, främst amerikaner. ”Nice bike!” fick man höra mer än en gång.

Matbespisningen i Villaines var en historia för sig. Alla cyklister fick en egen personlig assistent! En 12-13 årig tjej bar min bricka hela vägen ner i matsalen. Vilken service! Det är sådana saker som gör PBP helt unikt.

Terje och jag gör oss ingen större brådska utan tar det lugnt och jag borstar till och med tänderna.

Ett par mil utanför Villaines säger Terje att han är så sömnig att han inte kan cykla längre utan en power napp. Men jag kände mig ganska pigg då så jag fortsatte. Efter ett tag kommer killarna från New Jersey ikapp igen och vi slår följe mot Mortagne. Roy är riktigt snacksalig och högljudd på typiskt amerikanskt maner. Vi snackar om allt mellan himmel och jord så milen rullar på snabbt.

Så här på kvällen är det fullt med folk längs vägen som hejar och tittar på alla åkare. Man har byggt egna depåer där det bjuds på kaffe och annat. Man får lite dåligt samvete när man bara åker förbi men man kan ju inte stanna på alla. I Mamers har den lokala cykelklubben en rikligt försedd depå på torget. Allt gratis, sponsrat av lokala handlare. Man kan följa klubbens egna åkare på anslagstavlor. ”Alla” vad där och snackade cykel!

I Mortagne blir det ett nytt lass med omelett och makaroner. Vid bordet har vi sällskap med 3 britter som amerikanarna har träffat av och till under loppet.

När vi ska åka vidare mot Dreux har vi blivit en riktigt stor grupp som åker tillsammans. Tack vare att Roy hördes över halva Frankrike var det lätt att hålla reda på honom. Annars ser alla likadana ut i mörkret. Samma reflexväster etc. Efter ett tag sätter Shane upp ett, som jag tycker, rasande tempo. Roy och jag blir efter. ”Shane is in his going home mode” säger Roy. Han gör tydligen alltid så där när det närmar sig slutet. ”Rasande tempo”, allt är relativt. Jag tittade på datorn när jag tyckte det tog emot som värst. 26 km/h…..

Efter någon mil har Shane märkt att vi släppt och står och väntar vid vägkanten. Jag har samma minnesbilder från infarten till Dreaux från ’07 som nu. Rutten går hit och dit. Pilarna pekar på vägar och man tänker ”Dit?!” ”Var f-n är den dj-la kontrollen?” Till slut är vi framme. Roy och Shane tänker åka vidare efter en kortare paus, men jag håller mig till Plan B och går till sovsalen för att sova resten av natten. Jag går till funktionärerna och beställer en bädd. De frågar när jag vill bli väckt. Kl 6 säger jag. Det skrivs upp och jag leds ut i salen. Då säger gubben det finns inga lediga bäddar, du för sova på golvet till att börja med. Suck. Jag lägger mig ner och använder Camelbaken som kudde. Funkar bra bara man tänker på att stänga kranen. Vaknar efter en stund av att jag fryser. Går upp och snor en filt från sjukavdelning som var bakom ett par skärmar. Sedan sov jag bra resten av natten.

Jag kommer iväg för de sista 65 kilometrarna vid 6:30. Det är en jämn ström av åkare som är på väg till målet. Alla kör en och en. Man har bara en fart i kroppen, sin egen.

Strax för kl 10 är det över för denna gång. Det är en massa folk vid målgången och stämningen är hög. Jag äter i mattältet vid utfarten innan jag åker ner till hotellet.

Sammanfattningsvis så blev detta PBP uppdelat i tre olika upplevelser. Den första dagens lätta åkning om än med en hel del regn. Jag har aldrig varit i Loudeac så fort som i år. Sedan den slitiga andra dagen från Saint Nicolas till Brest och tillbaka till Quedillac. Den dagen var inte rolig. Det var däremot den tredje dagen. Trevligt sällskap och en otrolig folkfest längs vägen. Vilken stämning. Underbart.

Vi ses om fyra år!

Mille Miglia Italia

TurerPosted by Bengt Sandborgh Tue, August 31, 2010 22:43:15

Kockan är 5 på morgonen. Jag kravlar runt på en kullerstensbelagd bro och letar efter delar till min vänstra pedal som just ramlat av för tredje gången. Jag har ungefär 8 mil (av 160) kvar till mål på ”Mille Miglia Italia”. Det är kolmörkt och allt dryper i morgonfukten. Efter en stund hittar jag den största pedaldelen, nöjer mig med den, trycker på den på axeln och fortsätter mot målet.

Men jag ska kanske ta allt från början. ”Millen” började för mig hösten 2009 då Johan M postade på Happy om loppet. Det verkade kul, tyckte jag och kastade in en anmälan. Betala behövde man inte göra förrän i januari. Det fanns tid för eftertanke…

Loppet är en verklig utmaning. 1600 km långt och 20000 höjdmeter stigning totalt. Ungefär 600 km helt platt. Alla höjdmetrarna mellan km 400 och 1400. 20000 höjdmeter är dubbelt så mycket klättring som på PBP. Man får dock lite mer tid på sig. 135 timmar ger medelhastighet på 11,8 km/h, PBPs 1200 km på 90 timmar ger 13,3 km/h.

Efter en lång säsong med mycket cykling står jag på startlinjen måndagen den 16:e augusti. Har fler mil i benen än jag någonsin haft inför ett långlopp, ungefär 1000 st har det blivit sedan årsskiftet. Men det går som vanligt inte att sia något om hur det ska gå. Man kan vurpa, bli sjuk eller så kan cykeln rasa. Allt kan hända. Jag är spänd och nervös!I startfållan

Strax efter kl 21 kommer vi iväg som tredje startgrupp (tror jag). Vi får en äldre Fiat som leder oss ut på landet. Redan efter ett par kilometer är farten uppe i 40 km/h. Men det är inte alltför slitigt då det finns många dragvilliga. Här gäller det att hålla sig i bakgrunden och bara åka med, med minsta möjliga ansträngning.

Efter drygt 4 mil får vi pusta lite. Ett stort potthål kräver sin tribut i form av 3 punkterade däck. Ari bak, Kalle både fram och bak.

Efter ytterliggare en mil blir det oro i gruppen framför mig och jag tvingas bromsa. Någon går hårt på mitt bakhjul och jag får verkligen spjärna emot för att inte vräkas omkull. Vurpan bakom mig är ofrånkomlig. Det otäcka kraschljudet hörs i mörkret. Alla stannar till och vi räknar in de svenska. Det är Calle som synat asfalten. Han blöder ymnigt från ett ögonbryn och även en armbåge är rejält skrapad. Fästet till hans sadelstolpsväska är i bitar och bakväxelörat är stukat. Klokt nog har Calle ett extra fäste till väskan med sig (det är inte den första väskan av denna typ där fästet pajjat denna säsong) och efter omplåstring och mekning kan vi fortsätta. Vi kan se de stora sprickorna i asfalten som är orsaken till olyckan. Hela vägbanan har satt sig och det är 5 cm breda sprickor med lika många centimeters höjdskillnad.

Stämpling 1 i Fombio (km 104) består av 2 bord vid en bensinmack. Vatten fanns i en slang på marken. Det är hela kontrollen. Men det var väntat, denna kontroll skulle vara utan mat.

Till nästa kontroll i Colorno (188) är det drygt 8 mil. Dessa går utan några fler missöden. Kontrollen består av ett par funktionärer och en pall vattenflaskor på ett torg. Eftersom det inte fanns några toaletter står det gubbar och pinkar överallt.

Kontrollen i Massa Finalese (271) ska vara första matkontrollen. Den ser vi fram emot!

Staffan i gryningen

När vi kommer dit har det hunnit bli ljust, det känns mycket tryggare att cykla i dagsljus. ”Maten” bestod av en liten, liten skål med kall risotto. Man kunde även få färdigsockrat te, som serverades i flourmuggar, typ. Gissa om vi är besvikna.

Vid nästa kontroll Faenza (391) märks det är vi svenskar är en för stor grupp. För stor för att sammanhållningen och solidariteten ska fungera. Utan att någon egentligen vet hur och varför har vi delats till 2 grupper när vi rullar iväg. Här var väl maten nästan ok. Pasta och någon kaka tror jag vi fick. Jag lyckades även köpa 4 bananer.

Jag rullar iväg med bl.a Calle, Johan och Schture. (Ni får ha överseende med att minnet är ganska dåligt vad det gäller sådana detaljer.) Nu har vi en rejäl stigning upp till banans högsta punkt. Här har jag loppets första skackningsperiod. Det går inget vidare att cykla i stigningen. Jag ser de andra försvinna framför mig. Sätter mig på en mur i en by, käkar och dricker lite. Stretchar och rullar snart vidare i lugnt tempo. Efter några mil till träffar jag gänget igen. De har tagit en rast på ett fik. Jag köper en Cola och rastar lite också.

Utsikten från fiket

När vi passerar toppen är det Schture, jag och en italienare som är tillsammans. Nu har vi 20 km utför till kontrollen i Dicomano (486). När jag kommer dit är alla svenskar samlade igen. Här finns ingen mat, allt är slut. ”Om 10 minuter” kan man kanske få en macka. Vi rullar vidare för att äta på någon restaurang. Men allt är stängt och vi får nöja oss med en liten livsmedelsbutik. Vi diskuterar hur vi ska göra och kommer fram till att det blir lagom att sova på nästa kontroll. Vi hade, i och för sig, tänkt köra ytterliggare en kontroll innan sovpaus, men tiden har runnit iväg och vi är rejält sömniga. (Vi har nu varit vakna i drygt 36 timmar i sträck.) Magnus, Schture och jag bestämmer oss för att bilda en ”gruppetto” och ta det lite lugnare.

Denna etapp till kontrollen i Chiusi della Verna (560) har flest höjdmeter av alla, drygt 2000, på 74 km. Som väntat går det inte att hålla ihop i backarna. Alla gnetar på i sitt eget tempo. I det sista kvällsljuset är den första klättringen avklarad. Jag klär på mig mer kläder och ordnar med nattprylarna på toppen medan jag väntar på Schture och Magnus. En stigning kvar (kontrollen ligger på toppen). Snart är jag ensam igen. Det är bara jag i min egen lilla värld. Det är som att åka i en svart tunnel med bara ljuset från lyktan som sällskap. I stigningen närmar jag mig en liten by. Det hörs höga metalliska röster därifrån. När jag kommer närmare ser jag att hela byn sitter på torget och tittar på en film på en enorm duk. Helt surrealistiskt!

Innan sista stigningen upp mot det gamla klostret och sjukhuset är det tyvärr en utförsbacke. Det känns surt att veta att man strax måste klättra samma metrar igen.

När jag kommer in på kontrollen sitter alla svenskar vid bordet och äter, gissa vad? Kall risotto!

Tyvärr fanns det ingen dusch utan jag tvättar mig så gott det går i ett tvättrum. Trycker upp baken i handfatet och tvättar ”allt”. Med rena cykelbyxor och en ren underställströja kryper jag nöjd ner i en skön säng med både filt och kudde.

Jag vaknar av att Ari står och pratar med Schture. Ari har hjälmen på. Jag tittar på klockan, den är 6. Jag har sovit en timme längre än vad jag tänkt. Går ner till matrummet för att leta efter Magnus. Jag tror nämligen att vår uppgörelse om en ”gruppetto” fortfarande gäller. Men det är tomt på svenskar. Bara Jan Erik J från Nässjö (Fredriksdal) sitter där och väntar på sina amerikanska vänner. Jag frågar honom om han sett Magnus. ”Alla åkte för en kvart sedan” svarar han. Skyndar mig att äta (lite kall risotto) och går och pratar med Schture. ”Snart klar”, säger han så jag går ner till matrummet igen och väntar (och väntar och väntar). Går upp igen och kollar vad Schture håller på med. Han sitter på golvet halvklädd med alla prylar utspridda runt omkring sig. Då tappar jag tyvärr humöret och sticker utan att vänta mer.

Det är fina utförslöpor ner ifrån klostret. I en löpa blir jag hindrat av en man med en flock får. Efter en liten stund tycker jag mig se att det går att passera fåren men det tycker inte fåren utan alla tvärvänder och skenar nerför vägen. Där blev en italiensk bondes dag förstörd…

Ungefär halvvägs till nästa kontroll, Passignano (666), träffar jag på hela svenskgänget igen. De har tagit en morgonfika på ett kafé.

När vi sitter och äter på kontrollen kommer Schture in. Jag blir med rätta utskälld. Jag får lov att be om ursäkt för mitt beteende. Ibland blir man trött och dum på randonneurlopp!

I Passignano har vi även den första av våra 2 ”drop bags”. Pausen blir ganska lång när alla ska duscha och byta till rena kläder. Jag är mycket nöjd med att jag skickat så mycket mat i mina påsar. 4 Ensure Plus, 6 bars och en gel finns i varje.

Etappen till nästa kontroll har jag inget större minne av. Det enda jag kommer ihåg är att jag tjatade på Magnus om att dricka ordentligt. ”Jag gör det” svarar han. När vi närmar oss kontrollen, Todi (734), ser vi en by högst upp på ett berg. Javisst, det var Todi! Jag konstaterar att jag sörplat i mig nästan 2 liter vatten sedan Passignano. Berättar det för Magnus som säger ”Det skulle jag nog också ha gjort”.

Magnus börjar se seg ut

Här är kontrollen på en restaurang och vi lyckas få (köpa) rejäla pizzabitar. Vi räknar lite på distanser och kollar på vilka kontroller det finns sovmöjligheter. En plan växer fram. Vi planerar sova 3 gånger till och att ha 18 mil från sista sovet till målet. Målgången väntas bli någon gång på lördagseftermiddagen.

Mot nästa kontroll, Bolsena (788), är det bara 54 km med en rejäl stigning. När backen börjar sackar Magnus snart efter.

På vägen till Bolsena

Bolsena ligger vid en stor insjö och kontrollen var inrymd i en restaurang på stranden. Här är risotton inte kall. Den är kryddad och smakar faktiskt riktigt bra! Efter en bra stund kommer Magnus. Han bara går tvärs genom lokalen och lägger sig på gräset utanför och somnar.

Nästa etapp är 71 km. Det ska bli denna dags sista. I Pomonte (859) ska det sovas. Efter ungefär 5 mil så kommer vi till en backe som man pratade om på genomgången innan loppet. ”Den är brant men inte så lång så det går nog bra”. Det är en betongvägg som reser sig ur mörkret! En djävulsk 18%-are som är kanske 1,5 km lång. Jag bänder mig uppför men blir så andfådd att jag måste stanna och pusta två gånger. Jag skattar mig lycklig som har Eggbeater pedaler. Med Look eller andra enkelsidiga pedaler hade det aldrig gått att starta igen! Flera svenskar väntar på toppen. ”Denna backe kommer att bli legendarisk” säger Gunnar O. Vi kan bara hålla med. Så nu vet ni, Betongbacken med stort B finns i Italien!

Strax för 23 på kvällen stämplar vi in i Pomonte. Kommer inte ihåg om vi fick pasta eller risotto. Men rödvin fanns det så vi tar varsin liten mugg och skålar för ett väl förrättat dagsverke. Jag och Ari går och duschar. Det är skönt! Efteråt tittar jag in i sovrummet. Det är knökfullt och jag försöker fråga en av funktionärerna var man ska sova. ”Där inne” pekar han. Mitt konstaterande att det är fullt möts med en axelryckning. Jag går in i rummet och klämmer mig ner mellan 2 gubbar. Direkt på ett kakelgolv. Det finns ett fåtal, tunna, liggunderlag. Men inga filter eller kuddar. Efter någon timme blir liggunderlaget bredvid mig ledigt och jag kan rulla över på det. Det är svårt att sova. Hela byn verkar ha fest utanför och med jämna mellanrum rycks dörren upp och det drar in iskall luft längs golvet. Vaknar av att Tille ruskar mig och säger ”Klockan är 4. Vi tänkte sticka. Det går ju ändå inte att sova här. Ska du med?” Så jag masar mig upp och gör mig färdig. Möllebornarna och Gunnar har redan stuckit. De hade visst ännu sämre sovplatser än jag.

Till nästa kontroll i Montalcino (936) är det 77 km och nästan 1700 höjdmeter klättring. I gryningsljuset kommer vi till loppets enda hemliga kontroll. Strax därefter passerar vi ett vadställe. Dvs, det fanns ingen bro utan det vara bara en betongväg direkt på åbädden. Full av grus och sten från senaste gången det var högvatten. Nu var det, som tur var, bara en liten rännil vatten att passera.

Krister och Ari passerar vadstället

Montalcinokontrollen ligger mitt inne i byn. Vi tar en morgonfika på ett kafé. Det är en magnifik utsikt från fönstren.

Till nästa kontroll i Castelnuovo (990) ska vi åka 11 km på grusväg. En liten bit av cykelleden ”Eroica” med det berömda vita gruset, ”Strada Bianche”. Det är tänkbart att det var frivilligt att ta den vägen, det var lite oklart. Men eftersom ingen ville bli beskylld för att ha kört ”korta rundan” tror jag alla svenskar körde grusvägen. Det är rejält skakigt och mycket tvättbrädor. Sista biten innan det blev asfalt var en 15%-ig utförsbacke. Den var så lös och gropig att det var omöjligt att bromsa ordentligt. Hela cykeln hoppar och studsar. Min framväska hoppar loss och börjar rulla utför backen. Lyckas nästan köra över den innan jag med en bredsladd får stopp på cykeln och kan plocka upp väskan. ”External power lost” piper GPS:en. Sladden mellan enheten och extra batteriet i väska har gått av. Nu har jag bara ca 15 timmars driftstid innan den måste laddas.

Ari på grusvägen (har han slutat svära än?)

I Castelnuovo fick vi faktiskt riktigt god mat med skinka, pasta och frukt. Här väntar även den sista väskan. En skön dusch och rena kläder är aldrig fel.

Till nästa kontroll i Montaione (1085) är det 95 km med nästan 1800 höjdmeter klättring. Har inga direkta minnen från etappen. Åkte mest ensam. När jag svänger ner till kontrollen möter jag de flesta svenskarna. De ligger någon halvtimme före. Det här var en dåligt utrustad kontroll. Jag fyller bara på vatten och äter av matsäcken. Dricker det sista av Ensure Plus drickat. När jag är nästan klar att åka kommer Tille, jag väntar på honom och vi gör sällskap till nästa kontroll i Montecatini (1138). Dit är det i stort sett utför hela tiden. Bara ”2 BMX-hopp” finns på profilen. Vi lyckas dock köra fel och får en extra backe och 3 km tillägg. Extremt irriterande. Här var det en verklig tillgång med GPS, även om det där och då kändes som om den visade oss på helt vansinniga vägar.

Montaionekontrollen var i en stor basketarena. De fåtaliga liggunderlagen var redan slut när vi kom, men jag hittade en massagebänk i ett av omklädningsrummen som Gunnar och jag bar ut i en korridor. Helt ok sovplats även om den var lite otäckt hög och smal. Får även låna Tilles USB-kabel så att jag kan ladda GPS:en över natten.

Även denna ”morgon” väcks jag av Tille som säger att ”Vi tänkte åka nu. Ska du med?” Klockan är inte mer än 02:00 men jag stiger upp och börjar plocka med prylarna. Frukosten bestod av en bulle och kaffe.

Till nästa kontroll i Aulla (1258) är det 12 mil och drygt 1200 höjdmeter. Redan efter någon mil känner jag mig helt under isen. Ingen kraft och ingen som helst moral. Det gick så otroligt segt. Alla andra svenskar glider bort i mörkret och jag blir ensam. Det är helt hopplöst att cykla. Jag hittar en massa olika orsaker för att stanna och fixa med något. Sätter till och med på mig Gore-Tex jackan eftersom jag var så frusen och eländig. I gryningen kommer jag ikapp en grupp svenskar som står vid vägkanten och singelfierar Viktors cykel. Han har lyckats få in bakväxeln i ekrarna och den är bara skrot. Vi växlar några ord innan jag fortsätter. Det tar inte någon längre stund innan de är ikapp och om igen.

I nästa by ser jag ett öppet kafé som jag inte kan motstå. En stor kopp kaffe och ett par uppvärmda pizzabitar smakar underbart.

Snart är jag uppe på cykeln igen. Nu känns det bättre och cyklingen börjar fungera igen. Det är ett fantastiskt bergslandskap. Nu när jag är ensam kan man ta sig tid att stanna och fotografera när man vill.

Vykortsvackert

När jag kommer till Aulla ser kamraterna väldigt förvånade ut när jag kom. ”Är du redan här? Du såg mer död ut än levande där uppe!”

Medelhavet!

Nästa etapp till Deiva Marina (1332) var häftig. Man kom över ett krön och där bredde hela Medelhavet ut sig! Fantastisk utförslöpa ner mot kusten och staden Levanto. Här köper jag ett par bananer i en fruktaffär. På väg ut ur staden hör jag någon ropa ”Bengt!”. Det är Staffan, Krister, Kalle och Gunnar som, enligt egen utsago, spanade på tjejer från en uteservering. Vi döpte om Levanto till ”Silicon Valley”.

Staffan och Krister spanar

Det är ytterliggare en rejäl stigning innan nerfarten till kontrollen i Deiva. Hit kommer jag faktiskt före alla andra. Nja, Ari är före. Han försöker fortfarande jaga ikapp de som han redan passerat. Var Ari fick energin, för en 350 kilometers långspurt, från är obegripligt!

Beachen i Levanto

Jag tar det lugnt på kontrollen. Äter och tvättar av mig. Det är ”bara” 9 mil till nästa kontroll som även ska bli den sista sovpausen innan målet. Kommer iväg före Johan, Calle och Tille. Samma backe som nyss var utför måste man klättra uppför igen. Sedan en utförsbacke ner till staden Sestri Levante. Genom denna stad var det trafikkaos. En enorm mängd bilar och motorcyklar på smala stadsgator. Jag vågade inte titta på noter och GPS utan var fullt sysselsatt med att försöka undvika att bli överkörd. Det blev en felkörning pga av detta. Sedan gick vägen genom en otäck tunnel också. Det här var absolut den farligaste sträckan på hela loppet!

Nu är det 40 km uppför med en stigning på 700 meter. Det är bara ett gneta på. Sista 2 milen till kontrollen är lätt utför. Kommer fram och stämplar strax före 21. Viktor, Kalle, Krister och Gunnar håller på att göra sig klara när jag kommer. ”Ska inte ni sova?” frågar jag. ”Nej, vi fortsätter hela vägen till mål.” Jag ifrågasätter det kloka i att cykla omkring i kolmörker när man inte behöver. Men ingen ville lyssna på det örat utan de rullar vidare.

Denna kontroll, Casella (1424), hade den bästa maten. Pasta, skinka och en kaka till efterrätt. Jag tog till och med en öl! Pratar med en holländare. Han berättar var sovrummet är, men tillägger att det inte är så trevligt.

Jag leter mig ner dit och han har rätt. Det står 2 tältsängar i ett omklädningsrum. Det finns även ett par liggunderlag av halm, typ strandmadrasser. Det som avskilde omklädningsrummet från duschrummet och toaletterna var ett brösthögt kakelparti. Som tur var är jag ensam och efter tvättning kan jag ockupera den ena tältsängen. Klockan är ungefär 22 och jag sätter mobillarmet på 02:00.

Efter 2 timmar väcks jag av att rummet är fullt med folk som snackar och klapprar runt med cykelskor på marmorgolvet. Det stånkas och stönas från toaletterna. Inser att någon mer sömn lär det inte bli utan jag packar ihop mina grejor och ger mig ut på cykeln igen.

Till nästa kontroll i Castellania (1479) är det 55 platta kilometrar. Jag har väldigt svårt att se GPS:ens skärm. Den bara blänker och har sig. Men som tur var kommer det strax ett gäng cyklister som verkar hitta vägen. Jag hänger på. Det var skönt med lite sällskap.

Kontrollen ligger uppe i Fausto Coppi mausoleet. En brantare stigning får vi precis innan vi kommer fram. Här träffar jag återigen Johan, Calle och Tille. De har precis som de andra hoppat över sovpausen.

Nu har vi 120 kilometer kvar på äventyret. Vi fyra slår sällskap och rullar iväg i mörkret. Efter ett par mil märker jag att min vänstra pedal är skum. Skum har den varit av och till hela loppet. Det är ett par dagar sedan jag märkte att den hade tappat dammkåpan, muttern och lagret på utsidan, men nu ger den fullständigt upp. Det går inte att klicka fast skon längre. Alla bitar sitter löst. Jag säger åt grabbarna att cykla vidare. Det fanns inget de kunde hjälpa till med och jag ville inte sinka dom nu när målet var så nära.

Efter ett par kilometer har jag klurat ut hur jag ska göra för att kunna cykla någorlunda normalt. Jag får lov hålla skon i en viss vinkel för att inte halka av hela tiden. Halka av gör jag dock i alla fall ibland. Halkar jag av hårt lyckas jag sparka av bitarna som ramlar i gatan.

Banläggaren har inte varit snäll på slutet. En massa smala vägar som går hit och dit över åkrarna. En lång pavébro kändes i baken efter 155 mil kan jag garantera. Sedan en farlig pontonbro. Morgonfuktigt stål är snorhalt!

Den sista gryningen

Det kändes som om man aldrig skulle komma fram. Kilometrarna tickade otroligt långsamt på datorn. I utkanten av Nerviano möttes jag av några äldre cyklister som eskorterade oss den sista biten in i mål. Underbart!

”Mille Miglia” är ett verkligt tufft lopp som får PBP att framstå som en söndagsutflykt. Man har lyckats med vägvalet. Vägbeskrivningen och noter var väldigt bra gjorda. Det var till och med mycket pilat. En del vägval var tveksamma ur säkerhetssynpunkt. Man kunde kanske ha valt en lite snällare rutt. Varje etapp för sig var utmanande men när man körde alla, mer eller mindre, non-stop kanske det blev i tuffaste laget. De första 400 platta kilometrarna kändes som en ren transportsträcka. De hade jag klarat mig utan!

Något som blev en stor besvikelse och som absolut måste bli bättre är kontrollerna. Det måste finnas rejält med mat! Man kan inte cykla 160 mil på flugportioner kall risotto! Det måste även finnas energikakor och liknande att köpa så att man har något att äta medan man cyklar. Man bör också kunna köpa enklare reservdelar som däck och slang på kontrollerna. En fotpump att låna vore också på sin plats.

Sovmöjligheterna var också dåliga. En madrass, en filt och en kudde i ett mörkt och tyst rum tycker jag är ett minimikrav!

Så när som på ett par perioder under loppet mådde jag bra hela tiden. Inga krämpor eller andra kroppsliga problem. Drabbades inte heller av någon riktig sömnkris utan hade inga problem med att hålla mig vaken.

Ett par tår på högerfoten är fortfarande avdomnade nu 1,5 vecka efter målgång. Det har hänt förut. Det brukar släppa efter ett par månader.

Så när som på pedalen fungerade cykeln oklanderligt. Växlarna (33-28 som lägst) räckte bra (utom i Betongbacken). Det var väldigt skönt att ha 28 mm däck på den bitvis usla asfalten. SON EDelux lampan var precis lika bra som väntat. Den är fantastisk!

1000 km runt Örebro 15-17/7

TurerPosted by Bengt Sandborgh Mon, July 19, 2010 11:22:40

Så var det då dags för Örebrocyklisternas förnämligt ordnade 100-milare. En runda med fasta dagsetapper och bokade övernattningar med väskservice. Middag och frukost på etappmålen ingick också.

Det var 17 st förväntansfulla cyklister som stod samlade utanför Örebrocyklisterna lokal vid gamla Mässan strax före 07.00 torsdag morgon. Efter en kortare genomgång av Börje E rullade vi ut ur Örebro för att via Kumla, Hallsberg och Askersund ta oss till Hjo för en första stämpel efter 135 km. Jag försökte hålla ett rejält tempo från början för att få en lagom stor grupp men det visade sig vara meningslöst. Alla var, i princip, lika starka och vi blev 15 st som rullade tillsammans mer eller mindre hela tiden.

Längs Vätterns västra strand norr om Karlsborg

I Karlsborg var det dags för ett kortare stopp för att fylla flaskor och lätta på trycket. Gunnar O "rullade lite" och kom precis över Göta Kanalbron innan den öppnades för en båt. Sedan såg vi inte honom på hela dagen.

I Hjo blev det en aning struligt då vi splittrades i två grupper. Min grupp tyckte inte vi hittade någon öppet matställe utan handlade på COOP och hade picknick på några parkbänkar. Magnus visste en bra kinakrog i Töreboda 5 mil bort. Vi bestämde oss för att äta där även om det inte var någon kontroll. Precis efter att vi kommit ut ur Hjo ringer Sören (från den andra gruppen) och undrar om vi är klara snart. "Vadå klara? Vi cyklar!" svarade jag.

Utsikten från jobbet i 3 dagar

I Töreboda guidade Magnus oss bort från huvudgatan. "Vart i h-te är han på väg" tänkte jag men där fanns faktiskt en kinakrog. Med buffé! Perfekt för hungriga cyklister.

När vi rullar iväg från Töreboda har det börjat duggregna. Men det är fortfarande mycket varmt. Ingen, utom Hasse förstås, klär på sig någon mer. Vid kiosken ute på huvudgatan står Nypan och har brutit med magsjuka. Tråkigt för honom, men får man inte behålla matan så kan man inte cykla, så enkelt är det.

Efter stämplig i Gullspång och fortsatt färd norrut på rv26 närmar vi oss snart Kristinehamn. Här börjar det regna ordentligt och det bir en kortare klädjusteringspaus.

Regnkläder betyder olika saker för varje cyklist

I Kristinehamn kör vi rejält fel pga bristfälliga noter. Vi står snart inför valet att cykla på motortrafikled eller vända om. Det blir det senare alternativet. Då hittar vi gänget som vi skildes från i Hjo. De har gjort precis samma navigeringstabbe.

Tack vare en utskriven bit av Kristinehamns stadskarta lyckas vi hitta rätt väg utan alltför många extra kilometrar.

Nu regnar det skapligt och alla är mer eller mindre blöta. Då ser vi att Sören cyklar så han löddrar. Det formligen bubblar om "blöjan" i cykelbrallorna. Han kanske skulle ha sköljt några gånger till vid sista tvätten.....

Sören kör så det bubblar

Efter bastu, middag, en god natts sömn och frukost på Esperantogården i Lesjöfors är det dags för dag 2 som via Vansbro, Djursås, Falun, Hedemora och Fagersta ska ta oss till Sala.

Strålande vackert sommarväder hela dagen. Lite för varmt enl. somliga.

Denna dag var vi 12 i gruppen. Hasse fick tekniska problem med cykeln som sinkade honom och Sören valde att göra honom sällskap.

I Falun stod vi och velade om var vi skulle äta då någon fick syn på en pizzeria precis där vi stod. När vi kom närmare ropade förste man "Det är buffé!". 12 hungriga cyklister skrattar rått och vi invaderar resturangen. Efter en stund hade pizzaproduktionen nått samma takt som konsumtionen. Men det fanns tacos och annat man kunde äta medan man väntade.

Dästa cyklister väntar på att alla ska bli klara i Falun

Vi tar en väg längs Runns strand mot Hedemoravägen för att slippa den hårt trafikerade rv80. En och annan backe slapp vi också.

Många och sega backar väntar oss mellan Hedemora och Norberg. Fagersta är sista stämpling innan sovstoppet. Vägen mellan Fagersta och Sala kan jag utan och innan. Hofvets norra 60-milare har samma sträckning. Vackra Ängelsberg, Västerfärnebo och Salbohed passeras innan vi når vandrarhemmet strax innan Sala stad.

Efter duschen sitter vi i trädgården och väntar på middagen. En bra dag på sadeln, helt enkelt!

Sista dagen ska vi passera Enköping, Strängnäs, Katrineholm, Arboga och Lindesberg innan vi når målet i Örebro.

Dagen börjar med fint väder men prognosen visar på regnskurar senare. Genom Strängnäs tar vi vägen över Tosteröbron men hittar sedan inte direkt den bästa vägen genom staden. Vi väljer att stämpla vid macken och McDonalds uppe vid E20.

Jämfört med förra gången jag körde denna runda är rutten mellan Strängnäs och Katrineholm ny. Vi kommer in på Hofvets södra 40-milare via Hälleforsnäs. Någonstans här börjar det regnet. Gunnar O får en punktering där däcket visar sig ha en rejäl skada. Men med lite nödfodring så höll det resten av dagen.

Vi söker skydd från regnet under punkapausen

På McDonalds i Katrinholm är det ett gäng blöta cyklister som stämplar och lunchar. Lyckligtvis har det slutat regna när det är dags att börja cykla igen. Nu får vi efterlängtad medvind hela vägen upp till Lindesberg.

"Ska bara" väntan på Statoil i Lindesberg inför de sista milen

Bara upploppet kvar ner till Örebro! Himlen var kolsvart söderut och regnet lät inte vänta på sig många minuter. Efter lite tveksamt droppande öppnade sig himlen och det vräkte ner. Då drabbades vi av kollektivt fnatt och började tokcykla. Vi ville bara komma fram och under tak! Det kördes i 35-40 km/h på de smala, ganska dåliga, vägarna. Helt sanslöst men kul! Innan vi kom fram lugnade vi ner oss och väntade in de som släppt och vi kunde i samlad tropp glida in till Örebrocyklisternas lokal vid gamla Mässan.

Att köra 1000 km med denna typ av upplägg är mycket bekvämt och, i alla fall för mig, enkelt. Mat när man kommer fram och rena (och torra) kläder varje morgon är trevligt. Den enda kritiken jag har är mot vägbeskrivningen. Den håller inte Hofvet-standard för att uttrycka sig diplomatiskt!

60-milen 5-6 juni

TurerPosted by Bengt Sandborgh Mon, June 07, 2010 23:44:15

När jag såg Åsas och Henriks nya 60-milare på papper för första gången blev jag full av entusiasm. Jag längtade! Nu är inte jag någon riktigt masochist utan anser av princip att man ska sova på en 60 runda. Men nu verkade det upplagt för non-stop med många som inte tänkte sova. Och eftersom det var premiär för rundan skulle man få banrekordet bara man bet sig kvar i "group de tête".

35 personer på startlinjen är rekord för Sverige. Vi hade 29 på första 60-milaren 2007, ett PBP år.

Åsa har genomgång innan start

Jag använde inte GPS utan gick helt och hållet på noterna. Det är alltid lika spännande att se om klungan har koll eller inte. Alltför ofta inte. Men även jag missade ett avtag när jag snackade med fixie Mattias. Annars fanns inte mycket att anmärka på vad gäller noterna. Det är ett imponerade arbete som Åsa och Henrik lagt ner. Vi står i stor tacksamhetsskuld!

Strax innan Vingåker sker vurpan som ni säkert redan läst om. Jättetråkigt som vanligt. Denna gång var det Reimert som drog det kortaste strået och hamnade på sjukhus. Det var en ekorre som först kördes över och sedan någon instinktivt väjde för som var orsaken.

I Tjällmo invaderade vi grillen. Dagskassan blev nog bra denna lördag. Här splittrades klungan för första gången. Vissa valde att åka vidare för att äta vid nästa kontroll i Skänninge.

Innan Ödeshög skulle vi passera Omberg. Det var en fin väg, men backig. Lite läskig utförsåkning också på smal väg.

Vägen ovanför Vättern vid Omberg

I Ödeshög var det dags för riktig mat igen. Vi blev sittande ganska länge. Precis som vi var klara för avfärd dyker några av avfällingarna upp. Det hade visst navigerats lite fel...

Mellan Ödeshög och Norrköping hade vi bra medvind hela biten. Det gick som bara den! Att passera en stor stad som Norrköping en lördagsnatt är mindre kul. Det var en massa "hejande", som ni säkert förstår.

Nyköpingsbro var en besvikelse, nattlucka. 12 huttrande cyklister står och trycker utanför i 15 minuter.

Morgonsol över Södermanland

På småtimmarna blev det riktigt kallt. Men Sillekrog var öppet och vi kunde värma oss en stund. Det togs visst en power napp på golvet också.

Ungefär kvart i 8 var det hela över. En runda med mersmak (om man bortser från olyckan). Drygt 30 i rullsnitt totalt är ovanligt bra!

Eftersom Molle, pga familjeskäl, körde rundan ett dygn före på en kanontid så blev det inget banrekord. Det lär Johan hålla ett bra tag! (22:05 solo)

60 milare nr 15 - check!

Super Randonneur nr 15 - check!

Next »